min allra mörkaste rädsla

Inte var det slut på grävandet, inte. Suck!
När jag gjort min kvällsavslappning kom min allra äldsta och mest tabubelagda rädsla över mej. Och jag känner att den fortfarande finns där.

Jag är rädd för att jag ska vara ond. Innerst inne. Att det ska inta mej och att jag plöstligt ska göra en massa hemska saker. Inte att jag blir knäpp och så, utan helt kallblodigt.

Brrrr...jag ryser bara jag tänker på det.

Det var det jag var rädd för när jag hade en massa rutiner för mej innan jag kunde somna om kvällarna när jag växte upp (tror att jag skrev om det för inte så länge sedan). Aftonbön, konfirmationskors, gosedjur på vakt m.m.

Men jag vet ju egentligen att det bara är fantasier. Några av mina bra egenskaper (som också blivit mina dåliga eftersom jag använt dem på fel sätt) är ju medkänsla, empati, en vilja att hjälpa och att jag är en sån som bryr mej.

I mitt inre finns bara kärlek.