onsdag 18 november 2009

bloggflytt

Jag har funderat fram och tillbaka och kommit fram till att jag byter bloggadress.

En anledning är att det blev konstigt nu i höst då jag av hänsyn till min gravida syster inte har skrivit om makens och min relation. Jag vill ju kunan skriva om precis allt utan att ta hänsyn till någon i min omgivning.

En annan anledning är att min man har min bloggadress. Jag har ingenting att dölja för honom, men jag vill hellre säga det till honom öga mot öga än att han ska läsa det här. Speciellt framöver då vi ska bli särbo.

Så, en ny blogg håller på att födas.

Maila mej på malvesblogg[snabela]ymail.com, så får ni min nya adress.
(Jag brukar tveka när någon jag "smygläser" hos byter adress, men gör inte det hörrni!!!!
Jag blir glad för alla läsare som vill följa med till min nya blogg!!! ).

måndag 16 november 2009

ordvitsigt

Systrarna leker med tågbanan.

När lillasyster sätter på sirenen på polis"bilen" utbrister storasyster irriterat:
- Sirenen har man ju bara när det är brott.

- Men...han har ju brått-om, replikerar lillasyster.

torsdag 12 november 2009

lättnad!

Nu har vi gjort det svåraste: berättat för barnen!

Efter gårdagens middag åt vi glass och jag sa som det var - att vi inte ska bo ihop längre utan att jag har köpt en lägenhet.

Sedan flöt allt på bra med många frågor och tankar från barnen, och enkla svar från vår sida.

När vi fikat färdigt satte vi oss i soffan och tittade på alla bilder från lägenheten och barnen var mycket intresserade av planritningen. 4-åringen slog oss med häpnad när hon pekade på det inglasade uterummet och sedan letade fram ett foto därifrån.

Sedan åkte maken och sonen till Coop och i bilen satt de och pratade i lugn och ro. När vi la barnen satt vi en bra stund hos var och en och pratade om det de funderade över.

Barnen reagerade efter ålder och personlighet:

4-åringen blev först jätteledsen och ville bo hos mamma hela tiden. Sedan blev hon ledsen för att hon skulle få sova underst i våningssängen. (Ska tillägga att de gick långdag på dagis igår och hon var urtrött redan när hon kom hem.) Hon tyckte att det skulle bli jätteroligt med lekplatserna (finns det rutchkana?) och tapeterna i tjejernas rum var jättefina. När hon vaknade idag sa hon att jag skulle skjutsa henne till Maja sen. Det lovade jag att jag ska.

7-åringen omväxlade med praktiska frågor och tankar om hur det blir sen: då får vi vara i huset när vi fyller år så att alla får plats. Och så får du sova över då mamma (så att jag är där på morgonen). Idag sa hon att hon ville flytta NU och sa att hon var orolig för att vi skulle hinna bli ovänner. När vi förklarade varför vi inte ska bo ihop mer så sa vi att man kan bli ovänner om man bor tillsammans utan att älska varandra, och nu gick hon och oroade sig för just det.

9-åringen tog det hela på störst allvar. Först började han skratta hysteriskt och trodde att vi skojade, men det gjorde vi ju tyvärr inte. Sedan hade han många frågor om varför vi inte älskade varandra och varför vi inte skulle bo ihop. Han klurade också över vem han skulle ta sällskap med till skolan men kom sen på att han ju får mycket närmare och att vi ändå bor så nära hans kompisar att han cyklar dit på några minuter.

Vi tänkte att vi bara berättar om att jag ska flytta nu och berättar om att vi ska sälja huset när det blir aktuellt, men sonen funderade på om huset skulle bli för stort nu när jag flyttar. Då sa maken att han skulle flytta efter till samma område så småningom. Sonen blev jätteglad och pratade sedan mycket om hur bra det skulle bli.

Nu har jag lagt lägenhetsbilderna väl synliga så att barnen kan titta på dem när de vill. Och vi kommer att ta extra god tid på oss vid läggningen så att de får prata av sig. I morgon ska vi på kalas till barnens kusin, vilket nog är bra så att de ser att vi är en familj och gör saker tillsammans.

Maken ringde till skolbarnens fröknar och jag har pratat med dagispersonalen idag. Skönt att ha det avklarat.

onsdag 11 november 2009

tävlingsdax

Vilken fantastisk tävling. Jag säger som Maria: perfekt till dottern som julklapp.

Tävlingen hittar du hos Nettan.

att berätta för barnen

Ikväll efter maten ska vi berätta för barnen att jag ska flytta till en lägenhet och att de ska bo varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa.

Jag tänker att det är viktigt att vara klar och tydlig. Det är bl.a. därför vi har bestämt att flytten ska ske i mellandagarna - julen är en hålltid som till och med fyraåringen har koll på.

Alla bilder jag har på lägenheten är utskrivna så vi kan i lugn och ro sitta och gå igenom var barnen ska sova och så. Sedan är det en jättefördel att det är sonens klasskompis mormor som bott i lägenheten tidigare, så vi kan enkelt få låna nyckeln för att gå och kika. Och det kan nog bli lite positivt för sonen att han har en länk till lägenheten.

Vi ska fortsätta med familjeråd på söndagar, "som vanligt". Det är en viktig hållpunkt för barnen och jag tror att det är bra för att ge struktur åt vardagarna. Speciellt om vi behöver hjälp av varandra med "barnvakt". Tanken är att vi ska träffas och äta söndagsmiddag tillsammans.

Snyft, det här känns jättejobbigt!!!!

Ni som har varit med om det här - har ni några tips om vad man ska och inte ska göra och säga?

när livet gör en kovändning


I går var jag och skrev kontrakt på en lägenhet. Efter jul kommer jag att vara särbo. Det har gått jättesnabbt, men ändå har det varit på gång länge.


Förra hösten
började maken tvivla på vårt förhållande, men kom fram till att det nog var hos honom "problemet" låg, och inte mellan oss.

I augusti berättade han åteiren att han var osäker. Den här gången var det "värre" och han visste inte ens om han ville att vi ska vara tillsammans. Efter många och långa samtal kom vi så fram till att vi skulle ge det en chans och under hösten har vi enligt mitt tycke kommit varandra närmare och haft en äkta känsla.

I lördags var det så dax igen
. Maken tyckte inte att vi kommit närmare varandra och han har överhuvudtaget inga kärlekskänslor för mig. Efter en lång kväll och natt kom vi fram till att det bästa vore om vi flyttar ifrån varandra nu medan vi fortfarande tycker om varandra som vänner. Så får min man i lugn och ro hitta tillbaka till sig själv och vad han vill med livet.

Beskedet slår ner som en bomb i vår omgivning.
Alla, mej själv inkluderad, har tyckt att vi haft ett stabilt äktenskap. Vi kan prata med varandra om ALLT, vi är goda vänner, vi har tills för en vecka sedan haft mycket närhet med många kramar i vardagen och så. Jag har dock insett att jag tog beslutet i augusti att om det händer igen kommer jag att flytta. Det är psykiskt påfrestande att inte vara helt säker i relationen, att inte veta hur den andre känner.

När vi pratade om hösten kom vi fram till att vi haft helt olika mentala bilder.
När vi bestämde oss för att förbättra vår relation och vår närhet skapade jag en bild av hur jag vill ha det och sedan har jag låtit den bilden inspirera mig i vardagen. Min man har tänkt "jag försöker och så får jag se om det känns bättre" och så har han gått och funderat och känt efter. Där jag har samlat på det positiva har han bara noterat det negativa. Därför har vi också helt olika upplevelser av den här hösten.

De senaste åren har ju varit extremt tuffa för min man.
Och egentligen är det nog väntat att det skulle komma någon reaktion nu när jag är självständig igen. Jag har pratat med honom om att han borde gå och prata med någon, och han var faktiskt på ett samtal men kom fram till att det inte behövdes. Nu när det har gått så långt att han inte alls vet vad han vill eller känner så inser han att han nog behöver proffesionell hjälp trots allt. Vi har bokat tid för familjerådgivning och jag hoppas att han därigenom kan få enskilda samtal också. För jag är klar över mig själv och vad jag vill, så det är inte hos mej "problemet ligger".

Det är ju svårt att se det själv, men min man säger att jag är en helt annan person idag och att han tycker att vi har kommit ifrån varandra. Han har inte hängt med riktigt på färden.

Mina känslor är blandade:

Jag är oerhört ledsen.
Jag kommer att sakna vårt liv tillsammans. Jag kommer sakna att ha honom nära mig - både fysiskt och i samtal. Och det gör ont i mig när jag tänker på barnen.

Jag är stolt
över att vi tar tag i vår relation. Genom att separera och samtidigt gå i parterapi så gör vi det vi tror är bäst för oss. Som par och som individer.

Jag är förväntansfull
för vad som ska komma. Förhoppningsvis kommer vi att hitta tillbaka till varandra och då kommer vi att få en ännu bättre relation. Och blir det inte så så blir det bra ändå.

Det är spännande
att få prova mina vingar. Vilken utmaning för mej att klara mej själv.

Det är roligt
med en egen lägenhet. Jag har aldrig bott ensam så det ska bli skoj att få inreda helt efter eget huvud.

Dessutom känns det bra
att min man börjat fundera på stora frågorna och tar tag i sitt mående. Han har t.o.m. börjat med den mentala träning som finns i min PUMT-kurs.

Men mest är det såklart tråkigt. Men jag försöker att se det som en början på något nytt.

Apropå snabbheten som jag inledde med
: i söndags beslutade vi oss för separation och jag hittade en passande lägenhet i ett barnvänligt område. I måndags var jag och tittade på lägenheten och på eftermiddagen ringde mäklaren och berättade att jag vunnit budgivningen. Jag kontaktade banken och igår skrev jag på alla papper.

Första december blir lägenheten min
, men jag ska inte flytta förrän efter jul. Vi tror att det blir bäst så för barnen. Tanken är att även maken ska flytta till samma område när huset är sålt. Och vi är som sagt särbos, och inte separerade. En viktig skillnad!

lördag 7 november 2009

trollringen

När jag gick och tänkte på ingenting
kom där ett troll med en silverring.

När jag gick och tänkte på ingenting
fick jag av trollet hans silverring.

Ser jag genom ringen som trollet gett
- ser jag vad ingen i världen sett!

Och när jag min trollring till örat fört
- hör jag vad ingen i världen hört.

Sätter jag på stortån den ring jag fått
går jag dit ingen i världen gått.

Vill du följa med mig så går det an
- om du skaffar en likadan.

Jag har hittat en trollring som får mej att se det ingen annan sett.
Varje dag är ny och inte samma som den som var igår.
Varje människa ser samma sak på olika sätt, så ingen ser vad jag har sett.

Har du hittat din?

(Sonen har Lennart Hellsing-tema på skolan och sången fick mej att filosofera lite.)

fredag 6 november 2009

källarmys

I källaren spelas det Peter LeMarc och biljard.
Ljuva toner och glada skratt lockar mej.

Nu ska jag göra resten av familjen sällskap.

två femklöver

Dagens trista:
1) Sonen har fortfarande hög feber (men ingen knorr vad vi sett) och tjejerna är hängiga och lite varma. jag är jätteseg och har nog någon basilusk som jäklas med mig.

Så vi har ställt in vår spahelg. Buhu...

2) Mina fina ekorrestrumpor har ett stort hål på tån (min tå, inte ekorrens)

3) Jag väntar och väntar på att få en sociologiuppgift att kommentera så att jag kan ta helg. (Vi har fredag - måndag på oss att lämna in och sedan kommentera en annans uppgift, men varför är det bara jag som är ute i god tid???)

4) och 5) Kan inte komma på fler saker...vilket ju är trist när jag bestämt mej för att lista fem trista saker.

Dagens toppen:
1) Sonen har erbjudit sig att ge oss massage här hemma istället. Nu funderar vi på hur vi ska få 7-åringen att somna i vettig tid så att vi kan ha en romantisk kväll.

2) Barnen sitter i köket och pärlar, så jag kan dricka kaffe vid datorn.

3) Tentan är gjord och de båda uppgifterna är inlämnade. Jag fixade det utan att bli stressad. Tjohooo!!!

4) Det är mulet väder ute - vilket är toppen när vi inte är pigga.

5) Jag fick sovmorgon eftersom alla barnen är sjuka. Najs!

onsdag 4 november 2009

jag tar tillbaka

Sonen ligger i soffan och fryser med 39 graders feber. Visst var jag klok som lyssnade på barnen i morse. Haha!

Som Maria skriver så är det ju viktigt att ta barnens signaler på allvar så att de lär sig att lyssna på sina kroppar. Men det är en svår balansgång. I våras hamnade vi i en ond cirkel med sonens magsjuka där han tillsist fick ont i magen och "fejkkräktes" bara för att han varit borta så mycket från skolan.

Maken vabbar i morgon så att jag kan ägna mej åt tentan.

mesmorsa

Imorse satt det tre ynkliga barn vid frukostbordet. Ont överallt hade de. Och trots att jag egentligen nog trodde att det bara var trötthet så lät jag dem vara hemma.

Visst var det trötthet. Efter en stunds vila har det varit full rulle. Samtidigt som jag håller på med skolarbetet som kört ihop sig den här veckan. Jag hade missat en uppgift i sociologin så nu har jag två inlämningar plus en tenta som ska vara klara senast fredag. Inte så bra med sjuka barn, alltså. Fast kanske var det därför jag föll till föga. Det kändes som att jag tänkte köra iväg dem sjuka till skolan bara för att jag var tvungen att plugga.

Trots det tycker jag att jag är ganska cool och tar en sak i taget utan att stressa upp mig. Jag kan inte göra mer än vad jag gör. Hinner jag inte med allt så kommer det nya chanser. Vilken skillnad mot förra hösten då jag tyckte att en inlämning var stressande om jag inte var klar i god tid!

söndag 1 november 2009

en lång rad nu

Långhelgen i stugan avslutades med en härligt klarblå himmel och strålande sol.





Efter lunch gav vi oss av på en upptäcktsfärd längs ön.







Fossiler och vackra stenar tröttnar vi aldrig på. Varje utflykt blir till en skattjakt.





Dagarna i stugan går i invand lunk. Vi är ute mest hela dagen. Om vi inte är på utflykt räfsar vi löv, går i skogen och leker. På eftermiddagen kryper vi in framför brasan. Var och en pysslar med sitt, vi spelar spel och myser. När det är riktigt mörkt går vi ut och leker kurragömma med ficklampor. Jättespännande!



Dagar fyllda med tid för varandra.
Så enkelt det är att vara i nuet
när klocktiden
förpassats till avbytarbänken.