När en karateutövare ska dela en tegelsten med handen är målet att han ska föra ner handen några centimeter under tegelstenen. Om han fokuserar på bordet har han hindret med i målbilden, med risk att bilden bromsar upp rörelsen.
Om en golfspelare ska slå en boll över en sandbunker ska målfokuseringen ligga på greenen. Om man tänker att man ska slå bollen över sandbunkern är det lätt hänt att man blir rädd för att hamna i bunkern, och rädsla gör bilden av bunkern starkare.
När jag tänker efter hur jag satte mål i min panikångestträning inser jag att jag hela tiden hade hindret (ångesten) med i målbilden. Speciellt i början. När jag istället lyfter blicken och har en positiv målbild, jobbar bilden med mig istället för att lägga krokben för mig.
I KBT-träningen ska man efter varje exponering bedöma ångestnivån för att lära sig att ångesten inte är farlig. Det innebär att man går i situationen med ångesten i tankarna och full fokus på kroppsreaktionerna. Skulle det inte vara bättre att lära sig hur man tänker om och inte fastnar i ångesttankarna? Det tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Håller med dig om det, min terapeut har jobbat så. Vi har inte gjort några sådana ångestbedömningar. Hon är ju mer inriktad på mindfulness och ACT. Kan det ha med saken att göra?...Intressant...
Håller helt med dig. Jag har haft samma känsla nu under utbrändheten. Enligt KBT så skulle jag hela tiden värdera mina situationer, hur trött jag var efter vissa saker och värdera hur allt i kroppen kändes. Jag hamnade i ett stadium där jag kände efter hela tiden och kände konstant hur dåligt kroppen mådde. Jag hade nog hellre lagt fokus på att känna efter när kroppen mådde bra.
Jo. Det är nog kanske sant att det är en bra grej att lära sig strategin att undvika dem. Stoor kram från mig till dig
/Lallis
Intressant. Jag har aldrig hållit på med KBT eller liknande, men jag har ju mina egna grejor som du vet... För mig handlar så mycket om att läka negativa känslor, som jag haft i övermått. Och då är det mycket att se och känna dem och utsträcka ljus, att lösa upp, att acceptera, och allt det där är bra, men sen kan jag bara komma på mig med att HA FASTNAT med fokus på allt svårt!!! HJÄLP :)!!! Men jag tror det är en balansgång hela tiden i läkningsprocessen, för det funkar ju inte heller att tränga undan det negativa, utan det ska ses och frigöras. Men risken är då att man fokuserar det så mycket att man tränger undan det positiva i stället. Balans, balans.
Skicka en kommentar