projektfnatt

Jag brukar ha svårt att påbörja saker om jag inte vet hur man ska göra, men nu har jag satt igång med två projekt.

Djupsäng i trädgården. Jag googlade på hur man gör och sedan satte jag igång med grävning. Maken har snickrat ihop ramar till kanterna och jag gör resten. Klokt nog har jag inte grävt upp hela trädgården på en gång utan tagit en bit i sänder. Tack vare det har det inte blivit något måste att få det hela klart utan jag har kunnat jobba med det när jag känt för det.

I år blir det två inramade bäddar - en för hallonbuskar och en för jordgubbsplantor och rabarber. Nästa år tänker jag utöka med björnbär och vinbär, samt plats för lite sådd.

Stickning. För sisådär tjugo år sedan var jag ganska duktig på stickning. En gång stickade jag t.o.m. ett halvt bakstycke till en kofta. Men efter den insatsen har stickorna legat på hyllan. Tills i våras då jag blev sugen på att sticka en riktigt härlig schal. Kompisen är syslöjdslärare så jag tänkte att hon skulle visa mej.

Men så blev jag plötsligt jättesugen på att börja på en gång. Åkte in till stan och köpte stickor och garn. Googlade och hittade en jättebra instruktion. Efter att ha följt den halvvägs kom fingrarna ihåg hur man gjorde (och jag som inte ens minns att jag la upp maskorna själv - gjorde inte mamma det?) och vips så var jag igång! Börjar med en halsduk som uppvärmning.

beroende?

Länge kändes det som att jag satt fast i samhällets klor. Jag tyckte att jag var tvungen att jobba heltid för att få behålla full a-kassa och sjukpenning, trots att min gravida kropp skrek av trötthet och utmattning. Det slutade i sjukskrivning och en befriande mammaledighet.

Ett par år senare bestod min vardag av sjukskrivning och terapi mot panikångest. Jag var återigen fast i mina föreställningar om vad jag måste göra. För visst var jag tvungen att komma tillbaka till jobbet?

Jag insåg att jag var bidragsberoende. Men inte av pengarna i sig utan av vetskapen om att jag var berättigad till bidrag. Istället för att ha tillit till mig själv var jag beroende av tryggheten från samhället. En trygghetssträvan som blivit destruktiv.

Idag har jag frigjort mig från trygghetsberoendet och är trygg i mig själv. Jag känner tillit till att jag kan hantera min vardag och min framtid. Jag bestämde mig för att inte låta någonting annat än min inre känsla styra -och det beslutet var början på slutet för min långtidssjukskrivning. Efter nyår har jag inte längre någon sjukpenning. Och får jag inte den här sommaren godkänd av a-kassan är jag snart inte berättigad till a-kassa heller. För några år sedan hade den vetskapen förmodligen lamslagit mig, men nu känns det som mest lite läskigt. Det har inte varit lätt, och det har tagit ett par år av funderande, terapi och ångest.

Boken Inte längre nunna fick mej att tänka på hur vi låser fast oss i våra tankar, och att det ofta finns en alternativ väg. En inspiration till den som vill följa sitt hjärtas väg.

mmm...midsommar

Traditionsenligt men ändå nytt. Så ser min midsommar ut. Midsommaraftonen har firats med samma vänner i 15 år nu. Att se varje vän på nytt, och se den de är och inte den de en gång var ger vänskapen en spännande dimension. För visst är det lätt att fortsätta i gamla spår och umgås på samma gamla vanliga sätt?!

Dagarna i sommarstugan brukar gestalta sig ganska lika till det yttre. Men genom att bara vara och ta dagen som den kommer blir det ändå annorlunda och nytt varje gång.

I min omgivning tjatas det om vädret, men varför lägga energi på det som ändå inte går att styra över? Jag packar för regn och bad, varma dagar och kyliga kvällar. Sedan njuter jag av det som blir, hur det än blir.

Önskar er alla en glad och sinnlig midsommar!

hjälp!

Nu har jag fixat till värsta utmaningen åt mig.

Imorgon ska jag ta bussen in till stan på lunchträff med en ny bekantskap. Hilfe!!!!

Jag saknade någon att diskutera med i min kurs i Mental utveckling så jag sökte efter deltagare i min stad och hittade en kvinna i min ålder. Igår skickade jag ett mail och frågade om vi skulle träffas, och nu har vi bestämt träff imorgon.

Det är bara det att jag inte har någon bil i morgon. Så jag måste ta bussen. Och jag som inte åkt buss på väldigt länge här i stan.

Kursen jag går heter PUMT (Personlig Utveckling genom Mental Träning) och är en distanskurs som tar ett helhetsgrepp på personlig utveckling - självbild, självkänsla, avslappning, mental träning, målbilder, egencoaching, positiv livssyn... Här är länken till hemsidan. Kursen kan sedan byggas på med en kurs till som leder till licenciering som mental tränare.

Jag är på delkurs två av fyra och är så här långt jättenöjd. Delkurs ett var en bra sammanfattning och ny ingång till det jag jobbat med i terapin, och delkurs två handlar om livsmål, vilket min terapi resulterade i. Det känns jättebra att jag kan forsätta jobba med mig själv trots att terapin är slut.

ändrade höstplaner

Jag behöver komma ut och träffa folk!

Med den insikten planerade jag höstens studier. Igår fick jag ett meddelande om att min kurs är inställd. Raskt fick jag ända mina studieplaner, och nu blir det distans för hela slanten.

Det känns inte bra!

Så nu funderar jag på vad jag ska göra... Yoga ligger bra till. Men det är på kvällstid och jag skulle gärna göra något på dagarna. Och jag behöver någonting roligt!

Så kom jag på det. Jag ska gå på målarkurs. Den där kursen som jag anmälde mig till och betalade men aldrig gick. Nu är det dax. Tänk så skönt att göra ett avbrott i studierna för en stunds skapande.

att ta sig ur irritation och andra energitjuvar

Ett av mina mest använda verktyg som jag har i min mentala verktygslåda är SOAL.

Stop
Stanna upp

Observe
Observera dina tankar och situationen.

Act
kan/vill jag göra någonting just nu? Gör det isåfall! Bestäm när det ska göras - helst omgående!
Om inte:

Let go
Släpp tanken. Acceptera situationen eller bestäm när du ska tänka på det igen och varje gång tanken dyker upp innan det tillfället ber du vänligt men bestämt tanken att vänta tills den bokade tiden.

Jag använder det när jag är arg, irriterad, ångestfylld, nervös, ja i de flesta situationer som tar energi.

Ett exempel:
Fotbollsklubben har fått hybris och byggt en ny träningsanläggning. Inget fel i det, förrutom att den ligger i utkanten av samhället. Tidigare tränade ungarna i centrum, vilket innebar att de kunde cykla själva. Nu har vissa jättenära medan andra (som vi) har väldigt långt. Dessutom måste man cykla över en (i våra ögon) hårt trafikerad väg.

Detta har gjort mej lite småirriterad! Var är barnperspektivet? Är det inte viktigt att ungarna kan ta sig dit själva? Och var är miljöperspektivet?

När vi nu fick träningsschemat för våren upptäckte jag att plötsligt att jag var galet irriterad. Den nya anläggningen innebär för oss stora logistikproblem och en ganska stressad tillvaro. Inför match måste barnen dessutom byta om i de gamla lokalerna och sedan köras till planen, eftersom matcherna flyttats till den nya planen innan klubbhuset ens är påbörjat.

Igår blev jag medveten om den tärande irritationen (S), plockade fram SOAL och började analysera situationen (O). I det stora finns inte mycket att göra eftersom allt är beslutat och genomfört. Så den biten är bara att acceptera (L).Däremot kan transporterna bli smidigare om vi samåker. Sonens kompisar i laget bor inte nära oss, så jag bestämde mej för att ta tjuren vid hornen och prata med föräldrar som jag inte känner (A). För att göra det fick jag ta på mej skjutsen till matchen igår. Väl där visade det sig att Hugos och Villes föräldrar hade samma problem som vi och vi bestämde oss för ett körschema.

Nu har träningsfrågan löst sig och jag fick dessutom extra energi av att jag lyckades lösa situationen.

positivt prat

Så roligt det är att prata när man lika gärna kan vara tyst.

Tidigare kände jag mej tvungen att prata för att inte verka blyg, tyst och tråkig. Efter att ha utmanat dessa tankar genom att hålla tyst är jag nu befriad från det sociala oket.

Nu känns fotbollsträningarna inte alls lika jobbiga längre. Jag kan stå för mej själv och bara titta utan att jag känner mej konstig. Det konstiga är att nu när jag kan tillåta mej själv att vara som jag vill, så är jag precis som jag förut tvingade mej att vara, det vill säga social.

Skillnaden är att det nu ger energi istället för att ta.


Jag har tillit till mej själv och min inre vilja och förmåga.

helgfin

Nyklippt men inte så fint.
När jag kommer till frisören med håret i tofs får jag alltid en rak frisyr när jag går därifrån. Imorgon ska jag fixa till det som jag vill ha det, d.v.s. lockigt.

Idag är det kjolväder, så benen är också nyansade.

Funderade ett tag på att dra självkänslaträningen till sin spets och vara luden i sommar. Men njäe, det sitter för långt inne...

SÅ HIMLA ROLIG MAN KAN VARA....

Roliga jag är tillbaka.
Usch!

Hon den där som skämtar om allt och inte alls verkar särskilt seriös.
Dubbelusch!

Ett desperat försök att inte släppa in någon men ändå känna delaktighet.
Trippelusch!

Till hösten blir det nytt ämne, nya kursare och nya tag.

att vara och att göra

Idag på föreläsningen i statistik fick jag gå fram och skriva upp en uppgift som vi precis räknat i blocket (det känns som att flyttas tillbaka till gymnasiet...). När jag börjat skriva kom jag på att jag gjort ett fel. Hoppsan, sa jag, suddade ut det jag skrivit och bad om lite support med miniräknandet.

Inte för ett ögonblick tyckte jag att det var pinsamt.

Och nu i kväll kom jag på att jag faktiskt skiljde på mig själv som person och på min prestation. Ett räknefel säger ingenting om mej som person. Jag är inte mindre värd i mina ögon för att jag gjorde en tabbe.

Ännu en tanke som nu blivit en känsla.

utforskning av mitt inre

Nu har tapetrullen varit framme igen. Hela ytan fylldes med ord och tankar som känns viktiga för mej. Sedan strukturerade jag upp det och har börjat se samband och sammanhang.

När jag kände att jag fått med allt jag ville tog jag fram mina tidigare tapetscheman. Och tänk, det jag kom fram till då finns med nu också. Fast mycket mer utvecklat och konkret.

Jag tänker mej att jag håller på att ta fram en värdekarta som visar hur jag är och vill vara. Vad jag värderar och vad som är viktigt för mej.

Utifrån den kan jag sedan gå vidare och sätta mål inom olika områden i mitt liv.

att sätta mål

När en karateutövare ska dela en tegelsten med handen är målet att han ska föra ner handen några centimeter under tegelstenen. Om han fokuserar på bordet har han hindret med i målbilden, med risk att bilden bromsar upp rörelsen.

Om en golfspelare ska slå en boll över en sandbunker ska målfokuseringen ligga på greenen. Om man tänker att man ska slå bollen över sandbunkern är det lätt hänt att man blir rädd för att hamna i bunkern, och rädsla gör bilden av bunkern starkare.

När jag tänker efter hur jag satte mål i min panikångestträning inser jag att jag hela tiden hade hindret (ångesten) med i målbilden. Speciellt i början. När jag istället lyfter blicken och har en positiv målbild, jobbar bilden med mig istället för att lägga krokben för mig.

I KBT-träningen ska man efter varje exponering bedöma ångestnivån för att lära sig att ångesten inte är farlig. Det innebär att man går i situationen med ångesten i tankarna och full fokus på kroppsreaktionerna. Skulle det inte vara bättre att lära sig hur man tänker om och inte fastnar i ångesttankarna? Det tror jag.

hur känns lycka?

E och jag var ute och promenerade. Som vanligt vandrade samtalet mellan vitt skilda ämnen. Rätt som det var pratade vi om lycka.

- Lyckan sitter i hjärt- och magtrakten, sa jag.

E höll inte alls med. Hon kände sig lycklig i hela kroppen.
- Precis som en utandning.

Inte konstigt att vi hade lyckokänslan på olika ställen.
I mej känns lycka som en djup inandning.


Hur känner du dej lycklig?

skillnaden mellan lycka och njutning

Det bidde ingen glass igår. Inspirerad av Dalai Lama lät jag glassen vara.
Nu ska jag gå ner i vikt utan måsten och dåligt samvete. Bantning i munktappning.

På kylskåpet sitter det en lapp. Och i min hjärna håller budskapet på att etsa sig fast:

Kommer det här att göra mej lycklig?

Ofta blandar vi ihop lycka och njutning. Men skillnaden är stor.
Njutning är ett kortvarigt välbehag. Som dessutom kan leda oss bort från lyckan.

Om vi tar den där glassen som exempel:
Skulle den göra mej lycklig?
Medan jag åt den skulle jag i bästa fall njuta av den (om jag inte bara glufsade i mej den med uppmärksamheten någon annanstans). Men jag skulle knappt ha svalt den sista munsbiten förrän samvetet knackat på. Och ångern.

Så svaret är nej. Den skulle inte göra mej lycklig. För den där glassen går helt emot mitt mål att bli åtminstone några kilo lättare i vår.

Jag har använt den här frågan sedan i fredags. Den funkar verkligen! Jag köpte inget lördagsgodis till mej (bara till barnen), vi åt popcorn istället för ostbollar till melodifestivalen, jag köpte ingen choklad trots att jag var menssugen. (Fast det var ett gränsfall - för jag är säker på att det finns tillfällen när choklad definitivt kan göra mej en aning lyckligare.)

Däremot mumsade jag utan dåligt samvete i mej en stor semla i måndags. För finns det något mysigare än en fika med tjejgänget?

Dalai Lama själv använder frågan t.ex. när han är i shoppingcenter. Det finns mycket fina saker, men de skulle inte göra honom lyckligare eftersom han har det han behöver. Han berättar om det och mycket mer i boken Lycka!

recept (?)

I min hjärna snurrar tankar om lycka.
Återkommer när snurret har saktat ner.

Dalai Lama
Kay Pollak
Stefan Klein
en gnutta Steven Hayes
och till sist en klick Iris Johansson.
Blandas i mitt huvud.

Serveras på silverfat.

dagens känsla

Livet

är ett

äventyr!

"mamma ringer doktorn och doktorn svarar...."

Igår hade jag avstämningssamtal med min läkare per telefon. Det kändes härligt att få berätta om hur bra mitt nya liv går. Och att jag gradvis ökar aktiviteten i livet.

Vi talade om utfasning av antidepressiv medicin och jag känner ingen brådska. Jag har inga biverkningar (mer än trötthet) och jag mår bra med medicinen. Dock vill jag ju förstås bli fri så småningom. Och gärna minska dosen för att se om jag blir piggare. Så nu har vi bestämt så här:

I början på mars minskar jag från 40 mg till 30 mg (för visst ska det vara soligt då?!!!!). Den minskningen ska inte innebära några utfasningssymptom.
I juni görs en avstämning med läkaren. Och sedan trappar jag ner ytterligare.
Jag har bestämt mej för att jobba med målbilder för att få en positiv känsla och fokus på mitt härliga liv som kemiskt oberoende.

Någon som har ett tips på en positiv målbild för att sluta med antidep?
Det ska ju inte innehålla några negationer och därmed inte medicin, oberoende, sluta o.s.v.

Distanskursen som jag går (ska få ett eget inlägg, det är ju flera av er som har frågat om den) har detta med målbilder som ett moment, så det känns verkligen lägligt att jag började kursen just nu.

mastordont

Felstavning - och det i rubriken.
Perfekta jag ryyyyser!

Guldstjärna till mej för att jag inte ändrade det när jag såg det.
Ett stavfel säger ju ingenting om mej.

att leva efter det man tror på

Det här med att jag följer det jag tror på irriterar en del människor.

Ta till exempel när vi skulle gifta oss, min älskade och jag.

För det första så tror jag inte på gud (inte i kristen tappning iallafall) och därför kändes det otänkbart att gifta sig i kyrkan. (En gång (som blev tre) gick jag emot det här och det var när vi skulle döpa min son. Pappa och mormor hade precis dött och jag kände att det inte var läge att hoppa över dopet eftersom min mamma tyckte att det var viktigt.)

För det andra så vill jag helst hålla det jag lovar och jag försöker att inte lova saker som jag anser att jag kan hålla. Så att stå i kyrkan och lova att älska min make tills dess döden skiljer åt oss kändes helt fel. Det kan man ju inte lova.

Så det blev en borgerlig vigsel.

Och det är ju egentligen märkligt att man bara genom de val man gör kan provocera andra människor. Det skulle aldrig falla mig in att döma andra, utan alla har ju sina värderingar. Bara för att jag inte gör likadant som andra betyder ju inte det att jag har några åsikter om deras val.

alla människors lika värde

Jag fortsätter mitt sökande efter mina grundläggande värderingar, och nu fick jag syn på en som jag haft alldeles framför näsan:

Alla människors lika värde.

För mej har den här värderingen inneburit att jag redan som ung bestämde mej för att inte "skaffa barn" om jag inte var beredd att välkomna det barn som var menat att födas. Det har aldrig varit aktuellt för mej att göra något nupp-test, eftersom jag inte skulle valt att bli gravid om jag inte haft plats för just det barnet.

För jag anser att om jag vill ha ett samhälle där varje individ är unik och har sin rättmätiga plats, så kan jag inte tänka att "alla andra" ska, utan ta mitt ansvar och leva efter det jag värdesätter.

Den här värderingen gör också att jag tycker att alla barn borde få samma förutsättningar (så långt det är möjligt). Jag tycker t.ex. inte att det är okej att man kan köpa barnen en bättre utbildning. Barnet har ju inte valt om det ska födas i en rik eller fattig familj.

Jag har också börjat fundera på det här med läxor. Många barn har inte det stöd som behövs därhemma, eller har föräldrar som jobbar mycket, och då blir läxorna någonting som spär på skillnaderna. Sedan kan man ju fundera på varför det är okej att barnen först ska göra en heldag på skola och fritids och sedan dessutom ha hemarbete flera dagar i veckan.

Ja, det finns ju oändligt mycket att ta upp utifrån den här värderingen, men nu blev det lite om barnen...