dessa underbara höstkvällar

Jag tänder en brasa varje kväll nu.
Betraktar flamspelet och njuter av värmen.
Jag dricker ett glas te varje kväll nu.
Låter den varma drycken smeka mitt inre.
Doften av levande ljus stillar mitt sinne varje kväll nu.

Dessa höstkvällar när världen utanför är inbäddad i mörker.
När ingenting främmande lockar.
Dessa höstkvälllar när jag omsluts av värme och trygghet.
När stillheten är min vän.
Känslan av att livet är här och nu ger mej ro varje kväll nu.

Dessa underbara höstkvällar.

om jag vore en strumpa...

Hosanna skriver en så träffande liknelse om livet som en stödstrumpa.

Vilket fick mej att fundera på vilken strumpa jag skulle vara om jag fick välja.
I kommentaren skrev jag raggsocka, men vid närmare eftertanke....kanske inte ändå:

Tubsockor är för tråkiga,
och spetsstrumpor är helt enkelt inte jag.
Nylonstrumpor är för bråkiga
och såna där utan skaft för kalla en vinterdag.

Helsvarta är inte alls kul
och dunsockor är dumt med min allergi.
Raggsocka, kanske om det är jul
men hellre en enfärgad med hjärta eller bi.

Fast varför ska man i strumplådan rota
när det är så gött att vara barfota.

080214: februarilycka

Fleecejacka och mössa.
Tjock filt runt benen.
Solen i ansiktet.
Fågelkvitter i öronen.
Vinden som smeker mina kinder.

Jag, bara jag.
Här och nu.

Utomhus.
Känner den kalla luften i näsborrarna.
Värmen från mössan.
Knottret på armarna när vinden tilltar.
Pirr i magen.
Som sprider sig i kroppen.

Lycka!

080201: jag är

Jag är den bästa mamman mina barn kan få.
Jag är den enda kvinnan för min man.
Jag är min mammas älskade dotter.

Varför är det så svårt
att inse att jag duger som jag är?

Varför vågar jag inte
ta min längtan på allvar?

Varför tror jag inte
att jag kan det jag vill?

Varför är det så svårt
att vara min egen bästa vän?

080201: just nu

Värmen från elden.
Filten över mina axlar.
Jag är.
Här. Nu.

Knät mot handen.
Handen i knät.
Jag finns.
Här. Nu.

Luften i mitt bröst.
Blodet i mina ådror.
Jag lever.
Här. Nu.

Glädjen i mitt sinne.
Lugnet i min kropp.
Jag känner.
Här. Nu.

080201: vi

Jag.
Du.
Vi.

Två kroppar.
Två själar.
Två liv.

Sammanflätade
men ändå självständiga
löper våra livstrådar.

Din.
Och min.
Och blir till någonting stort.

Tillsammans.

080130: längtan

Rastlös.
Pirrig.

Snart.
Snart.

Blir varse tomheten.
Omkring mej.
I mej.

Utan dej
fattas det mej något.

Utan dej
blir lyckan inte lika stor.

Så kom!
Kom nu!

Innan jag somnar!

071204: din kvinna

Ögonen som möts.
Armarna runt min kropp.
Händerna som smeker mej.

Bara tankenger mej rysningar.
En kyss
så är jag din.

Om du vill.

071204: ångestens hav

Jag går på en spång över ångestens hav.
Jag har tappat fotfästet
Störtat. Ner. Ner.
Ångestens vågor har slagit över mej
försökt dra ner mej i djupet

Jag börjar min vandring igen.
Samma väg.
Men på allt ostadigare ben.
Varje fall tär på krafterna.
Varje fall äter av mitt hopp

Jag balanserar över ångestens hav
på en tunn tråd
Sakta sakta
Får inte titta ner
Måste glömma vågorna
som slickar mina fötter

Jag går över ångestens hav
med trygga steg
Jag har en livlina
Jag kan ramla men linan fångar mej
så att fallet inte blir så långt.

Jag vandrar över ångestens hav
tråden blir till en spång
spången blir en bro
och där framme
ser jag land

071128: sjukskrivningsfällan

Jag är som ett djur som fastnat i en fälla.
Sprattlar frenetiskt för att komma loss.
Gör slut på mina krafter.

När det enda sättet är
att lugna ner sej
bli stilla
och sakta lirka sej loss.

Till skillnad från djuret
så vet jag att det är så
Men ändå
fortsätter jag att kämpa.

071117: innerligt

Vi två och musiken.
Med musiken.
I en stilla dans.

Min kropp emot din.
Vilar i dina armar.

Vi två i soffan.
Närhet.
Ömhet.

Dina händer följer mitt ansiktes linjer.
Din blick är full av kärlek.

Vi två.....i tvättstugan.
Glömda kläder som väntade på hängning.

071106: gående meditation

Långsamt.
Lyfter benet.
För det framåt.
Tyngden flyttas över.

Långsamt.
Medveten om lårmuskeln.
Dess styrka.
När benet lyfts,smalbenet förs framåt
och benet sakta, sakta når marken.
Kraftfullt tar den emot min tyngd.

Foten.
Hänger helt obrukad.
Möter marken hälen, trampdynorna, tårna.
Tar emot kroppens tyngd.
Läser av underlaget.
Ojämnheter, mjuka lövhögar, högt gräs.
Genom foten vet jag.

Kroppen förflyttas.
Ett steg i taget.

Otålig.
Rastlös.
Vill inte.
Observerar känslorna.
Så här känner jag.

Men jag ska gå runt huset.
Ända fram till dörren.
Minskar tempot.
Otåligheten rinner av mej.
Känner lugn.

Rundar sista hörnet.
Farten ökar.
Stressen bubblar.

Blir ett med benet.
Rör mej åter långsammare.
(Är det möjligt?)
Steg för steg.

Plötsligt är jag framme.

071105: på upptäcktsfärd

Jag är inte ensam.
Jag är ju här!

Jag har inte tråkigt.
Jag är ju full av gåtor.

På upptäcktsfärd.
I mitt inre.

Vem är jag?
Vad vill jag?
Vad tycker jag om?
Vad längtar jag efter?

Närvarande.
Med mej själv.
I mej själv.

Äntligen.
Jag vågar.
Söka sanningen.

071105: kvinna på äventyr

Nu.Tystnad. Stillhet. Lugn.
Nyss.Livlighet. Röster. Skratt. Gråt.

Kvar är bara jag.
Med en pirrande känsla i bröstet.

Mammaledig.
Makaledig.
Måsteledig.

Jag. Bara jag.
Travar med böcker.
Högvis med material.

Sätter mej vid köksbordet.
Låter timmarna gå.

Cykeln står framme.
Stövlar. Tre par.
Lövhögar, skottkärra, räfsor.
Två stolar på altanen.
En hink med löv.
Här ser bebott ut.

Jag känner mej trygg.

071105: höstlycka

Oktobers sista dag.
Jag beger mej ut på vandring.

Stannar till vid grannens rosor.
Grips av skönheten i de vissnande blommorna.

Går vidare.
In i skogen.
Solljuset når mej genom lövverket.

Höst.
Skogen är i höstens klor.
Här och där kämpar fortfarande blommor och bär för sin överlevnad.
Vill ännu en stund lysa i prakt.

Plötsligt hör jag ett knackande.
Jag stannar till på stigen.
Lyssnar.
Är det en hackspett?

Kisar upp mot träden.
Och där får jag syn på den.
Går försiktigt närmare.
Står en lång stund och betraktar fågelns ihärdiga arbete.

Så känner jag att jag är hungrig.
Det är dags att vända hemåt.
Går stigen tillbaka i sakta mak.
Luktar på hösten.
Känner den mjuka marken under mina fötter.

Solens strålar värmer mina kinder.
Jag är lycklig!

071106: i sällskap av nuet

Cyklar ner till stranden.
Solen skiner.
Vägen ligger öde.
Sicksackar mellan stenar och vattenpölar.

I backkrönet ser jag vattnet.
Strax därefter hör jag vågornas brus.
Höstbusigt.

Betraktar vattnet.
Vågornas brytning.
Skummet som yr.

Svanfamiljen följer vågornas rytm.
Plockar fram mitt äpple.
Äter det i stillhet.
I sällskap av nuet.