En kaffestund medan jag väntar in mormor som ska vara barnvakt idag. Sonen är betydligt piggare i dag och sitter nu och räknar matte. Och igår eftermiddag bråkade han med systrarna, så nog är han på bättringsvägen.
Igår fick jag chans att utöka mitt levnadsutrymme igen. När jag skulle åka iväg till kompisen i stan hade det frusit på så pass att jag fick skrapa rutorna. Men jag körde iväg utan några betänkligheter på glashala gator (som när det kom till kritan fortfarande var blöta). Dessutom var jag inte säker på att jag hade mobiltelefonen med mej. I stan fick jag stanna för tåget och det har jag inte gjort sedan jag exponeringstränade för nästan två år sedan. Så det blev lite nervöst, mest för att jag inte visste hur jag skulle reagera.
Efter en trevlig semmelfika bar det av hemåt igen. Nu på hala vägar, men det bekymrade mej faktiskt inte.
Tänk vad tankarna sitter hårt. När jag kommer in i en "gammal" men ovanlig, situation ploppar det upp tankar som jag i vardagssituationer inte sett till på länge, länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Känner igen mig så väl....
Personen som sa det till mig var min handläggare på FK. Jag som trodde att de skulle stötta och se till att man kom ut i arbetslivet. Men hon menade nog väl, det är jag som är ostadig och tappar sugen när någon försöker berätta för mig att det är lång väg och att den kan vara resten av mitt liv. Vill inte tänka på det sättet för då kommer jag att fastna i fåtöljen och inte tycka att det är någon mening att resa sig upp. Tur för mig är att du ligger en bit före mig på vägen så att jag kan se att det går steg för steg att komma tillbaka till mer energi.Kram.
Skicka en kommentar