en riktig barnhelg

"En riktig barnhelg", sa dagisfröken när 4-åringen berättade om de senaste dagarna.

Och ja, det har det varit.
I fredags hade sonen kalas och barnens kusin sov över.
På lördagen var jag, döttrarna och kusinen på teater. En dockteateruppsättning av Nils Karlsson Pyssling. På kvällen åt vi middag hos min bror och barnen fortsatte leka.
I går, söndag, var 4-åringen på sin dans och på eftermiddagen var jag och döttrarna i simhallen medan maken följde med sonen på fotbollsmatch.

En fullspäckad helg men jag känner att jag klarar av det nu. Härligt!

I går kväll kom jag på att jag inte vågat åka till simhallen ensam med barnen tidigare. Nu gjorde jag det utan att reflektera över det. Och jag kan tänka mej att åka ensam med alla tre. 6- och 9-åringen är goda simmare så det finns egentligen ingenting att oroa sig över. Och 4-åringen har armpuffar, så hon håller sig flytande.

Igår vågade 4-åringen hoppa stående från kanten i stora bassängen utan att hålla i handen, och 6-åringen vågade ta sats från trampolinen. På simlektionen dök stora tjejen från pallen. Härligt att se hur de utvecklas och vågar mer och mer.

en händelserik vecka

Den senaste veckan har varit full av roliga händelser och stora utmaningar.

Först var jag med familjen i Malmö. Vi åkte buss till stationen för att därefter ta tåget. Det var första gången sedan min stora busspanikattack för tre år sedan som jag åkte buss från min hållplats och in till stan. För att göra utmaningen större drack jag en kopp kaffe en stund innan vi åkte. Och det gick hur bra som helst och kändes helt okej. De största känslorna inom mej var glädje och stolthet.

Tillbakaresan bestod av buss - tåg - buss och den gick också bra.

I tisdags var det så dax för ett av mina stora mål för sommaren: en resa på egen hand. En av distanskurserna jag läser i höst hade en upptaktsdag och det bara skulle jag åka på! Tåg till en stad som jag aldrig har varit i förrut, buss till och från universitetet och sedan tåg tillbaka och buss hem. Nervös var jag och under resan var jag på toa lite oftare än vad nöden krävde, men annars gick det strålande bra!

Tänk vilken frihet jag har nu: jag kan åka vart jag vill!!!!

mot Malmö

Efter lunch tar vi bussen till tåget som går till Malmö där syster med sambo väntar på oss. Äntligen får jag träffa syster igen.

Och äntligen får jag ändan ur och tar bussen in till stan. Bussen hemifrån är en av mina sista hinder på vägen tillbaka från panikångesten. Jag har åkt buss i andra städer, men här hemma har det inte blivit av.

Ser fram emot några härliga sista dagar på ledigheten innan skolan börjar (på tisdag för mej och på torsdag för barnen).

toppensemester

Vår semesterresa blev alldeles underbar!

Vännerna utanför Göteborg har vi inte träffat på ett par år, men det var som om vi sågs igår. Med dem hoppar vi över tramset och pratar om det som är viktigt i livet. Blandat med skoj, förstås. Jag fick en massa tips på hur jag ska göra för att få igång min kreativitet.

Färjan över till Danmark tog fyra timmar och blev en ganska hektisk tillställning eftersom den var proppfull med förväntansfulla barnfamiljer. Dock var det lugnt inom mej, vilket kändes bra!

Väl i Danmark gick vi på Kattegattcenter - ett stort akvarie fullt med fiskar, hajar och annat havsliv. En upplevelse både för stora och små.

Hotellet låg granne med konstmuseet och i parken utanför åt vi kvällsmat innan vi utforskade den spännande omgivningen: böljande kullar i Teletubiesstil, stora stenar att hoppa på och annat roligt.

Legoland överträffade mina förväntningar med hästlängder. Båda dagarna hängde vi på låset och åkte inte hem förrän det stängde. På morgonen gick vi längst in i parken och fick gott om tid att roa oss där innan köerna blev för långa. Sedan hade vi förbokade quickpass så att vi likt berömdheter kunde glida förbi de långa köerna till de mest populära åkattraktionerna.

Jag slängde mej huvudstupa in i karusellvärden och åkte allt som rörde sig, till och med den största bergochdalbanan. Jag frekventerade inte toaletterna oftare än någon annan i sällskapet och drack mitt kaffe som jag brukar. Däremellan utforskade vi omgivningarna och fascinerades och häpnades över alla fantastiska legoskapelser.

Att jag dessutom sitter här efter en intensiv semesterresa med ett behagligt lugn inom mig är en extra bonus. Jag var den i sällskapet som tyckte att legolanddagarna var minst påfrestande vilket var en glad överraskning eftersom dylika tillställningar brukar innebära en stor trötthet. Under hela semestern var jag glad, lugn, sprallig och på upptäckarhumör. Inte stressad, sur och irriterad som jag lätt brukar bli när jag känner mej instängd och ångestfylld.

(Fast vi kommer inte att åka på någon mer flerdagarstripp tillsammans med familjen W - trots att barnen har jättekul tillsammans. Men det är en annan historia.)

packning och ångest

Det mesta är inpackat i bilen så vi hoppas på en smidig avfärd imorgon bitti. Vi siktar på halv åtta, så kanske vi kommer iväg runt åttasnåret.

Barnen har varit svårsövda ikväll, men det har inte stört mej för jag och E tog en kvällspromenad - skönt att komma ut och röra lite på sig för imorgon och på måndag blir det mycket bilåkande.

Dessutom har jag de senaste dagarna fått påhälsning av ångesten. Det var länge sen sist och inte ett kärt återseende. Jag tog dock tillfället i akt att nyfiket utforska känslan - precis som man "ska göra". Fast det blev inte trevligare för det. Efter en sjukilometersrunda var dock ordningen återställd. Där fick jag själv uppleva att fysisk aktivitet är bra mot ångest och stress. Nu ska jag bara komma ihåg det och hålla hårt på motionsrutinen när hösten kommer.

Efter lite analyserande kom jag fram till att det är mitt planerande som gör mej mest ångestbenägen, inkl. pengastressen. Så jag tog ett djupt andetag och förde över fem tusen från mitt studiekonto till reskassan. Att planera och spara ger mej kickar och massor med energi, men det är en destruktiv energi som förstör istället för att lyfta.

Jag är jätteglad för att jag faktiskt inte känner någon olust inför legolandresan, trots lång bilfärd, fyratimmars färja och två dagar på legoland. Det som känns lite jobbigt är fem dagars intensivt socialiserande. Och kaffet!

Faktiskt har jag tänkt utmana mej med att åka några karuseller. Kanske till och med någon läskig. Innan panikångesttiden älskade jag åkattraktioner - ju snurrigare eller läskigare de var desto roligare. De senaste åren har jag inte ens vågat mej på kaffekopparna.

glädje vs ångest

Glädjefnattet jag skrev om i förra inlägget är nog en av nycklarna till att jag samtidigt som jag minskar min anti.depmedicin ständigt utökar mitt livsområde.

I onsdags var vi på Ledinkonsert. Vi parkerade i Borgholm och gick till slottsruinen (via Kärleksstigen) för att ha picknick med vänner en timme innan konserten började. Sedan köade vi in och ställde oss mitt i smeten. Jag diggade järnet (man har ju inte roligare än man gör sig) och t.o.m. hoppade (!!!!). Vi tog det lugnt ut och följde strömmen. Sedan gick vi tillbaka till bilen. Allt detta utan att gå på toa! Och utan någon ångest!

När jag tänkte på att jag stod mitt i ett folkhav fylldes jag av en stor glädje: Jag är precis där jag vill vara och njuter av livet! Här och nu!

Samma tanke som för ett år sedan fick mej att skärma av mej från nuet och gå in i ångestmolnen får mej nu att känna mej extra levande.

Caroline af Ugglas var förband. Hon är ju bara såååå bra. Jag fick en autograf på armen:

I lördags var vi och plockade blåbär. Efter fikapausen med kaffe och macka tittade solen fram och barnen ville bada så maken och barnen åkte hem och hämtade badkläder. Jag blev ensam kvar i blåbärsskogen. Lycka!

trallalla

Det blev en lyckad intervju - jag får inte jobbet men de behåller mina uppgifter för ev. framtida jobb (bl.a. ett där man kan till stor del kan jobba hemifrån). Med andra ord: jag lyckades framföra mitt budskap utan att förminska mej som person eller överdriva min panikångest.

När jag är i kontakt med "min gamla värld" drar den delen av mig i gång på alla cylindrar. Och det mår jag inte så bra av. Så även om det känns jättepositivt idag så känner jag att det är helt rätt att byta inriktning - för att få ett hållbart liv med livskvalitet.

(Jag belönade mig med en lunch och med en helt ny uppsättning trosor. Ut med allt gammalt och in med nytt och fräscht.)

anställningsintervju

I dag ringde en konsultfirma och var intresserad av min kompetens. Ett projektledarjobb med personalansvar. Det är bara en hake... det är ca 11 mils enkelt pendelavstånd.

Så på tisdag ska jag gå på anställningsintervju.

Fram tills dess övar jag mej i medveten närvaro för att hålla tankarna borta. Och jag har ingenting att oroa mej för: intresset bör sjunka drastiskt när jag berättar om långtidssjukskrivningen. Och gör det inte det så tackar jag nej. Jag kan inte ta ett jobb som jag känner att jag inte kommer att fixa (pga panikångesten). Eller rättare sagt, jobbet verkar ju roligt, men resorna...

puh!

Jag har bil idag! Maken kom hem igår (ovetandes om mitt planerade bussäventyr) och frågade om han kunde ha bilen på onsdag istället. Toppen, tyckte ju jag!

Jag vet ju att jag skulle ha fixat bussåkningen, och det viktigaste var ju att jag inte hindrades av att jag inte hade bilen utan bestämde träff ändå.

Så det känns som att jag klarade av en utmaning trots att jag inte behövde fullfölja den.
Jag låter inte mina tankar och föreställningar om verkligheten styra!

en välbekant situation

Inför dagens stadsresa kände jag mej lite orolig och småstressad. Det var nära att jag ställde in alltsammans.

Men sedan kom jag på varifrån oron kom. Det var vid den här tiden på året en solig eftermiddag för tre år sedan som jag fick en av mina värsta panikattacker. Situationen var ungefär densamma. Ett barn plockades upp på dagis och följde med till stan. Övriga barn skulle hämtas hos kompis på hemvägen. Dessutom en rad ärenden att utföra i stan (inklusive ett par rabattkuponger) och en viss stress över att hinna hem i tid.

Omedvetet reagerade jag på situationen och om jag inte blivit så observant och analyserande hade jag nog låtit obehagskänslorna styra. Nu vet jag ju bättre än så. Kupongerna lämnades hemma och en ny cirkatid bestämdes med kompisens mamma. Sedan gav jag mej av.

Det gick ju förstås bra. På hemvägen passade vi dessutom på att handla lite mat. Allt för att bevisa att jag gör som jag vill!

Men tänk, så lätt det är att ramla tillbaka i gamla spår...

en spännande vecka

Igårkväll kom jag hem från Skåne. En vecka utan bloggande men inte utan dator. Sedan i söndags har syrran och jag suttit som klistrade vid våra datorer, med paus endast för mat, sömn och ompyssling av syrrans sambo som insjuknade i vattenkoppor i helgen. Se till att era barn blir smittade, för det är INTE roligt att ha det som vuxen. Usch, jag led med honom. Vi har jobbat med vår uppsats och har skickat den för handledning. Vi är ganska nöjda men vi får väl se...

Det har varit riktig sjukstuga för maginfluensan härjade också. Både mamma och syrran låg däckade. Lägg till ett par bakfulla män så kan ni ju tänka er stämningen... Jag och barnen höll oss iallafall på benen.

Men det hanns med en hel del trevligheter innan dess. I fredags smet jag ifrån familjen för en bloggdate med Bettans ägare. Tyvärr fick jag inte träffa Bettan men jag är superglad ändå. Timmarna flög förbi och det kändes som att vi hade kunnat prata hur länge som helst. Förhoppninsvis var det inte sista gången, jag åker ju till Skåne lite då och då.

I lördags fick vi för första gången träffa syrrans sambos familj bestående av föräldrar och bror med familj. Stämningen var hög och det var jättetrevligt med många spännande samtal.

Utmaningarna har duggat tätt:
Att gå till stan ensam utan att riktigt hitta är ingenting som jag gärna gör. Att efter det sitta på café med en stor latte utan att gå på toa var riktigt tufft.

För att inte tala om tågresan hem. Först buss (som snirklade sig fram och tog låååång tid) och sedan tåg. Ungefär halvvägs skulle jag byta och på det nya tåget var toaletterna låsta resten av resan. Oturligt nog hade jag inte gått på toa innan tågbytet så det blev lite läskigt.

Allt gick bra, utan panikkänningar och utan tankesnurren. Så nu ska jag sänka medicindosen ytterligare, från 30 mg till 25 mg.

tufft

Nu har jag bokat tågbiljett hem från Malmö efter Valborg. Familjen åker hem på söndagen och jag stannar till onsdag och jobbar med uppsatsen (som jag skriver tillsammans med lillasyster).

Ensam i cirka tre timmar på tåget.
Största utmaningen på länge.

Men det kommer att gå bra och det ska bli sååå kul att vara i storstan några dagar!!!!

framsteg

Liten panikångestrapport (eller snarare agorafobirapport kanske):

- jag har druckit kaffe på utflykterna i påsk. (Man blir ju kissnödig av kaffe, så det har jag undvikit de senaste åren)

- halvvägs hem i går kom jag på att jag inte hade tänkt på att det var sista dagen på långhelgen och därmed risk för mycket bilar på Ölandsbron.

- om tre veckor ska jag åka tåg hem från min syster. Familjen tar bilen hem ett par dagar före mej.


Framöver kommer jag att minska medicinen ytterligare. Jag känner mej motiverad och glad över att mina tankar börjar ta nya vägar förbi alla "tänk om"-spår som varit väl inarbetade.

att sätta mål

När en karateutövare ska dela en tegelsten med handen är målet att han ska föra ner handen några centimeter under tegelstenen. Om han fokuserar på bordet har han hindret med i målbilden, med risk att bilden bromsar upp rörelsen.

Om en golfspelare ska slå en boll över en sandbunker ska målfokuseringen ligga på greenen. Om man tänker att man ska slå bollen över sandbunkern är det lätt hänt att man blir rädd för att hamna i bunkern, och rädsla gör bilden av bunkern starkare.

När jag tänker efter hur jag satte mål i min panikångestträning inser jag att jag hela tiden hade hindret (ångesten) med i målbilden. Speciellt i början. När jag istället lyfter blicken och har en positiv målbild, jobbar bilden med mig istället för att lägga krokben för mig.

I KBT-träningen ska man efter varje exponering bedöma ångestnivån för att lära sig att ångesten inte är farlig. Det innebär att man går i situationen med ångesten i tankarna och full fokus på kroppsreaktionerna. Skulle det inte vara bättre att lära sig hur man tänker om och inte fastnar i ångesttankarna? Det tror jag.

magont

Jag har ont i magen idag också, så det var nog inte nervösmage igår. Skönt!!!!

hemma igen!

Fy vilken pärs det var innan jag kom iväg på min lilla resa. Magen kurrade och jag mådde jätteilla. Magsjuk eller bara nervös? Bara nervös såklart. Magen glömdes bort någonstans på tåget och det blev en trevlig resa.

Föreläsningen var väl inte jättespännande. En professor som låg på sin nivå i ett ämne som jag inte behärskar så väl: sambandet mellan intelligens och kognition.

Efteråt tog vi en kaffepaus och sedan hoppade vi på bussen in till stan. (Shit, jag åkte buss!!!! Det tänkte jag inte ens på då...men det vågar jag ju inte...och speciellt inte efter en kopp kaffe...) Efter en bakad potatis med räksallad var illamåendet tillbaka och sitter fortfarande i. Men trots det gick hemresan bra.

Nu är jag helt slut och ska slappa ett par timmar innan läggdax.
Ganska så jättenöjd med mej själv!

torsdagståg

Idag är det dags för den stora utmaningen. Jag ska åka tåg. Och sedan buss. Maken lämnade barnen idag så att jag fick en lugn morgon. När man ska ut på otäcka äventyr är det bäst att ta hand om sig.

Senast jag åkte tåg var i somras när familjen åkte till Malmö. Gången före det blev det ingen tågresa. Då skulle mamma och jag åka till Malmö, men jag bangade och vi tog bilen istället.

Nu känner jag mej redo att gå på tåget igen. För att utmana mej lite extra hade sonen lös mage i förrgår kväll (så barnen var hemma igår). Tänk om det smittat!!!!

Jag är nervös och spänd (speciellt i käkarna) men förväntningarna och det roliga överväger. En utflykt tillsammans med en god vän. Gott om tid till prat, en intressant föreläsning, shoppingrunda och en bit mat.

Det kommer att gå bra!!!!!

sviterna efter 80-talets hälsokampanjer

Jag gick på högstadiet under masskampanjernas årtionde. Det var non-smoking generation, non-fighting generation, rör inte min kompis (mobbing), mjölk ger starka ben, aidskampanjen och säkert ännu fler.

Alla kampanjerna var riktade mot undomar, så det fanns ingen fredad zon. Skolan, tidningar, tv, reklampelare, bussarna... överallt bankades budskapen in.

Och det var ju inget fel med budskapen. Men jag ställer mej frågande till att ständigt överösa människor med pekpinnar om vad som är rätt beteende. Jag har alltid haft hög moral och var "välanpassad" (ett starkt över-jag som Freud skulle ha sagt) och jag är säker på att det här har påverkat mej negativt. Genom att ständigt matas med beteendebudskap begränsades min frihet att tänka själv. I många fall var det ju ren skräckpropaganda. Och det gick ju inte att värja sej, för kampanjerna hade ju rätt.

Jag har också uppmärksammat att jag har väldigt svårt att förstå människor som börjar röka, som inte använder kondom o.s.v. Men senare generationer har ju inte blivit "hjärntvättade" på samma sätt som vi blev. Och alla var väl inte lika mottagliga som jag var.

Jag röker inte, slåss inte, mobbar inte och har säkert sex. Så visst var det lyckat ur samhällsperspektiv. Men jag som individ har fått betala ett alltför högt pris. (Och jag hade säkerligen inte börjat slåss eller röka utan kampanjerna heller.)

utmaning!

Om en vecka ska jag åka tåg!!!!

Eva frågade om jag ville följa med på en föreläsning i grannstaden, och visst vill jag det. Biljetterna bokade hon på stört så att jag inte skulle hinna ändra mej.

Pirrigt men roligt!

Och en lagom start på tågåkandet. Målet är att åka ensam till Stockholm i sommar :)

morgonkaffe

En kaffestund medan jag väntar in mormor som ska vara barnvakt idag. Sonen är betydligt piggare i dag och sitter nu och räknar matte. Och igår eftermiddag bråkade han med systrarna, så nog är han på bättringsvägen.

Igår fick jag chans att utöka mitt levnadsutrymme igen. När jag skulle åka iväg till kompisen i stan hade det frusit på så pass att jag fick skrapa rutorna. Men jag körde iväg utan några betänkligheter på glashala gator (som när det kom till kritan fortfarande var blöta). Dessutom var jag inte säker på att jag hade mobiltelefonen med mej. I stan fick jag stanna för tåget och det har jag inte gjort sedan jag exponeringstränade för nästan två år sedan. Så det blev lite nervöst, mest för att jag inte visste hur jag skulle reagera.

Efter en trevlig semmelfika bar det av hemåt igen. Nu på hala vägar, men det bekymrade mej faktiskt inte.

Tänk vad tankarna sitter hårt. När jag kommer in i en "gammal" men ovanlig, situation ploppar det upp tankar som jag i vardagssituationer inte sett till på länge, länge.