lördag 31 maj 2008

härligt, härligt

Hänga tvätt i sommarsolen.
Bädda med friskdoftande lakan.

Äta glass och titta på båtar.
Se på när barnen springer i vattenspridaren.
Ligga under ett träd och drömma sej bort.
Picknickmiddag på gräsmattan.

Sitta på altanen och lyssna på bra musik.
En hastigt stulen kyss...eller två.

Kan det bli bättre än så?

lat lördag

Förmiddagen ägnar jag åt att tvätta. Och i eftermiddag ska vi nog åka till hamnen och äta glass och titta på båtarna. Härligt med sol och värme!!!

fredag 30 maj 2008

tio dagar med kosttillskott

Efter lite övning går det nu bra med intaget av diverse illasmakande sörjor som sägs vara nyttiga för kroppen.

Mulitivitaminen (MiVi) tar jag i ett snapsglas, och bara det gör ju det hela lite roligare... Linfröoljan utblandad med juice smakar okej, men lukten av oljefärg försvinner inte helt. Dock uthärdligt.

Om jag känner mej piggare? Kanske lite, men det kan lika gärna vara inbillning. Det skulle ta ett par veckor innan effekten märks.

Dessutom läste jag att man av linfröoljan får glansigare hår och vackrare hy. Då blev det genast lättare att motivera sig ;)

ont i foten

Sonen landade på en sten igår på lekplatsen så han har ont i foten idag.Typiskt nog ska de ut och springa just idag, så jag pratade med fröken om att han kanske inte kan ta sej runt. Sonen ska få stå vid första "kontrollen" och hjälpa till.

Och så lovade jag att hämta direkt när skolan slutar vid halv två. Så idag blir det kortdag hemma eftersom jag strax ska ge mej i väg på terapin.

torsdag 29 maj 2008

picknick med dagis

Ikväll var det dax för den årliga dagispicknicken på den stora lekplatsen i stan. Barnen sprang runt och lekte i ett par timmar medan föräldrarna satt och fikade. Hur bra som helst!

Och dessutom underhöll barnen med några sommarsånger. Båda tjejerna sjöng tydligt och klart. Jag blev förvånad över att 3-åringen kunde nästan hela Idas sommarvisa.

Hem kom vi med tre trötta och sårade barn. Alla hade ont någonstans. Efter dusch och lite ompyssling somnade de gott.

För egen del så kändes det bara bra. På hemvägen stannade vi och köpte mjölk. Och det var jag som gick in i affären. Aktiviteter som återkommer år från år tycker jag annars kan vara lite jobbiga eftersom man tydligt minns hur det var förra gången. Men efteråt är det förstås skönt när man kan konstatera vilken stor skillnad till det bättre det är. (Fast förra gången hade jag inte börjat med medicinen.)

Nästa stora grej är skolavslutningen. Förra året fick jag verkligen tvinga mej att följa med, men i år ser jag (nästan) fram emot det.

syskonkärlek och utvecklingssamtal

Utvecklingssamtalet med 5-åringen gick bra. Lite vemodigt att det var sista gången, men jag har ju ett barn kvar på avdelningen till hösten.

Systrarna leker inte så mycket på dagis men när det är gemensam samling före maten så brukar lillasyster krypa upp i syrrans knä och mysa lite.

Min stora 5-åring kan mycket och är trevlig på alla sätt och vis. En bra kamrat som kan leka med nästan alla. Omtänksam och hjälpsam mot de mindre. Hon känns nästan som ett äldstabarn, sa förskoleläraren.

Jag är så himla tacksam över att mina barn tycker om varandra och är fina människor. Visst bråkar de som alla syskon, men så fort det händer något är de världens omtänksammaste.

I morse vaknade 3-åringen tidigt och jag bar in henne till storebror medan jag gjorde mej i ordning (var ju tvungen att vara representabel när jag skulle på utvecklingssamtal). Storebror sov fortfarande och lillasyster gosade in sig bredvid honom. När jag senare tittade till dem möttes jag av en strålande stolt storebror. Tänk att lillsyrran gått in till honom på natten!!!

(Självklart lät jag honom tro att det var så det var.)

onsdag 28 maj 2008

är mamma helt bakom flötet?

3-åringen satt i köket och väntade på att storasyster skulle duscha klart så att hon skulle få bada.

När jag hörde att vattnet stängdes av sa jag:
- Nu kan du gå till toaletten och hoppa i!

3-åringen tittade på mej som om jag inte var riktigt klok och började fnissa.
- Där kan man väl inte bada heller...

meditationsfundering

Hittills har jag mediterat till en CD anpassad för stressreduktion. Meditationen tar ca 40 minuter. Det här med tiden är dock jobbigt när jag är trött. 40 minuter när man knappt orkar vara vaken är rätt tufft (och jag har vaknat ett par gånger av att jag börjat falla snett bakåt) så när jag som bäst behöver meditera gör jag det inte.

Den här veckan har jag testat att meditera helt på egen hand. Jag bestämde mej för att sitta så länge det känns bra, men att inte "ge upp" när jag känner mej rastlös utan avsluta när jag är lugn.

Och det har faktiskt känts bra. Den negativa känslan jag hade av att "behöva" sitta så länge har ersatts med att jag ser fram emot en paus där jag kan "bara vara", hitta lugnet och samla kraft. Jag följer samma upplägg som på CD:n men kanske fokuserar på andningen lite oftare.

Nu när jag gått på känsla har mina "sittningar" varat i ca 25 minuter och jag har hittills mediterat när jag har gott om tid. Men allt eftersom livet kommer att bli mer innehållsrikt kanske jag behöver ett sätt att hålla reda på tiden. Hur gör ni?

Jag hoppas att det kommer att bli av oftare att jag mediterar när familjen är hemma. Nu blir det inte av eftersom det känns så länge (speciellt som jag dessutom alltid har sovmorgon samt sover en stund efter lunch).

inställd lunch

Morgondagens lunchträff ringde och undrade om vi möjligen kan skjuta upp lunchen. Jätteskönt, för jag hade redan insett att dagen skulle bli ganska så stressig. Med mina mått mätt skulle jag bara hem och vända några gånger under dagen.

Ny lunch bokades om två veckor i en vecka som egentligen redan var ganska full. Men, men... maken kanske kan hämta barnen ett par dagar om det blir jobbigt.

Vad trött jag är på allt det här. Att hela tiden behöva tänka på hur mycket (eller lite) jag kommer att orka med och att de veckorna som jag tycker är fulla för en "normal" människa nästan är tom.

Och det läskigaste är nästan att jag inte känner behov av något mer. Jag blir varken rastlös eller uttråkad av mina tomma dagar. Tycker bara att det är skönt. Och nästan lite störande att ha saker inplanerade.

När jag mådde bättre såg jag fram emot att träffa andra, så det är nog inte så att jag blivit en enstöring utan att jag helt enkelt inte har energi nog för mer än så här.

medicinfunderingar

I september -07 (efter tre månader med antidep.medicin) skrev jag så här:

"Hjärnan är tillbaka i de gamla spåren med hjälp av medicinen, men inte resten av mej."

Jag undrar om det inte är så fortfarande. Hjärnan vill mycket mer än vad kroppen orkar. Och jag får aldrig tid att återhämta mej eftersom jag så fort jag får lite energi drar iväg igen. Ibland är det småsaker som jag knappt uppmärksammar förrän efteråt, som igår när jag gjorde "utflykterna" lite jobbigare.

- Jag försöker ju hela tiden lära mej att sätta stopp, men är det egentligen en "konstgjord" vilja som drar iväg med mej och som jag förtvivlat försöker hejda?
- Stjälper medicinen samtidigt som den hjälper?
- Om medicinen gör att jag vill mer än jag orkar och samtidigt gör mej trött, bör jag då trappa ner lite på den?

läxdax

Nu kryper jag upp i soffan (så trist att skriva det när det nästan är sommar) och gör veckans terapiläxa. Jag ska gå igenom det vi gjort under året och fundera på hur det funkat, bra och dåligt och hur jag ska gå vidare.

Bara tre terapigånger kvar och sedan är det sommaruppehåll tills skolorna börjar i augusti. Det ska faktiskt bli skönt med sommarlov för det har varit ganska intensivt i vår.

sommarpaniken

Nu har jag tagit ett steg tillbaka och försökt analysera min sommarrädsla. Varför tror jag inte att jag orkar med att vara hemma med barnen?

För det första slipper jag dagislämningen som alltid gör morgonen stressig och suger energi. Förhoppningsvis sover vi lite längre också.

För det andra är sonen oftast jobbig när han är trött samt när maken är hemma (antar att han gör vad som heslt för att få pappas uppmärksamhet). Lediga dagar när jag är själv med barnen brukar faktiskt vara ganska lugna.

För det tredje så bör väl kosttillskottet jag trycker i mej göra mej piggare framöver (det känns redan lite bättre) och jag kan ju faktiskt sätta på en film till barnen om jag är jättetrött.

För det fjärde har vi bestämt att maken ska ta ledigt för att ta barnen till simskolan och så tar jag över om det känns bra. Och jag har bestämt mej för att inte vara så himla duktig utan börja med att koncentrera mej på att vara hemma med barnen så att jag inte "tar slut".

Som vanligt är det ju jag själv som är den största faran. Att jag ska komma in i duktighetsträsket och försöka leva upp till mina forna bilder av hur en mamma ska vara och vad man ska hinna med på en dag.

Jag ska se den här sommaren som en utmaning i att bara vara och göra det som faller oss in. Då kan det väl inte gå fel.

tisdag 27 maj 2008

dagens tre utmaningar

Ett:
Idag har jag läst nästan all min barnfria tid. Mina enda pauser var för mat, sömn och iordninggörning.

Två:
Jag var på bibblan och på apoteket innan jag hämtade barnen.

Tre:
Jag och maken var på inskolningsfika med dottern i skolan ikväll. Information i matsalen (där jag satt i mitten ungefär), sedan fika i klassrummet och efter lite mingel avslutades kvällen i matsalen där vi stod i kö för att barnen skulle få skriva in sig i guldboken.

När vi skulle cykla hem kände jag mej lite kissnödig, men bestämde mej ändå för att svänga förbi affären och handla (så slipper jag det imorgon). Jag hade ingen uttänkt lista så det tog lite tid att gå hela rundan och fundera på vad vi kunde tänkas behöva.

Och ingenting av detta var särskilt jobbigt ur ångestsynpunkt. Trallallallaaaa...

kleopatras kam

Kleopatras kam av Maria Ernestam var läsvärd men inte minnesvärd. Godkänd helt enkelt.

Men jag irriterar mej lite på att hon alltid ska skriva lite mystiskt så att man ska tro att det är något lurt, vilket det också är. Men det känns lite konstgjort.


ny teknik

Den Stora Banken har bytt inloggningssystem och min mamma vågade sig inte ensam ut i okänd terräng. Så med räkningarna och den lilla dosan under armen kom hon i kväll och bad om stöd.

Det var ju inte direkt avancerat, så det skulle nog gå utan att vi blev ovänner, tyckte jag.
Och faktiskt gick det riktigt bra. Ända tills hon skulle slå in sin kortkod.

- Eeehhh, kod? Den jag har till internet?
- Nej, koden till ditt KORT.
- ??????????
- Den du slår in när du tar ut pengar i bankomaten, försökte jag.
- Det gör jag aldrig.
- Nehej, men koden du har när du betalar med kortet.
- Va? Nej, jag betalar aldrig med mitt kort, sa mamma bestämt.

Nu var det jag som satt som ett frågetecken. Varför har hon ett kort om hon aldrig använder det? Och varifrån får hon alla sina pengar.

Efter en lång tystnad gick det tydligen upp ett liljeholmens för då utbrast hon:
- Jaha, du menar 1234, som jag använder när jag betalar med kortet??!!!!

Det är väl inte jättekonstigt att vi oftast blir osams när jag ska hjälpa henne???

ett års bloggande!

Hurra för mej! Idag har jag bloggat i ett år. Drygt 1500 inlägg på blogg.se och redan bortåt 100 inlägg här.

Att börja blogga var nog bland det bästa jag gjort för mitt mående. Alla tankar och känslor som jag fått ordning på och alla goa bloggvänner som hjälpt och stöttat. Mitt första inlägg kan läsas här.

Nu när jag är inne i en svacka är det rätt skönt att titta tillbaka på året som gått. För även om det känns trist just nu så har jag ju blivit väldigt mycket bättre. Och så mycket jag har lärt mej - både om mej själv och annat.

morgonstund

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Det kan bli en härlig dag idag.

måndag 26 maj 2008

tjejkväll

Dagen slutade iallafall bra med vänner, te och rabarberpaj.

Skönt men konstigt nog frågade ingen hur jag mår. Konstigt eftersom två av tjejerna var med på middagen jag skippade i lördags. Skönt eftersom jag inte kände för att tänka på det.

Nu väntar sängen på mej!

sommaren och barnen

Fy, nu är allt pestigt stressigt och geleigt igen. En halvtimme hemma med sonen och så var det kört. Nu oroar jag mej för om jag kommer att klara fem veckor ensam med barnen dagtid? För några veckor sedan kändes det självklart, men nu har jag liksom inga krafter kvar längre, mer än för ett ögonblick i sänder.

Suck, nu ska jag fylla i nya sommarscheman och lämna in i morgon. Hoppas att man får ändra sej så här sent - men det här var ju liksom inte riktigt meningen...

bitterfittan

Efter allt jag läst om Bitterfittan av Maria Sveland hade jag nog ganska höga förväntningar. Som tyvärr inte infriades.

Visst fanns det några små tänkvärdheter men det var inget livsöde som grep tag och inte heller tyckte jag att den feministiska vinkeln blev särskilt intressant. Kanske för plottrigt beskrivet?

Hög igenkänningsfaktor förstås (från mitt eller vänninornas liv), men jag tror boken hade varit mycket bättre om jag läst den tidigare i livet, före eller i början av småbarnstiden.

Och så tyckte jag att slutet var negativt. Precis som om kärleken kan lösa allt! (Bittert va?)





aj

Idag känner jag mej flera år yngre än mina snart trettifem. Fast tyvärr inte på något trevligt sätt. För första gången på evigheter har jag rejäl, trist mensvärk. Tog till och med en värktablett, vilket jag brukar vara sparsam med. Tur att jag är hemma så att jag kunde krypa ner i sängen med en bok.

Och vädret är på min sida idag. Grått och mulet så att man gör bäst i att stanna inne.

Jag undrar om jag ska utmana mej själv och inte ens plocka undan i vardagsrummet tills kompisarna dyker upp i kväll. Diverse högar belamrar fåtöljer, stolar och bord. Trivsamt rörigt eller kaotiskt slarvigt?

Till fika blir det iallafall rabarberpaj. Det är väl nästan självskrivet så här års när rabarberna frodas i trädgårdslandet (f.ö. det enda vi "odlar" i år)

stressen i vardagen

Eftersom maken fick rycka in och jobba i går kväll ska han bara jobba halvdag idag. Så han både lämnar och hämtar barnen och jag får en riktig bara-vara dag.

Jag funderade lite på det där med att jag mår så dåligt när jag gör mycket, och kom fram till att det är för att jag stressar upp mej så fort det ska diskas eller städas eller rensas ogräs. Jag har lyckats sänka grundstressen men har det fortfarande jobbigt med aktiviteter. I flera år forcerade jag mitt tempo för att hinna så mycket som möjligt och nu måste jag hitta tillbaka till min naturliga takt.

När barnen är runt omkring blir det extra svårt eftersom jag automatiskt kommer in i den gamla känslan och stressen som jag levde med när jag var mammaledig. Måste...innan lillan vaknar...medan barnen är sams...innan filmen tar slut - köret. Att de nu är ett par år äldre har jag inte riktigt hajjat utan skyndar på.

Och när barnen är hemma måste jag ju dessutom splitta fokuset, och även om jag nu har övat mej på att bara göra en sak i taget så blir jag stressad av att hålla koll på allt runt omkring.

Eller förresten, en sak i taget. Jämfört med maken är jag fortfarande novis på det. Jag diskar t.ex. alla redskapen samtidigt som pastan kokar. Och ska det stekas pannkakor blir jag för rastlös och behöver datorn eller en bok att förströ mej med.

söndag 25 maj 2008

en bra dag

Föregående inlägg fick avslutas i hast efter en attack från 3-åringen.

Idag har jag varit igång hela dagen, förrutom en knapp halvtimmes slummer efter maten. Maken och sonen tillbringade eftermiddagen säljandes korv utanför Den Nya Stora Mataffären. Pengarna går oavkortat till fotbollslaget. Någon förälder räknade ut att varje pass var värt 100 spänn. För 2,5 timmars slit!!! Nåja, sonen var glad och nöjd och fick en ny kompis på köpet.

Under tiden var jag och en väldigt leksugen 3-åring hemma. Och för första gången kom bästisen på lekbesök. Redan efter en kvart var jag uppstressad av deras vilda framfart, men det löste sej då kompisen ramlade ner från gungan och ville hem till mamma. När vi dumpat av henne där ville de fortsätta leka.

Så vips hade jag en dryg timme alldeles för mej själv. Kanske tur för maken fick ge sej iväg till jobbet på akututryckning så helt oplanerat fick jag fixa middag och läggning själv.

Men trots att jag har gjort ovanligt mycket idag och haft en del stresstoppar, så känner jag mej ganska lugn. Och trött...

mors dag

Blev överraskad med sovmorgon (fast det får jag ju varje helgdag), teckningar och massage av sonen. Förmiddagen tillbringade sonen och jag i8u9t7hi 87ioy y89hy977ugufyfuy tff jfjfggfhfyfgffffgghhggfyff sa

lördag 24 maj 2008

ensam hemma

Här sitter jag framför datorn nyduschad, nyfixad och uppsvidad (lite lagom). Till ingen nytta för jag valde i sista sekund att stanna hemma. Buhu...så trist. Men jag kände att det inte var värt det. Hasade omkring som en gammal tant med geleig kropp och stressmage modell gravid.

Och hos familjen W lär det bli livat värre med 8 vuxna och 9 barn.

En tydlig signal om att ta det lugnt. Nu har jag mediterat och allt känns liiite bättre.
Jag har insett att jag måste gallra lite i nästa veckas kalender.

måndag: symöte hos mej.
tisdag: inskrivningsfika - förskoleklassen med 5-åringen.
onsdag: träff med föräldragruppen (=tjejerna hemma från dagis)
torsdag dag: lunch med Tz
torsdag kväll: picknick med dagis
fredag: terapi

Och veckan därpå är också ganska full, samtidigt som maken är på kurs halva veckan.

Hm, som vanligt stryker jag nog föräldraträffen. Synd, men så får det bli. Isåfall har jag dagarna lediga fram till torsdag och då kan jag förhoppningsvis köra in till stan och äta lunch.

Suck, vad trist det är att vara tillbaka i stressträsket. Allt gick ju ganska bra nu på det hela taget....

efter en rolig natt är jag helt väck

Uffa. Jag låg vaken i flera timmar i natt. Varmt var det och i huvudet ploppade det hela tiden upp nya tankar. Och en hel rad roliga blogginlägg. Låg länge och mös över ett skämt som jag kom på själv och tyckte var superkul. Kanske lika bra att jag inte kommer ihåg riktigt vad det var som var så roligt.

Stressbollen lekte torktumling i magen och är fortfarande kvar. Trist. Speciellt som jag lugnat ner mej den senaste tiden.

Förmiddagen ska tillbringas tillsammans med lilltrollet medan maken följer med de stora barnen på fotbollsträning. I eftermiddag blir det vila av och sedan ska vi träffa kompisgänget. Om det inte varit för att jag tror att det kommer att ge en massa positiv energi hade jag stannat hemma. Det är mycket framöver...

naaje (om akvarellmålning)

Naaaje, som sonen brukar säga. Nu blev det tokigt...

Berättade ju om att vi pratat om mindfulnessmålning på terapin idag. Att terapeuten sa att jag skulle måla en bestämd tidpunkt på eftermiddagen för att träna på att fokusera i nuet (och börja träna inför framtida arbete/studier).

Jag kom inte riktigt ihåg att det var så vi sa förra gången och nu vet jag hur det var. (Typsikt att man ska komma på det mitt i natta...vaknade som vanligt efter 1,5 timmes sömn och idag hann tankarna fånga in mej innan jag somnade om.)

Visserligen kom vi förra gången fram till att mindfulnessmålningen kunde vara ett sätt att komma ifrån det faktum att jag har svårt för att ta mej för saker efter lunch för att det "snart" är dax att hämta barnen.

Men huvudspåret i den diskussionen var att jag har svårt att göra saker av lust och glädje.
Oftast hinner prestationskraven ifatt mej redan innan jag hunnit börja. Att sätta mej ner och "mindfulnessmåla" kom vi fram till kunde vara ett lämpligt sätt att komma undan prestationsångesten eftersom huvudsyftet inte skulle ligga på vad jag målar utan att jag målar och är närvarande. Att det blir lustfyllt! Kanske då till och med att jag skulle slänga resultatet för att ytterligare förstärka detta.

Så idag när terapeuten pratade om att det skulle göras vid en viss tid för att träna så sabbade han hela grejjen. Vips har det gått och blivit prestation av den stund som var tänkt att vara en lustfylld avkoppling.

Helt plöstligt bidde det ett borde - och jag reagerar som jag brukar: med stress.
Aplort oxå!!!!

----------------------------------------------------------------------------------
En stund senare:

Det var faktiskt så att vi pratade om hur jag skulle göra för att komma igång med målandet utan att det blir ett måste. Att bestämma en viss tid varje vecka kändes för inbokat. Terapeuten föreslog att målet kunde vara att måla en eller två gånger innan midsommar, men jag tyckte inte att det heller kändes riktigt bra.

Märkligt då att han noterat i sina papper att jag skulle göra det som träning!!!!!


Kom ihåg: Försöka skriva minnesanteckningar direkt när jag kommer hem från terapin.

fredag 23 maj 2008

dagens utmaningar

När jag stod i affären och packade ner varorna kom jag att tänka på att det nu går av sej självt att handla. Inga jobbiga tankar alls. Och då hade jag varit på dagis och bibblan innan vi gick in i affären.

Dessutom har jag utmanat mina tankar idag:
1) Jag köpte entrecote för 160 spänn som vi grillade ikväll.
2) Jag har gått omkring i en tröja som jag egentligen tycker att jag är för tjock för.
3) Jag har sålt fonder istället för att snåla nu när markiserna ska betalas.
4) Jag körde och hämtade dottern hos kompisen utan att gå på toa innan.

En bra fredag med andra ord.

slöeftermiddag

Nu har jag gjort nog för idag. Jag skickade nyss iväg ett mail till personaltjejen om respit till hösten (hon var på möte), och så har jag bokat en tid till tant doktorn i juni.

Väl värd en eftermiddag i solstolen med andra ord. Eller i skuggan.

Och när jag hämtat barnen ska vi nog ta en tur till bibblan. Det börjar sina i bokhögen.

terapi 080523

Idag blev det en lugn och avslappnad terapigång utan jobbiga "ska vi prata mer om det"-frågor. Trots att jag inte hann prata om just det idag.

Hela timmen ägnades åt att analysera varför jag är stressad och trött just nu. Stressen har jag ju kommit fram till beror på chefen och hur det blir till hösten. Samt att oro för sommaren har smugit sig på också.

Överlag så tycker terapeuten att man så fort man har någonting man oroar sej för ska bestämma en tidpunkt där man sätter sej ner med papper och penna och löser problemet. (Trots att jag bloggar har jag en tendens att inte skriva allt jag oroar mej för.)

Jobbet
Egentligen är ju ganska säker på att jag vill studera men jag vill ändå inte stänga dörren till jobbet. Att hålla den vägen öppen kräver dock en del energi så på ett sätt skulle det vara bra att stänga dörren redan nu. Men å andra sidan känner jag att jag rent praktiskt vinner på att skjuta upp beslutet. Då kanske jag kan få tjänstledigt för studier istället för att bli uppsagd m.m. Jag kom fram till att jag ska meddela personaltjejen att vi väntar tills efter sommaren med att re i situationen.

Studier
En del av stressen beror också på oro inför studierna och att jag då kommer att bli helt ekonomiskt beroende av min man. Men om jag lyfter blicken och ser min vision om att få jobba mer med människor känns alla problem på vägen (ekonomi, chefen o.s.v.) ganska små. När jag är trött och stressad är det lätt att sänka blicken så jag ska tydliggöra målet för mej själv.

Sommaren
Jag är orolig för att jag "inte ska klara av" sommaren när alla är hemma. Först är det fyra veckor med sommarsimskola då maken jobbar halvtid. Tanken är att han ska ta simskolan tre dagar och jag två så att han får två hellediga dagar i veckan. Men om jag inte orkar ska han vara ledig varje förmiddag istället. Och resten av sommaren är jag lite rädd för att jag inte ska ta mej egentid som jag behöver utan kraschlanda med jämna mellanrum.

Lösningen blir att jag pratar igenom sommaren med maken och att han
- inte bokar in möten under tiden för simskolan (så att han kan ta över om jag inte pallar)
- är medveten om att jag behöver egentid. Speciellt de veckor när han jobbar och jag är hemma med barnen.
- inte börjar med en massa nya projekt utan att vi får tid att bara vara.

Och att jag tar en dag i taget!!!! Och mediterar!!!!

Tröttheten
Och så tröttheten. För att få en mer sammanhängande sömn måste nivån på stresshormonerna sänkas. Detta gör man genom meditation och motion. Jag har ju slutat meditera p.g.a. tröttheten eftersom jag känner att jag inte orkar med ett helt pass. Kommande vecka ska jag istället meditera kortare stunder under dagen. Fem minuter är bättre än ingenting (vilket jag ju i och för sig visste...)

Mindfulnessmålning
Terapeuten hade noterat att jag under veckan skulle ha satt mej med mina akvarellfärger vid en bestämd tidpunkt på eftermiddagen och bara målat i nuet under en bestämd tid. Detta för att träna på att vara här och nu och inte bli stressad av att jag har en tid att passa längre fram.

För att komma ifrån mina prestationskrav föreslog han att jag kanske helt enkelt ska slänga allt jag åstadkommer. Även det jag tycker bli bra.

Den här veckan har jag inte orkat det, men jag tycker absolut att det är någonting som är värt att göra framöver. För jag vill ju måla.

Nästa gång
Nästa gång ska vi börja prata igenom året som gått och alla förändringar jag har infört. Så tills dess ska jag gå igenom mina anteckningar och fundera lite på läget.

torsdag 22 maj 2008

en halv gul sol

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är en fantastisk roman om livet i Nigeria under 60-talet. Vi får följa en handfull människors liv i fred och krig. 700 sidor som absolut inte kändes som någon tegelsten utan var väldigt lättläst, men utan att vara banal.


Det är mycket otäcka händelser i boken, men det är inte skildrat på något närgånget och osmakligt sätt utan känns mer som ett pussel. Här och där lämnas några detaljer som man själv fogar ihop till en fasansfull helhet.


nu känns det bättre

En promenad med prat kan göra underverk. Nu har jag blivit av med surheten och fått lite ordning på mina tankar på samma gång.

I eftermiddag ringde jag till personaltjejen på jobbet och ville känna av lite angående knäppchefen som är tillbaka. Hon ville gärna höra min version av vad som hänt och efter min redogörelse konstaterade hon i bisatserna att det inte överensstämde med versionen som jag hade. Såklart det inte gjorde. Alla på jobbet har ju såklart knäppchefens variant eftersom jag var sjukskriven. Personaltjejen började fråga hur vi ska gå vidare, om vi ska träffas o.s.v.

Jag tänker inte komma tillbaka till den arbetsplatsen nu när han är där, men det vill jag ju inte säga till henne. Än. Fast medan vi pratade längtade jag ändå tillbaka till den bra tiden - och det känns ju på något sätt skönt.

Efter att ha bollat tankarna under kvällspromenaden kom jag fram till att jag faktiskt inte vill rota i det där igen. Det kan nog inte leda till något gott att vi återigen gräver ner oss i skyttegravarna och börjar tjafsa om hur sanningen egentligen ser ut. Jag ska behålla den bild jag jobbade fram av min chef i somras, och ha alla hans goda sidor i minnet.

Och om vi någon gång möts så är jag starkare i nuet än om jag gräver ner mej i det gamla.

citronsur

Jag hämtade barnen klockan tre och sedan dess har jag varit arg, gnällig och SUR. Och när jag är sur så blir barnen bara bråkigare och bråkigare. Och så blir jag arg.

Mitt i alltihop ringde maken och var försenad från jobbet, så jag fick sleva i ungarna mat och ta med alla tre till fotbollsträningen. Stressigt värre. Egentligen hade vi precis lagom med tid, så en bra dag hade jag nog kunnat fokusera bort stressen. Men inte idag...

Maken löste av mej vid planen och nu leker tjejerna med grannflickan. Om en timme ska jag på promenad med Eva. Skönt!

inför terapin

Inser att jag inte skrev om terapin i förra veckan. Och nu minns jag knappt vad vi pratade om. Nåja, det jag vill prata om i morgon är (en del har jag nog skrivit om tidigare):

Jag upplever att terapin har blivit stressig igen. Terapeuten vill att varje gång ska vara konstruktiv (för min skull) och ge någonting. Gärna att vi fokuserar på ett ämne i taget. I slutet av varje gång frågar han vad jag tar med mej från dagens möte och om jag tycker att det har varit givande.

Efter varje sak jag tar upp frågar han om jag vill prata mer om det, och då tycker jag helt plötsligt på vad jag vill använda tiden till och har alltid någonting "vettigare" längre ner på agendan (tycker hjärnan).

Nu känner jag att jag ska prestera någonting, att jag inte kan sitta där och samtala om mina tankar och känslor utan att jag måste bedömma det jag ska ta upp - om det ger mej någonting att prata om just det så att jag inte slösar bort mina 45 minuter på blaj. Och det är väl inte riktigt så det är tänkt att vara...

Tröttheten och medicindosen
Min läkare hävdar bestämt att tröttheten inte beror på att jag ökat dosen Citalopram, men i FASS är trötthet en vanlig biverkning och jag upplever att jag blev tröttare när jag började äta maxdos. Och jag hade en bra ångestdämpning redan vid 30 mg så frågan är om jag inte kan må bättre av att sänka dosen. Värt ett försök kanske.

Jag upplever att jag har blivit beroende av medicinen i tankarna. Innan jag började med medicin hade jag med KBT kommit så långt att jag klarade av bilkörning på motorväg, långa promenader och stadsbesök, men nu känns tanken på ett liv utan medicin skrämmande. Som att jag inte skulle klara av det. Vilket jag ju gjorde tidigare, och nu har jag dessutom tränat på att fokusera och vara i nuet så tankarna borde inte få fäste.

De sista gångerna innan sommaren
Tills imorgon hade jag en läxa som gick ut på att jag skulle bedömma mina "prestationer" utifrån hur jag mår. En dålig dag kan det ju vara jättebra att komma iväg till affären. Jag har dock en fast skala som gör att jag alltid känner mej dålig när jag mår sämre. Den här läxan har jag dock inte gjort (duktigt va?!) för den kändes svår och konstig.

Och så känner jag att jag har gjort så himla mycket förändringar i mitt liv och i mitt sätt att vara sedan i höstas och att jag nog inte orkar lägga till en massa nya saker hela tiden. Det är så mycket att hålla i huvudet och ständig gå och tänka på. Det känns som att det är dax att stanna upp och reflektera över hur det känns, vad som var bra och vad som var mindre bra och så.

CD-bok

Konsten att bara vara, utan att göra en massa nyttigheter, är svår för mej. Jag har vant mej av med hushållspill på dagtid, men ändå gör jag saker. Hela tiden.

Nu har jag provat ljudbok i väggstereon. En skiva åt gången, liggandes i soffan. För att hänga med måste man vara koncentrerad. Och enligt Eva går det bra att grejja samtidigt om man har boken i örat, men det är svårare när ljudet kommer från stereon.

I känslan var jag tillbaka i barndomens sagoskivor. Vi låg på golvet och lät oss sugas in i Hans och Greta, skrämmas av Rödluvan och fascineras av Rutan, Prickan och Randan. Det är lätt att glömma bort skivorna nu när DVD:n alltid kan laddas eller datorn slås på, men då och då lyssnar även mina barn på musiksagor. Och i sommarstugan blir det så gott som dagligen.

Nåja, för en gammal stressvarg som jag själv var det dock lite jobbigt ovant i början och mot slutet blev jag väldigt rastlös. Ska väl erkänna att jag gick en runda ut i köket mot slutet.

Eftersom sommaren är laddad med idrottshändelser kan jag ju, när jag har ro att lyssna, avancera till att sitta och glo på en hel fotbollsmatch. Eller ve och fasa, en hel OS-sändning. Utan att göra någonting annat samtidigt. Totalt meningslös fördrivning av tid.

Fast det blir ju lite moment 22 över det hela: när jag övar mej på att inte vara duktig hela tiden så är jag ju duktig när jag inte är duktig, och då försvinner ju hela vitsen med övningen.

Men det är väl som vanligt: genom att slå över pendeln helt åt motsatt håll (från duktig till oduktig) kan jag sedan hitta en balans som passar just mej.

håll för näsan-frukost

Multivitaminen utspädd med vatten smakade lika illa som koncentratet. Men istället för att ta 2 msk var jag tvungen att dricka ett helt glas. Med en mackbit i munnen och tilltäppt näsa gick det dock ner ganska bra.

Jag hoppades att linfröoljan skulle smaka bättre efter en natt i kylskåpet. Men jag vågade inte chansa på att ta en sked som den var utan jag smulade sönder ett diegesivekex och rörde i oljan. Liite mindre hemskt var det väl, men fortfarande vedervärdigt. Så det blev till att hålla för näsan där också.

Jag var tvungen att läsa på flaskan för att kolla att det verkligen var ätligt...

onsdag 21 maj 2008

den stora tröttheten

Jag tycker mej se att jag är på väg åt samma håll som för ett år sedan. Fast i en lightvariant och bara en liten bit på vägen.

jagades jag av mitt upplevda läkarhot att jag var tvungen att göra framsteg med min PÅ annars skulle jag tvingas börja med antidepressiv medicin.

Nu hänger läkarens upprepade tjat om att jag kanske skulle byta medicinsort över mej och får mej att inte riktigt erkänna hur jag mår. För om jag inte mår tillräckligt bra så har jag ju inga argument för att inte byta.

körde jag på med KBT-övningar tills jag stupade.

Nu jobbar jag i högt tempo i KBT-anda med att ändra min livssyn. Varken då eller nu gav jag mej tid för vila utan fokuserade 100%. Och nu känner jag mej dessutom stressad under själva terapin för att jag känner ett krav att utnyttja tiden till konstruktivt arbete. Vi landade i en skönt ostressad terapi i höstas, men utan att jag riktigt har varit medveten om det så har jag ökat tempot successivt. Och kraven på mej själv.

hade jag en orealistiskt tidplan för återgången till arbetet.

Nu har jag en sjukskrivning som går ut i september och en plan framtagen av min hjärna att börja studera i augusti. Jag vill studera, frågan är NÄR. Och augusti känns mest som att jag återigen försöker uppfylla andras förväntningar och krav (?).

fick evavännen mej att inse läget.

Nu var det Carola som fick mej att våga känna efter. Och jag är så trött, så trött... snyft... Nu skiter jag i om läkaren tycker att jag ska byta medicin. Jag mår inte bra just nu.

Tidigare i vår var det bättre så jag tror inte att det har med medicinen att göra. Möjligen att dosen är för hög. Jag tycker att jag blev tröttare efter den senaste dosökningen. Och min förväntansångest tycker jag hänger mest ihop med orken. När jag känner mej pigg är det inga problem, men när jag inte riktigt orkar kommer oron och tankarna inför alla möjliga saker. Egentligen tycker jag att det låter ganska logiskt...

Och så är öronsuset tillbaka, jag kommer ständigt på mej med att vara spänd i kroppen, käkarna värker mest hela tiden och har låst sej ett par gånger, jag vaknar flera gånger varje natt och drömmer vilda drömmar, mellanblödningarna vid ägglossning är tillbaka rejält (hormonrubbningar sa gynekologen för drygt ett år sedan men först nu ser jag att det kanske kan hänga ihop med mitt mående????), jag drar mej undan sociala sammanhang igen, PÅ-tankarna börjar komma tillbaka.

Och det kanske mest skrämmande av allt: jag fick i läxa i terapin att försöka poängsätta det jag gör bl.a. avseende vilken glädjekänsla det ger. Men jag kan inte det - för allt känns ungefär likadant. (Att erkänna det är ju verkligen som att be om ett medicinbyte... :-O )

Men jag har inga panikkänningar när jag gör jobbiga saker som att köra på motorvägen. Trots att tankarna kommer oftare nu så reagerar inte kroppen. Sist när jag var ute och gick kände jag mej plöstligt kissnödig och då var katastroftanken där direkt. Men jag fick ingen PÅ av det. Så medicinen hjälper ju!!!!!

ensam

Gräsänka ikväll. Därav alla inlägg. Maken är ute och roar sej med jobbet. Turligt nog för mej brukar hans jobbtillställningar oftast planeras till onsdagarna, som ju är hans egendag.

Nu har jag suttit här länge nog för ikväll.
Bums i säng!

lite tankar om ångest och annat

Det sköna med dagens friskvårdsterapi var nog att jag känner att det är helt okej att jag känner mej trött o.s.v. Och att hon såg mej som utmattningsdeprimerad med panikångest. Och inte som en panikångestpatient som fått en släng av utmattningsdepression.

För så känns det. Trots att mitt största "problem" det senaste året varit stress och förlamande trötthet så står det fortfarande panikångest på mitt sjukintyg.

Carola (som hon heter) menade att bollen sedan länge var i rullning och att panikångesten bara var ett symptom bland andra. Och det är ju precis så som jag själv kommit att se på det hela också. Det var jag själv som fick föreslå att KBT-terapin skulle få en annan inriktning än bara PÅ.

Jag hoppas att det här är den ljusning jag så väl behöver.


Och apropå jobbet så tyckte Carola att jag helt skulle slopa tanken på att komma tillbaka nu när knäppchefen är där. Skönt att få stöd i den känslan också! Hon tyckte att jag skulle skriva om jobbet på ett papper och sedan bränna det för att lägga det bakom mej.

Den senaste svackan tror jag faktiskt beror på beskedet om att chefen är tillbaka. Trots att jag har försökt att hålla tankarna borta (och lyckats ganska bra) har det smugit sig in bakvägen som en ökad oro inför framtiden.

Jag har ju hela tiden hållt alla vägar öppna trots att tanken på jobbet suger ganska mycket energi ifrån mej (även utan knäppchefen). och funderat på om min längtan efter att byta inriktning egentligen är ett sätt att slippa konfrontera jobbet.

Men den tanken känns på något sätt förtryckande. Som om jag inte skulle kunna veta vad jag längtar efter utan bara flyr.

Det är ju min magkänsla och inre längtan som jag måste gå på. Och när jag nu vet det så gäller det bara att våga också!

om min pappa

Nu har jag tänkt igenom min relation med min pappa och jag blir varm om hjärtat bara jag tänker på honom. (Kanske ser jag inte klart eftersom han är död, men det spelar ju egentligen ingen roll).

Jag har alltid varit pappas flicka. Från det att jag tog mina första steg följde jag honom hack i häl. Han hade ett oändligt tålamod och tog sej alltid tid, men han höll alltid på med någonting så om man ville vara med honom fick man följa med i hans aktiviteter.

Resten av familjen pratar alltid om att pappa var borta så mycket, men jag minns det inte riktigt så. Kanske var han mer hemma när jag var liten, jag vet inte. Min mamma tycker att mina minnen är lite orättvisa för de tillfällen jag hade tillsammans med pappa har jag sparat som gyllene skatter, medan vardagen tillsammans med henne har förpassats till alldaglighetens arkiv.

Pappa och jag på biblioteket och i simhallen, pappas fredagsmiddagar och söndagsäppelpajerna som vi åt till Cosby. Hans goa löksoppa som svängdes ihop när man minst anade det. Fisketurerna utan mamma och badutflykter tillsammans med hela familjen...söndagarna hos farmor i smålandsskogen... skämtteckningarna vi gjorde till sportkommentatorernas fåniga uttalanden (på den tiden kollade jag på sport!!!!)...

Jag följde i pappas fotspår senare i livet också, fick sommarjobb på betongfabriken och valde en teknisk utbildning. Kanske valde jag inriktning för att behålla gemenskapen med pappa? Kanske.



Det jag saknar mest är vår gemensamma sjuka humor som ingen annan riktigt fattade (och allra minst mamma), våra diskussioner och alla hans goda råd om praktiska saker. Och så den makalösa höstgrytan med massor av billigt rödtjut (som självklart ska intas tillsammans med kall lättmjölk) och den mästerligt goda skinkgriljeringen, omöjliga att få till trots att jag fick det nedskrivet när jag flyttade hemifrån.

Det känns fint att jag har så många fina minnen!!!

första intaget

Till kvällsmaten tryckte jag i mej den första hälsokostdosen:

- En sked linfröolja (kallpressad, kravodlad). Jag höll på att spy rakt ut. Fy attan vad äckligt!!! Smakade oljefärg (som de luktar dårå...). Inte så konstigt för det är väl linolja i konstnärsmaterial?

- 2 msk mulitvitamin. Jämfört med linfröoljan var den smaskens, men näee...blä alltså. Och den ska intas två gånger per dag. Fast nu läste jag på nätet att den smakar som juice om man spär ut den. Får testa i morgon.

- Och så ett par andra piller. Tack och lov för piller!!!

Jag har skrivit en komihåglapp, annars är det nog lögn att få till det rätt så här i början. Funderar på vad man skulle kunna blanda linfröoljan med så att den inte smakar så äckligt...något tips nån?

Dessutom ska jag nog dra ner på mitt normala fettintag medan jag kör den här kuren, t.ex. mitt mumsande på nötter, så att jag inte drar på mej en massa extrakilon.

Men vad gör man inte för att bli piggare och komma ur den här skiten. Om ett par veckor bör jag se effekt (eller känna).

hit med en kopp kaffe!!!!

Jag skiter i att sluta med kaffet just nu. Det tar fasligt mycket energi att gå och tänka på att inte ta en kopp...

När min vitaminkur väl börjar verka så blir det nog inga problem att sluta.

naturmedicin

Förresten, det var nog bra att jag inte har gått dit tidigare för då hade jag nog varit väldigt skeptisk till det här. Men nu känns det bra!

friskvårdsterapeuten: besök 1

Nu har jag kommit hem efter besöket hos friskvårdsterapeuten. Glatt överraskad måste jag säga. En härlig, personlig och lyhörd kvinna som verkligen fick mej att slappna av.

Jag började med att dra hela min historia och sedan förklarade hon hur kroppen funkar:

När min pappa dog hamnade jag i ett chocktillstånd och hypofysen började skicka signaler till binjurarna som då ökade produktionen av kortisol. Efter allt som sedan hände mej började hypofysen skicka starkare och starkare signaler och binjurarna ökade ständigt sin produktion.

Länge låg jag och balanserade på gränsen för vad kroppen orkar och när jag "kollapsade" förra året i maj hade gränsen överskridits med råge. Hon menar att genom att äta antidep. medicin har kortisolproduktionen hämmats så att jag orkar mer men hypofysen signalerar fortfarande lika starkt. Binjurarna är överhettade, som hon sa. Och där sitter tydligen livslusten m.m.

Första steget enligt henne är att fylla på med vitaminer, mineraler och spårämnen. Jag ska äta multivitamin, oljor och annat för att fylla på. Hon sa att järnbristen inte var ett dugg konstig, men att fylla på med järn är inte lösningen (och det har jag ju själv märkt, eftersom värdet hela tiden sjunker när jag slutar med tabletterna). Järnvärdet kommer att gå upp när jag äter det andra.

Hon hade även förklaringen på det här med tröttheten. När man är stressad vaknar man till efter 1,5 timmars sömn, så man kommer aldrig ner i djupsömn och får inte den vilan. Det kan nog stämma för jag vaknar till sådär fyra gånger varje natt, men är så trött att jag inte har några problem att somna om.

Kissnödigheten m.m. är symptom på överproduktionen i binjurarna. Äntligen fick jag bekräftelse på att jag faktiskt blir kissnödig titt som tätt!!!!

Det kändes som att det här är precis vad jag behöver. För jag blir ju inte piggare av terapin direkt, även om jag sänkt stressen en hel del.

morgondust

Puh, äntligen hemma igen! Alla barnen verkar vara inne i någon sorts trotsperiod. Jag som hade för mej att 3-årsåldern var relativt lugn, så fel, så fel. Och idag vaknade hon dessutom på fel sida så det var kört från början.

Sonen satt och läste när han åt gröten så det tog en evighet för honom att bli klar. Och sedan skulle han ha shorts på sej idag. Det fick han minsann ha för pappa! Att det var för två veckor sedan när temperaturen låg över 20 grader ville han inte höra talas om.

5-åringen ville först inte ha någon frukost hemma, men ändrade sej när vi ätit färdigt. Då var det ju försent. Det väntade utbrottet kom i form av att hon vägrade ta på sej kläderna. Hon är lite trixig och blir inte arg direkt utan sparar sej till situationer där hon vet att jag reagerar. Jag föll till föga och hjälpte henne med kläderna, en gång är ingen gång eller hur det nu var.

Och sedan var hon glad som en lärka och matade till och med lillsyrran som skulle ha gröt men vägrade äta själv, och dessutom surade för att hon fick för lite mjölk trots att det var alldeles lagom.

Så vid den tidpunkt då vi senast måste cykla iväg satt ett barn i pyjamas och blev matad och ett barn stod och hade en shortsdiskussion med mamman som fortfarande var iklädd nattlinne.

Underbar start på morgonen! Fast sedan gick allt i ett huj. En treåring kan man ju bolla med rätt lätt så det var ingen match att få på henne kläderna och borsta tanden. Och de stora barnen hade hajat att vi var sena och stod påklädda i hallen och väntade.

Sonen kom till skolan i tid och flickorna landade på dagis innan frukosten var avdukad.

tisdag 20 maj 2008

fem barn och en tant

Maken och brorsan kläckte en himla smart idé idag. Brorsan skulle komma hit med sina barn och så skulle jag passa alla barnen medan det sista på toaletten fixades.

Yes. Efter middagen var klockan strax före sex och de drog de ner i källaren. Hur glada är bäbisar när läggtiden närmar sej? Hur sur blev min trötta treåring när hon inte fick ha sin mamma för sej själv? Lägg till bråkande syskon och en småsur kusin.

Det blir en degig kväll i soffan för mej. Imorgon ska jag till friskvårdskonsulten. Jag hoppas att hon är bra. Mamma tycker ju det i allafall, hon pröjsar första besöket.

pausdag

Vaknade till när barnen gjorde sej i ordning för dagis men somnade om innan de hade gett sej iväg. Sedan sov jag till halv elva och vaknade inte ens av telefonen vid halv tio. Snacka om trött!

Nu ska jag läsa en stund och sedan kanske jag går ut en sväng. Skönt att bara vara.

måndag 19 maj 2008

lev enklare

Under min köpstoppstid har jag nu läst Lev enklare - Idéer för en hållbar livsstil av Giséla Linde.

Boken gav mej inte så många nya tankar förrän i slutet eftersom det är det här jag har jobbat med i terapin det senaste året, men det gav mej en bra helhetsbild, något som jag kan sakna från terapin där vi hela tiden tar tag i det som känns som nästa steg.

Målet är förstås ett hållbart liv - med självkänsla och utan stress, men det känns ändå som att jag kanske skulle behöva visualisera det starkare.

De sista kapitlen inspirerar till att våga leva det liv jag vill leva och att våga lita på att mina förmågor och på tankens kraft.



Måste - Borde - Vill

I höstas när terapeuten började prata om att man oftast inte måste bara stirrade jag på honom och fattade ingenting. Livet är ju fullt av måsten!

Efterhand som vi jobbade med mina måsten och borden insåg jag att det mesta faktiskt inte är nödvändigt.

Iris Johanssons skrifter fick mej att tänka till ytterligare. Förutom att överleva (ha mat, kläder och tak över huvudet) måste man ingenting - det är tillägg som man ska glädjas åt och inte ta för givet. Ju!

Giséla Linde driver det ytterligare ett snäpp: Måste man egentligen ta hand om sina barn? Det finns faktiskt människor som lämnar sin familj. Det kan man göra.

Genom att tänka så blir ju faktiskt inte de sista måstena heller måsten. Jag måste inte laga mat, bada barn, lämna på dagis o.s.v Men jag vill det. För jag vill finnas där för mina barn.

Vilken befrielse att tänka att jag faktiskt gör allt det här för att jag VILL! Istället för att stöna över alla måsten.

mysdag med barnen

- Mamma, kan vi inte ha en sån där pysseldag tillsammans idag, frågade sonen i morse. Och när kompisen ringde ville han hellre vara med oss än att leka.

Så det blev en dag med pyssel och mys. Och jag var med barnen utan att vara rastlös. Precis som förr.

När ungarna var ute och hoppade i studsmattan passade jag på att läsa lite i en bok, och efter maten när de spelade tv-spel låg jag och sov i soffan.

Det känns så fantastiskt att jag faktiskt börjar bli den mamma jag vill vara - som jag var fast bättre.

Imorgon blir det en spännande dag för 5-åringen. Hon ska hälsa på på skolans fritids och äta mellanmål i matsalen. Tänk att hon ska börja skolan till hösten. Då har jag två skolbarn!!!!

söndag 18 maj 2008

söndagkväll

Hemma igen efter en timmes uppiggande promenad med Eva. Den här gången utan stavar för jag har fått ont i tummarna. De får vila ett par veckor och sedan ska jag undersöka vad jag gjorde för fel.

Idag har jag, mamma och barnen varit på öppet hus i mammas barndomshem, som numera är hembygdsgård. Ett fint gammalt hus med fantastiskt läge. Där skulle man bo....om det inte varit så långt ute på landet. Fast när mamma bodde där fanns det flera affärer längs bygatan. Tänk vad det har förändrats!

Den här helgen har jag trappat ner på koffeinet - igen. En halv kopp i går och en mun idag. Jag hade råkat köpa kokkaffe sist, och det smakade inte så gott i bryggaren. Maken finmalde men det var ändå ingen höjdare tyckte jag. Bra, för nu finns det inget kaffe att falla tillbaka på!

Om det krisar i morgon ska jag pimpla pulvercappuccino. Barnen är lediga imorgon och jag fasar för en trött dag. Mitt sömnbehov just nu är enormt (gääsp). Så en hel dag med kidsen känns jobbigt... Jag hoppas att det är järnbrist! Läkartid får jag ingen i maj, men jag ska ringa och höra om jag kan gå till distriktssköterskan och kolla blodvärdet och så kanske min läkare kan kika på det om det är för lågt. Det känns ju himla onödigt att masa omkring urtrött och håglös i minst två veckor till!!!!

lördag 17 maj 2008

bokköpstankar

Hmmm...lite väl många böcker på G just nu. Men vad gör man när jag ständigt "måste" hämta reserverade böcker på bibblan.

Jag är supernöjd med det här och kommer nog inte att köpa så många pocketböcker i fortsättningen. Istället lägger jag nog pengarna på de böcker som jag vet att jag kommer att läsa flera gånger.

fredag 16 maj 2008

fredagsmys

Ligger i soffan och känner dofterna som sprider sig från köket. Ljudet från skåpsdörrar som öppnas och stängs, bestick som dukas fram och öl som öppnas.

Snart blir det mat!

lakan, te och trosor

Återanvändning
Det har blivit lite röj idag också. Jag hittade en låda som jag aldrig brydde mej om att öppna vid förra röjningen. I den fanns diverse tyger och gamla lakan med fin spets.

Ett av tygerna passar perfekt i uterummet och det ska jag kombinera med spetslakanen och sy kuddvar och madrasskydd. Vilken tur att jag inte har börjat köpa inredningen än. Nu har jag det mesta till grunden och behöver bara göra några kompletteringar.

Dessutom passar några av lakanen som underlakan i barnens sängar. Vi behöver fler men det har inte blivit av att jag köpt några och nu behövs det inte.

I morgon blir det två 90-tvättar med lakan.

Köpstopp
I eftermiddag har jag gått en stund på stan. Det var flera veckor sedan jag körde ensam så jag tyckte det behövdes en tur. Tack och lov gick körningen bra. Jag tog till och med matinköpen och bibblabesöket på samma tur.

Inköpen bestod av te (förbrukningsvara) och trosor. Trosinköpet motiverar jag med att jag faktiskt inte kan vänta till i juni eftersom jag har precis rätt antal trosor i omlopp och att jag slängde lika många som jag köpte.

nattens övningar

Första gången vaknade jag av att jag satt på knä i sängen och höll på med någon slags fäktning. Och när jag blev väckt nu på morgonen började jag omedelbart sjunga "24 timmar på ett flak".

Snacka om mardrömsnatt!!!

och nu pappa oxå

Vaknade mitt i natten med några insikter om hur jag påverkats av min pappa. Ganska logiskt egentligen. Jag har avhandlat mamma, kompisar och tankar. Såklart att pappa måste vara med på ett hörn oxå.

Yvaken kom jag plöstligt ihåg att jag läst i någon bok att de som är pappas flicka drabbas av en chock när de får barn. Från att ha levt med pappan som förebild ska de helt plöstligt identifiera sig med mamman. Jag undrar i vilken bok det var...jag läste ju rätt många böcker i somras. Kanske "Diagnos duktig"?

Funderar på om jag ska tänka vidare på det eller om jag ska låta det vara. Fast jag lär väl inte komma undan... kanske bäst att ta tag i det så att jag förhoppningsvis får tillbaka min nattsömn sedan.

Det här påtvingade (av mitt inre) ältandet av min uppväxt är rätt jobbigt. Och då har jag ändå haft en trygg och lycklig barndom så det är bara smärtsamma insikter om mej själv, hur jag är och varför jag är som jag är, som kommer fram. (Tänker på er som haft en jobbig uppväxt...om jag tycker att grävandet är tufft trots att jag är ganska trygg i min förvissning om att det inte kommer att dyka upp några "lik i garderoben", hur ska det då inte kännas för er.)

torsdag 15 maj 2008

kanske en pik?

Började läsa En halv gul sol som är på nästan 700 sidor. Nämnde för maken att det kändes lite stressigt med återlämningstiden.

- Varför det? Den där läser du väl ut på ett par dagar!!! sa han med ett neutralt tonfall.

Menade han att han tycker att jag läser alldeles för mycket eller var det bara ett konstaterande?

Jag bestämde mej för det sistnämnda. Fast jag läser ganska mycket...

kicki&lasse

Den tog mej med storm och krävde total fokusering. Jag tumlade runt bland orden totalt uppslukad...och så tog boken slut...snyft...


Vilken läsupplevelse!!!! Dock så intensiv att jag kände lätta stressymptom då och då. Boken började mörkt men den var inte tung. En virvlande kärlekshistoria.


Kicki&Lasse av Peter Kihlgård är nog den bästa bok jag läst i år...vilket språk!!!


tänk stort!

Jag undrar om det är när det är rörigt inuti som jag känner att jag behöver få ordning runt omkring...förklarar ju drömmarna också.

Nåväl, det var inga problem att hitta grejjer att röja. Man är väl proffs ;)

Ett styck skötbord och tillhörande pinaler, en potta, hälften av blommorna i vardagsrumsfönstret samt diverse småpryttlar.

Jag är inte ute efter ett sånt där stylat, opersonligt hem men jag vill ha det lättstädat!

röjsugen

Jag har fått en väldig lust att röja igen! Har gått runt här hemma och kikat i några skåp, men det finns ingenting att ta bort!!!

Höstens röjariver resulterade i att jag sorterade bort allt vi inte använder och det vi inte tycker om. Men ändå har vi prylar överallt!!!!

Jag kanske ska ta en vända till och gå igenom saker vi har mycket av. Hur många pussel behöver man egentligen???

bearbetning pågår?

Jag går och lägger mej vid tio, somnar direkt och sover till halv sju. Men ändå är jag jättetrött när jag vaknar. För jag drömmer så mycket. Flera gånger per natt vaknar jag mitt i en dröm, vänder på mej och somnar om.

Jag hoppas att jag snart fått ordning i hjärnkontoret så att jag får SOVA!

host, host

Här hostas det för fullt. 3-åringen har åkt på någon slags förkylning, så tjejerna stannar hemma idag. Sonen ska för första gången cykla alldeles ensam till skolan. Och sedan hem igen.

Jag tror att vi ska passa på att städa flickornas rum nu när de ändå är hemma. Så har vi det avklarat.

onsdag 14 maj 2008

kvällsmys

En kopp te, en bok och två rutor mörk choklad.
Som en skön avrundning på dagen.

tisdag 13 maj 2008

glimtar av glädje

Jag funderar på om jag har lagt mej till med alla måsten för att täcka upp för bristande närvaro och lust.

De senaste dagarna har jag glimtvis varit den mamma som jag minns från förr. Den mamma som jag vill vara. Utan att efteråt bocka av på min mentala måstelista och känna mej nöjd.

Kanske har jag hittat allt mentalt skräp nu så att det äkta kan komma fram.

utmanad!!!

Jag har blivit utmanad av isprinsessan!

Tre namn du går under:
malve, mamma och så mitt riktiga namn som det tråkigt nog inte lockar till några smeknamn.

Tre saker som skrämmer dig:
Att mina tankar har en sådan makt.
Allt som människor kan göra mot varandra.
Framtiden.

Tre saker du har på dig:
Datorn (på benen).
Blus.
Rexona.

Tre sanningar:
Jag är livrädd för främmande hundar.
Jag har världens underbaraste familj.
Man blir inte lycklig av pengar.

Tre saker du verkligen vill ha:
Ett gammalt hus med stor trädgård och lantligt läge.
Ett meningsfullt liv.
En rättvisare fördelning av jordens resurser.

Tre personer jag utmanar:
Di, Silverblåvinge, Hosanna

talangfull?

Jag tror alltid att alla andra också kan det jag kan och vet det jag vet.

Och så tycker jag alltid att det jag lärt mej är så lätt att det inte är någonting speciellt med att kunna det.


Läxan till morgondagens terapi är att lista mina bra egenskaper och talanger. Lättare sagt än gjort - speciellt som jag ska läsa upp dem också. Fast det är nog en nyttig övning - att våga stå för det jag kommer fram till...

jobbet

Knäppchefen har jag alldeles förträngt. Jag har gått och väntat på att personaltjejen ska ringa mej, vilket hon inte har gjort.

Jag funderar på i vilken ordning jag ska prata med folk. Först tänkte jag jobbet-fk-läkaren.
Men nu tror jag nog att det är bättre att prata med läkaren innan jag pratar med försäkringskassan. Att läkaren och jag tillsammans gör en bedömning om vilken studietakt som kan vara lämplig, så att jag lite tyngd i mitt tyckande vid fk-samtalet.

Hur som helst så ska jag börja med att ringa till jobbet och få lite allmän info. Men jag tänker inte prata om mina studietankar.

terapi

Förra veckans terapi hamnade här.

Imorgon är det dags igen. Jag har gjort min läxa, men måste ta och samla mina tankar. I går tyckte jag att det var jättebra att jag fick tiden ändrad till onsdag för jag hade så mycket att prata om. Fast idag känns det inte riktigt så.


Vilket är bra kanske, ett tecken på att jag börjar komma över mina dystra tankar. Jag är inte den som ältar i all oändlighet, men nu har jag iallafall gått in i känslan och det känns bra. Annars har jag lätt för att klämma till med något positivt och hasta vidare.

bråkig klocka

Klockan sex kom 7-åringen och 3-åringen inramlandes hand i hand. Lillasyster hade gått för att leta efter mamma och väckt sin storebror.

Gäääspp...en halvtimme kvar tills klockan skulle ringa, så syskonen uppmanades att gå och leka en stund och låta sin trötta mor få slumra lite till. När så klockan närmade sej halv sju masade jag mej ut i köket för att koka gröt.

Slängde en blick på köksklockan - som var SJU. Så barnen hade vaknat i vanlig tid. Det var min klocka som sackat.

Stressen var ett faktum. Men jag lyckades på något sätt utan att tjata FÖR mycket på barnen få iväg oss i nästan normal tid.

Men nu är det svårt att varva ner igen...

åtta år

Idag är det åtta år sedan min pappa dog.
Saknar honom!!!!

Ikväll åker vi till minneslunden och minns. För mina barn har en morfar även om de aldrig har träffat honom. Det känns bra!

måndag 12 maj 2008

ett liv i nuet

Fortsättning på mitt inlägg om rädsla och tankar: (De båda är sammankopplade i tankerutan. Av läsbarhetsskäl har jag dock särat på dem.)

Inspirerad av Eckhart Tolle, Iris Johansson och mitt terapiarbete har jag kommit fram till följande:




Att genom medveten närvaro iaktta och acceptera tankar, känslor och kroppsreaktioner för att sedan flytta fokus till nuet.
Därigenom kan jag göra medvetna val i varje enskild situation. Val som baseras på hur jag vill leva mitt liv (och uppsatta mål) och insikten om att:

"Allt som inte är fel är rätt"
(Iris Johansson)

I visshet om att livet finns i stegen jag tar och inte börjar någonstans i fjärran "om jag bara..." lever jag här och nu - i verkligheten och inte i den framtid som mina tankar skapar.

"Om det finns en lösning på problemet
är det onödigt att oroa sig.
Om det inte finns någon lösning
är det meningslöst att oroa sig."
(Dalai Lama)

Detta hjälper mej att inse att:
Mitt värde ligger i att jag finns!
(Inte i vad jag gör)

Jag kan alltid hantera situationen just nu!
(Jag kan alltid ta ett steg till mot problemets lösning.)

Och detta ger mej en inre trygghet som gör att jag vågar!

ett nytt sätt att förhålla sej till livet

Efter mycket läsande och funderande kände jag att bitarna föll på plats när jag läste Eckhart Tolles "Lev livet fullt ut". Mycket skeptisk och med armarna i kors (bildligt talat), men ändå lockad, började jag läsa. Och tänk, i boken binds allt det jag hittat på andra ställen och tagit till mej ihop - det är ju mindfulness och acceptans som han pratar om!


Några valda rader:

"Jag är inte mina tankar"
"Rikta uppmärksamheten på nuet"
"Glädjen i varandet"
"Det eviga nuet är den rymd i vilken hela ditt liv utspelar sig."

"Den smärta som du skapar nu är alltid någon form av icke-accepterande"
"Du existerar här och nu medan intellektet befinner sig i framtiden. Detta ger upphov till en lucka där oron får fotfäste."
"Lidandet behöver tiden, det kan inte överleva i nuet."
"Vad nuet än innehåller, acceptera det som om du hade valt det"


Efter att ha fått mej på kroken för han resonemanget vidare in på Gud och menar att vi alla har det gudomliga inom oss. Genom att vara i nuet är vi i kontakt med det gudomliga.

Inom mej har jag länge känt en längtan efter något mer, en djupare innebörd av livet. Men jag har alltid låtit mej styras av mitt kritiska tänkande. Trots att det här inte går att tänka fram - det handlar inte om att veta utan om att tro.

Efter att ha läst Eckart Tolle läste jag också Stefan Einhorns "En dold Gud", där han letar efter spåren av en Gud och granskar argument för och emot. I alla stora religioner finns det en mystisk gren där man menar att vi alla har gud inom oss och att vägen dit går genom bön eller meditation. Einhorn för ett intressant resonemang och kommer till sist fram till att det i slutändan inte går att veta utan att vi måste välja att tro eller inte tro.


söndag 11 maj 2008

min allra mörkaste rädsla

Inte var det slut på grävandet, inte. Suck!
När jag gjort min kvällsavslappning kom min allra äldsta och mest tabubelagda rädsla över mej. Och jag känner att den fortfarande finns där.

Jag är rädd för att jag ska vara ond. Innerst inne. Att det ska inta mej och att jag plöstligt ska göra en massa hemska saker. Inte att jag blir knäpp och så, utan helt kallblodigt.

Brrrr...jag ryser bara jag tänker på det.

Det var det jag var rädd för när jag hade en massa rutiner för mej innan jag kunde somna om kvällarna när jag växte upp (tror att jag skrev om det för inte så länge sedan). Aftonbön, konfirmationskors, gosedjur på vakt m.m.

Men jag vet ju egentligen att det bara är fantasier. Några av mina bra egenskaper (som också blivit mina dåliga eftersom jag använt dem på fel sätt) är ju medkänsla, empati, en vilja att hjälpa och att jag är en sån som bryr mej.

I mitt inre finns bara kärlek.

kontrasternas helg

Sol ute. Barnen har kompisar här och alla får vara med. Jag går och fixar lite, sitter en stund på trappan och läser och gör sedan ett stort lass köttfärssås. Och så glasspaus förstås. Men bara till barnen.

Jag älskar dagar som denna. Då är jag utomhus hela dagen utan att jag ens tänker på det. Annat är det när jag är ensam, då får jag tvinga ut mej.

Men ändå tar det en massa energi. Barnen sköter sej själva men jag har ändå ansvaret så jag kan inte slappna av. Och så är det allt runt omkring.

Lagom är nog bäst. Som vanligt. Jag behöver både livet och ensamheten. Om jag ser till att få några stunder här och där så kanske jag slipper tillfällena då det känns som om hela mitt jag skriker efter en lugn stund.

Den här helgen har jag varit den mamma som jag vill vara. Och den hustru som jag vill att min man ska få ha.

Trots allt.
En helg av kontraster. Mellan mörka tankar och ljusa stunder.

jag lever!!!!

Så här levande har jag inte känt mej på länge.
Jag är närvarande på ett helt nytt sätt.

Kanske är det det som är acceptans:
Så här är det.
Jag behöver inte fly längre.

Bara vara.

vändpunkten?

Efter att ha skalat av lager efter lager (nu finns det väl inte mer???) har jag naket mött min stora rädsla och mitt självförakt.

Alla skyddande lögner och skal är borta.

Att ångesten återigen försöker slå klorna i mej är kanske inte helt konstigt. Nu när jag inte har någonting att gömma mej bakom.

Sanningen!
Svår.
Men ändå befriande.

Nu kan jag börja om från början. Ett steg i taget.
Nu kan det bara bli bättre!

bokregn

Att beställa böcker på biblioteket istället för att köpa dem på adlibris har gått över förväntan. Jag la in mina reservationer förra söndagen och redan på tisdagen låg det två böcker från stadsbibblan och väntade på mej.

Nu ska jag bara komma över att jag känner mej lite stressad av att ha ett återlämningsdatum. Men det är väl bra träning antar jag...

(Och de flesta böcker kan man ju låna om.)

måndag?

Maken åkte till jobbet strax före sju idag. Och då var alla barnen redan vakna. Det enda som påminner om söndag är Pokémon på TV och det faktum att barnen fortfarande är hemma.

Jag kunde inte hålla mej utan påtalade för maken att det kanske kan bli lite varmt för barnen i gympadojjor nu. Skulle ju inte säga något eftersom han är skoansvarig, men jag tyckte synd om kidsen.

Nåja, han beräknas vara hemma till lunch och ska ta med barnen till skoaffären i eftermiddag.

lördag 10 maj 2008

förresten

Att jag alltid ska vara så himla positiv.
Jag är skitdeppig.
Vilket jättekliv bakåt!

Jag som vill framåt!!!!

shit oxå!

Idag gav jag vika för mina katastroftankar, vände i dörren och tog till mitt allra värsta säkerhetsbeteende. Shit! Och dessutom tog jag med mej en bok.

Fotbollsträning på ny plan (exakt hur kör man dit?), i 1,5 timme (länge!!!) med dottern (känner jag några av föräldrarna?) blev lite för mycket. Sonen spelar sin första fotbollsmatch idag så resten av familjen är och hejar på honom. Annars är lördagsträningen kanon i sommar för barnen tränar samtidigt på samma plan.

Jag har ju varit lite "skakig" ett tag nu så jag får ta det som det är. Ska tänka att jag kör riktig KBT-träning på det är: första gången är alla medel tillåtna, nästa gång tar jag bort något o.s.v.

Nu blir det en eftermiddag ute med paus för lite sömn (jag är trött som vanligt). Vi har ingenting inbokat resten av helgen utan kan bara strosa runt och njuta av det fina vädret.

fredag 9 maj 2008

hur mycket är klockan?

Sådärja. Nu har jag gått över från Stillahavstid till svensk tid.

rädsla och tankar

Jag har kommit fram till att min grundkänsla i livet är RÄDSLA. Det liksom kramar åt och förlamar mej när det sätter in som värst. Det tar sej uttryck i att jag är rädd för

- mina tankar (tänk om jag gör det jag tänker...)
- kroppsreaktioner (hunger, trötthet, kissnödighet, yrsel)
- framtiden (kan jag???)
- social situation (duger jag?)


Men den grundläggande rädslan är ändå att jag är rädd för ensamhet och social utslagning. Att jag ska bli övergiven av familj och vänner och inte klara av vardagen.

Rädslan leder till att jag flyr från verkligheten, vill ha kontroll (måsten), bekräftelsebehov, perfektionism, plikttrogenhet, hög moral och anpassning till min föreställning om verkligheten.

Min föreställning om verkligheten är att jag måste vara på ett visst sätt och GÖRA en massa saker för att DUGA.

Allt detta leder i sin tur till stress, ångest, försakande av mej själv (jag har prioriterat bort mej själv) och att jag är fixerad vid pengar (trygghet) och tid (duktighet).

Det som får allt att snurra är TANKARNA. Av rädsla flyr jag från verkligheten och har ständigt tankarna i framtiden, vilket föder ännu mer rädsla. Det jag tänker påverkar min syn på verkligheten vilket påverkar min självkänsla och gör att jag anpassar mej ännu mer.

Fortsättning följer....


terapi 080509

I fredags blev det återigen en så där underbart fantastisk terapigång med mycket allvar och känslor kryddat med humor. Hur deppig jag än är när jag kommer dit så tror jag inte att jag har gått därifrån någon gång utan att ha skrattat (även om det har varit väldigt mörk humor ibland).


Studier till hösten
Jag pratade vidare om min rädlsa för att jag inte ska klara av alla krav som kommer att ställas på mej när jag studerar. Vid förra tillfället blev det ju lite fel, som om jag var rädd för att inte kunna. Men så är det ju inte. Terapeuten förstod min rädsla och tyckte den var befogad eftersom jag ju kämpar med en lagom nivå utan att ha några yttre krav på mej.

Signaler på "svackor"
Eftersom jag precis är på väg ur svackan som jag ramlade ner i förra veckan pratade vi om vilka signaler jag uppmärksammat. Det jag observerat den här gången är att jag började läsa böcker precis överallt. Under tiden som jag stekte pannkakor, badade barnen... Ett sätt att fly kanske. I övrigt är det svårt eftersom jag stänger av mej lite när allt är på topp och det börjar gå utför. Så det är väl också ett tecken. Men ganska svårt att uppmärksamma när man stänger av uppmärksamheten. Hmm....


Värdering av mej själv och andra
Efter förra terapigången kom jag på att jag värderar andra och sedan sätter in mej själv i förhållande till dem - antingen över, under eller lika. Oftast värderar jag mej själv under eftersom det alltid finns kriterier där jag tycker att jag är sämre än andra. Är det inte hemmet så kanske det är klädstilen, eller utbildning eller... Det som känns jobbigast är att jag ibland positionerar mej själv över andra. Terapeuten tyckte dock tvärt om. (Inte helt oväntat.)



Trixet är att man inte ska värdera överhuvudtaget eftersom det alltid finns en motsats. Om något är bra så finns det någonting som är sämre. Jag ska träna på att acceptera. Mej själv. Och andra. Ännu en sak som låter så lätt men som är så svårt!


Rädslor, mindfulness och Gud
Och så kom vi då in på mitt nya flödesschema. Det här känns mer positivt eftersom jag förrutom att analysera också har bakat in en lösning, ett sätt att leva.


Till nästa gång
ska jag läsa vidare i självkänsla-boken. Tills idag blev det inte mycket läst eftersom jag jobbade med flödesschemat.

en vecka med köpstopp

Barnkläder
Den enda frestelsen den här veckan var när kompisen meddelade att det var 3 för 2 på me&I i maj. "Var inte du intresserad av svettisjackan till sonen...?"

Jag klickade in på hemsidan och kikade runt lite. Kanske ett par byxor till sonen också, till hösten...och...

Det bidde inget köp eftersom jag hade tre starka argument emot:

1) Jag har köpstopp
2) Jag ska inte köpa på erbjudanden (speciellt inte när jag känner mej stressad, vilket jag gjorde)
3) Jag ska inte köpa kläder i förväg - och just nu har alla allt de behöver

Uterummet
Vi lär inte bli klara med uterummet i maj, och det som är bra med köpstoppet är att jag inte kan börja köpa inredningsprylar i förväg. Annars är det lätt hänt att man köper efter bilden man har i huvudet och sedan passar det inte in i verkligenheten. Felköp, helt enkelt. Nu väntar jag med shoppingen och kan sedan handla allt eftersom vi verkligen ser vad vi behöver och vill ha.

Kläder till mej
Jag hittade en hel del "nygammalt" i strykhögen och jag tror inte att jag behöver mer sommarkläder. Förra sommaren var första året i ny storlek så jag köpte ganska mycket då, som jag fortfarande tycker om. Jag tar maj på mej för att se om jag har något behov.

Onyttigheter
Jag har inte köpt någonting till mej men däremot åt jag upp dotterns kokosbollar och var tvungen att köpa nya till henne. (Jag får se om jag tar någon ikväll när hon ska bjuda på dem...jag känner mej inte särskilt sugen. Konstigt nog??!!)

torsdag 8 maj 2008

familjens nya favorit

Solroskärnor med barbequesmak smakar toppengott!
Som chips fast nyttigare. Och även den mest kräsna dottern gillade dem.


lugnt och skönt

Jag hade svårt att somna igårkväll. Jag kom hela tiden på nya saker till mitt flödesschema, så jag sprang upp flera gånger (ville inte störa maken med att tända). Får jag inte tankarna nedskrivna så brukar det vara nästan omöjligt att somna. Lite trött idag alltså...

Förmiddagen tillbringades inomhus med ett stort pappersark och härliga färgkritor. Här skulle dokumenteras tankar! När jag var klar tog jag cykeln till affären, och kände för första gången den senaste veckan att jag var lite sugen på att göra saker.

Så jag cyklade hem och sov en stund ;)

Lunch och inredningstidningar (lånade) i solen till efterrätt.
Nu ska jag nog stryka klart. Strykbrädan står i vardagsrummet och det är inget kul.
Tanken är att vi ska ha strykbrädan i tvättstugan, men eftersom vi alltid ligger så mycket efter och har en jättehög varje gång vi ska stryka så är det inget kul att stå i källaren. Och när inte strykbrädan står framme så blir det å andra sidan inte heller av att man stryker direkt.

onsdag 7 maj 2008

tröttheten

Tidigare har jag tänkt att jag ska lämna de existensiella frågorna till senare. Men nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag behöver ändra på hela min uppfattning av verkligheten (på ett väldigt konkret sätt, men kanske även på ett mer abstrakt plan) om jag ska lyckas befria mej från panikångesten och stressen.

Omvälvande men väldigt spännande. Tyvärr har det varit svårt att skriva om det, men det här har jag kämpat med den senaste tiden. Utöver allt "vanligt" terapijobb. Kanske inte så konstigt att jag känner mej tömd på energi just nu.

Och så undrar jag om jag inte börjar få järnbrist igen. Ska nog boka en tid för att kolla upp det.

min verktygslåda

Nu håller jag på att baka ihop ett flödesschema igen. Jag som trodde jag nått botten hittade ännu en avgrund att hoppa ner i. Håller på att samla ihop det senaste årets insikter och lärdomar för att hitta en greppbar helhet. Med mening.

Som det är nu känns det som att jag släpar omkring på en stor verktygslåda fylld med olika tekniker som kan vara bra att ha: mindfulness, meditation, femminuterspaus, treminutersavslappning, avslappning, magandning och så alla verktyg för att hantera paniken. Och allt som vi kommit fram till i terapin för att hitta mej själv. Och...

Det är så mycket att hålla reda på! Så mycket teknik. Och på något sätt hanterar jag det bara med intellektet. Känslan har hamnat på efterkälken (som så ofta).

Men nu har jag nog hittat en förklaringsmodell som innefattar alla (?) tekniker och som jag känner för. Så i framtiden kanske det räcker med att jag har snickarbältet på mej...

Jag har kanske till och med lyckats få ihop det med lite andlighet. Det kanske kan behövas. Fast där kämpar mitt intellekt fortfarande med näbbar och klor. Mitt kritiska tänkande är välutvecklat...

kom-i-håg till morgondagen

Köpa ett nytt paket med skumbollar som dottern ska bjuda familjen på på fredag.
Jag råkade visst äta upp allihopa...

lunchbesök

Idag kommer mannen min hem på lunchen.
Han glömde matlådan.

Najs!

Speciellt som han sedan beräknas vara borta till någon gång efter mörkrets inbrott.

beppe, är det du????

Jag hade lagt alla barnen och satt med näsan i en bok när jag plöstligt hörde:

- Färdig!

Försökte lokalisera varifrån ropet kom. Var det stora tjejen som var på lilla toan, eller lilla tjejen som var på den stora?

- FÄRDIG!!!

Det var lilltjejen. Som tassat upp på toaletten utan att säga till och nu satt och väntade på tork.

För en stund var jag tillbaka i 70-talet.

i natt jag drömde

Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag ska nog snart gå och lägga mej igen. Natten var inget kul. Jag vaknade titt som tätt av att jag kastade mej hit och dit i sängen (måste fråga maken om det var på riktigt eller bara i drömmen) och drömde fullt av jobbiga saker.

Dessutom vaknade jag vid halv fem, svettig och törstig, och kunde inte somna om för att det började bli ljust. Låg och läste en stund innan jag blundade igen, men väcktes av makens väckarklocka. Lyckligtvis skulle han lämna barnen idag så jag slapp gå upp.

Det rör sej mycket i huvudet nu. Jobbigt djupa tankar om hur jag ska förhålla mej till Livet. Det rör om och det är kanske inte så konstigt att jag drömmer.

tisdag 6 maj 2008

jippie, det är tisdag!

Nu stundar veckans höjdpunkt: House och cashewnötter.
Samt maken i soffan bredvid.
Kan det bli bättre?

panikångestrapport

Tänker som hastigast bara nämna att jag fortsätter att utmana mina agorafobiska tankar. För mer än tankar är det inte. Och olustkänslorna som kommer medan jag tänker.

Idag hämtade jag barnen, cyklade till bibblan och satte mej i en soffa och läste medan barnen "spelade" shack och pusslade. Lugnt och länge trots att jag lovat sonen ett besök i affären efteråt.

Små saker som jag tidigare tvångsmässigt undvikit eller planerat bort gör jag nu. Samtidigt som jag försöker vara i nuet och konstatera att det bara är tankar.

nyheter i garderoben

Inte behöver man ut och shoppa för att få en vårfin garderob. Ibland är det riktigt bra med guldfiskminne. För att slippa gå ut började jag beta av den gigantiska strykhögen (för första gången i år!!!) och tänk vad mycket där fanns som jag alldeles hade glömt bort.

Bästa fyndet var en kofta som jag har letat efter, men trodde att jag rensade ut eftersom jag inte hade någonting som passade till den. Men nu har jag det - och då var den borta! Tills idag då.

En annan glad överraskning var mina svarta linnebyxor som jag saknat sedan i höstas. Här är det minnet som spelat mej ett spratt. Jag har vid flera tillfällen gått till garderoben med avsikten att ta på mej linnebyxorna, konstaterat att de inte hänger där och sedan valt något annat i stället (jeans). Problemet är tillfälligt löst och byxorna har återigen hamnat i minnets dunkla vrår. Tills nästa gång...

solen i min trädgård

Det sämsta med vårt hus är att förmiddagssolen är på framsidan. Jag känner inte för att sitta där till allas beskådan. I allafall inte på vardagar.

Hm, det känns nog fortfarande inte okej att vara sjukskriven...

Men idag hänger jag i allafall tvätt ute. Trots att det är tisdag.
Mod!


(Det bästa med vårt hus är att eftermiddagssolen är på baksidan...får väl försöka se positivt på det också...)

måndag 5 maj 2008

trött

Trots sovmorgon till halv elva och en allmänt slapp dag är jag trött.
Jag hoppas att promenaden med Eva piggar upp lite.

konsten att vara mej själv

Igår träffade jag tjejerna som jag mer eller mindre regelbundet har umgåtts med sedan vi var små. Jag gick dit med mina tankar om skoltiden i bakhuvudet och vi pratade lite om kamratskapen i klassen.

En av tjejerna hade upplevt det som att vi inte hade fasta bästisar utan ständigt bytte kompisar, och hon såg det som positivt. Det var skönt att få bekräftat att andra delade mina upplevelser, även om jag för egen del upplevde det som jobbigt att alltid behöva söka nya vänner. Så här efteråt kan jag ju se det som positivt att vi alla hade en omtanke om varandra och att jag egentligen inte hade behövt oroa mej eftersom ingen någonsin "blev över". En fin klass, och fina tjejer som fortfarande känns nära.

När jag skulle göra mej i ordning till träffen var jag på väg att byta min fina tunika mot något som bättre skulle passa in i sällskapet. Kom dock på mej själv och behöll tunikan på eftersom den fortfarande var fräsch. Bra!

Dessutom blev jag försenad, men istället för att stressa så kom jag lite för sent. Och utan att ge någon förklaring till dröjsmålet. Och den här gången försökte jag inte slingra mej i från frågorna om hur jag mår utan förklarade så gott jag kunde. Trots att jag känner allihopa så tycker jag att det kan vara jobbigt att prata om mej själv när det inte är på tu man hand.

När jag cyklade i väg i min tunika så hörde jag i mitt huvud hur en av vännerna skulle försöka fälla en rolig kommentar om min klädsel. När jag tänker efter så har hon alltid försökt ta sej fram på min bekostnad, med skämt eller rent av taskiga metoder. Jag har dock alltid tigit och lidit eftersom jag vet att hon förmodligen bara är avundssjuk. Hon har fått kämpa med allt, haft det rörigt hemma och var mobbad av några av killarna, medan jag glidit runt på en räkmacka (iallafall i jämförelse). Dessutom tror jag att jag tvekade att säga ifrån av rädlsa för att inte få vara med. Och det här beteendet har vi fortsatt med i vuxen ålder. Hon kommenterar och jag tiger. Av gammal vana tror jag.

Men igår bestämde jag mej för att det får vara nog! Att hon har bekymmer rättfärdigar faktiskt inte att hon ska vara elak mot mej. Efter tjugoåtta år får det vara nog.

köpstopp - böcker

Det är ju så lätt. Några klick och efter ett par dagar ligger det en rykande färsk pocket i brevlådan. Adlibris har blivit min nya drog ;)

I förra veckan "uppgraderade" jag mitt lånekort. Så nu kan jag med ett par klick reservera böcker på bibblan. När boken har anlänt till mitt bibliotek får jag ett mail och sedan är det bara att cykla iväg och låna hem boken.

Dessutom får man påminnelsemail när lånetiden lider mot sitt slut. Perfekt för en virrig trebarnsmamma.

Nu har jag botaniserat bland bibliotekets böcker och fört över min önskelista på Adlibris till min minneslista på bibliotekssidan. Och dessutom har jag reserverat ett antal böcker.

Enkelt och alldeles gratis!

söndag 4 maj 2008

va, växer barnen?

3-åringen är vår lilla plutt. Inte nog med att hon är minst, hon är också mindre än vad syskonen var i samma ålder. Det blir lätt tankevurpor.

Som nu när jag skulle ta fram ett par snickarbyxor som jag tänkte kunde passa. De var för stora (inte nog med att hon är kortare, hon är dessutom av den tunnare sorten) men minstingen började glatt botanisera bland alla fina kläder i lådan. Och tur var väl det, för det mesta var lagom.

Kan hon redan ha stl 98 ????!!!!! Hon var ju alldeles nyss en liten bäbis!

lördag 3 maj 2008

ut ur mörkret

Ut ur mörkret av Linda Caine är inte en bok som jag hade valt om jag läst noggrannare på "baksidan", men jag är glad att jag läste slarvigt för den här boken vill jag inte vara utan.
Boken är en sann berättelse om Linda som lever ett normalt familjeliv när hon plötsligt hamnar i en depression som hon inte kan ta sej ur. Hon får också korta minnesbilder av hur hon trycks ner under vattnet av en stor hand. Tillsammans med sin psykiater försöker hon tar sej ur depressionen, men efterhand blir bilderna fler och fler. Vad är det egentligen som döljer sig i hennes medvetande?

Boken växlar mellan Lindas egen berättelse och psykiaterns beskrivning. Det blir en intressant inblick i hur terapi kan gå till.

Linda är starkt självmordsbenägen och påbörjar flera gånger ett självmord. Men hon fullföljer det aldrig. För mej, som är rädd för att jag ska få självmordstankar, kändes det här betryggande. Om hon som levde med ett sådant mörker inom sej lyckades komma på andra tankar trots att hon satt där med en glasskärva i handen, så är det nog ingen risk för mej.
En mycket bra bok!


hjärtvärmare

"Mmmmm...mamma du är så fin", sa 3-åringen och överöste mej med pussar och kramar.

Och mitt regntugna sinne blev med ens mycket ljusare.

bloggmorgon

Jag sitter i soffan med datorn i knät och minstingen bredvid mej. Hon är fullt sysselsatt med att leka med barbiedockorna. Maken och resten av barnen är på fotbollsträning.

Som oftast var det ett himla liv på 7-årige sonen innan han kom iväg. Han tycker verkligen att fotbollen är jättekul och är full av entusiasm när han kommer hem från träningen. Men efter en vecka är det som bortblåst och allt blir bara jättejobbigt. Vi pratade om det idag, att det verkar som att han har en latmaskgubbe på axeln som säger åt honom att det är tråkigt och att han ska gnälla och bråka. Båda skrattade gott åt gubben, så jag hoppas att han kan ta fram den bilden i fortsättningen. Den där latmasken bråkar förresten när det gäller läxor och städning också. Han vill bara leka och spela tv-spel.

Nu ringde familjen Wå och ställde in middagen ikväll. De är sjuka igen. Trist men ändå lite skönt. Jag funderade ett tag på om resten av kompisgänget skulle träffas här istället...men näe.

fredag 2 maj 2008

att gå sin egen väg

Den senaste tiden har jag ramlat över böcker och film om människor som bryter upp från vardagen och går sin egen väg. Människor som försöker befria sej från samhällets normer.

Ikväll har jag sett Into the Wild, en film om en ung man som skänker bort sina pengar och bestämmer sej för att lifta till Alaska. Under färden upptäcker han meningen med livet och vad det innebär att vara lycklig.

En mycket bra film som jag varmt rekommenderar.

Och så två böcker av Erlend Loe, en norsk författare.

Doppler
För några år sedan såg jag och min man ett norskt litteraturprogram där Erlend Loe intervjuades angående boken. Vi skrattade så vi grät, men när vi skulle köpa boken hade den inte kommit ut på svenska, och sedan glömde vi bort den. I förra veckan såg jag den på biblioteket och lånade den genast!

Doppler handlar om en man som en dag tröttnar på att alltid vara duktig och bestämmer sej för att lämna sin familj och flytta ut i skogen i samhällets utkant. Där lever han sedan av det naturen har att ge, tillsammans med en älg. En tänkvärd, samhällskritisk bok med mycket humor.


naiv. super.
Boken handlar om en ung man som börjar fundera på livets stora mysterier. Han avslutar sina studier och flyttar in i sin brors lägenhet där det enda han gör är att tänka. Och kasta boll. Och...

Också det här är en tänkvärd bok med galen humor som iallafall jag tycker var hysteriskt rolig.



friskvård

Nu har jag skickat ett mail till en friskvårdskonsult som min mamma går hos. Mamma har pratat med henne om mej och båda tycker att jag ska boka en tid. Mamma har till och med erbjudit sej att betala det första besöket.

Eftersom terapin har varit ganska energikrävande i vår har jag inte varit så sugen på att påbörja någon mer behandling, men nu är det inte så många terapigånger kvar innan sommaren.

rädslor inför studier

På terapin i fredags kom jag helt av mej när jag pratade om min rädsla inför eventuella studier till hösten och terapeuten sa: "ja, tänk om hjärncellerna har försvunnit eller om man inte har någon studieteknik."

Han menade ju inget illa med det, men lite konstigt att han försökte sätta sej in i mina rädslor . Annars är han alltid så noga med att inte påverka mej utan alltid ställa följdfrågor.

Jag tog det hela lite fel och kände mej fånig som var orolig och pratade inte vidare om det. När jag kom hem kom jag på att det är ju inte alls det som jag är orolig för. Jag är helt säker på att jag är intellektuellt kapabel att genomföra studier.

Det jag är rädd för är att jag inte ska klara av alla krav som studier innebär, att jag inte har återhämtat mej tillräckligt utan ramlar ner i utmattningsfällan igen. Jag menar, jag klarar ju knappt av en sjukvecka med barnen...

Jag är rädd för att jag ska ställa för höga krav på mej själv. Godkänt är ju helt okej, säger hjärnan, men egentligen tycker jag nog inte att det räcker....

Jag kommer inte att ta studielån utan ska försöka få allt att gå runt med makens lön, studiebidraget och pengar på banken. Jag har aldrig levt under sådana ekonomiska omständigheter tidigare. Vi har bestämt att vi inte ska spara in på mat eller våra nöjeskonton, men jag är ändå rädd för att jag ska falla tillbaka i mitt gamla maniska sparbeteende och stressen över varje krona som lämnade bankkontot.

inköp i april

Under april har jag verkligen unnat mej! Det känns skönt att jag äntligen har kommit så långt att jag kan köpa saker till mej själv utan att få dåligt samvete. Jag är extra stolt över skoinköpet - ett par ecco för 800 spänn. Så mycket pengar har jag nog inte lagt på ett par skor sedan jag blev mamma för 8 år sedan.

Mitt tvångsmässiga beteende att spara och bara köpa på rea börjar sakteligen släppa. Även om det fortfarande tar emot att handla till ordinarie pris så gör jag det iallafall. Ett par dagar innan jag shoppade loss på Lindex slängde jag en kupong där man fick 25% på ett köp - kändes lite surt när jag skulle betala! Fast jag har fortfarande inte utsatt mej för en riktig rea. Det känns som en lite väl stor utmaning än så länge.

Inköp i april

Före den 25:e:
klippning 380:-
lunch med T 80:-
böcker: 300:-
tunika: 100:- (fyndplagg från me&i, men jag ville inte ge ordinarie pris för den - så det känns ändå godkänt)
mys"jacka" 380:-

Totalt: 1240:-


Efter den 25:e:
skor 800:-
klänning 250:-
vita byxor 200:-
röda byxor 250:- (är lite osäker på dem...)

Totalt: 1500:-

Eftersom mitt mål är att spendera 1500 kronor på mej själv varje lön så kan jag lugnt ägna mej åt köpstopp i maj utan att bryta mot min överenskommelse med terapeuten.