måndag 15 september 2008

mardrömshelg med lyckligt slut

NU kan det bara bli bättre. Väl.
I fredags ställdes jag öga mot öga med min absolut värsta mardröm.
Verkligheten hade kommit i kapp maken.

I våras frågade jag honom flera gånger om han inte skulle gå och prata med någon. Tänkte att livet tillsammans med mej ju måste ha varit slitigt.
Men han ville inte. Behövde inte, sa han.

Nu blev det så himla fel. Bara för att han inte hade satt ord på sina tankar innan.
Maken började prata om att han kände att vårt förhållande inte kändes bra längre. Att vi kommit i från varandra och inte hade några framtidsdrömmar eller planer ihop längre.
Men att han vill vara tillsammans med mej och är beredd att kämpa.
- Älskar du inte mej längre, frågade jag.
- Jag vet inte.

Mardrömmen var ett faktum. Här går jag omkring och är jättekär och börjar äntligen få energi över för oss, och så har han gått hela sommaren och funderat. Sommaren som jag tyckte var helt underbar.

Och jag frågade hur han kunde vara så öm och gosig mot mej om han inte hade några känslor kvar. Vi kramas mycket och älskar innerligt. Något som för mej känns som kärlek.

Och han visste inte. Kanske menade vi inte samma sak. För han tycker ju om mej och vill tillbringa sitt liv med mej.

På lördagmorgonen hade han kommit fram till att han älskar mej, men att han saknar det vi hade tillsammans.

Och efter ännu en natts funderande kände han det som att det var hos honom problemet låg, inte hos oss. Att han har kommit ifrån sig själv och inte längre vet vad han vill. Nu när jag mår bättre och han har fått tid över har han känt sig vilsen. Känt tomhet där oro och ansvar tidigare har brett ut sig.

Jag är lättad, men lite arg. Om han hade masat sig iväg på samtal så hade han kunnat komma fram till det här utan att blanda in mej. Besparat mej en mardrömshelg. Å andra sidan har vi kommit närmare varandra nu. Den senaste tiden har vi nog pratat förbi varandra en del. Anat saker som vi inte orkat fråga om, och så. Nu vet vi var vi har varandra. Och att vi har varandra. Som alltid.

Och jag klarade av helgen utan att börja försvara mej, överreagera, bli arg eller katastroftänka. Kunde vara här och nu i mina känslor utan att tappa bort att jag faktiskt vill leva tillsammans med min man.

Jag kände att jag är stark i mej själv nu. Jag behöver inte hänga upp min trygghet på någon annan. Det kändes viktigt att verkligen gå in i känslan av att bli lämnad, för att inse att jag skulle klara av det. Rädslan skulle lätt kunna få mej att tappa fokus och svänga åt ett håll jag egentligen inte vill komma.

Jag vill fortsätta den resa som jag slagit in på. För jag gör den inte bara för min egen skull, utan för vår. Och nu färdas vi tillsammans. Igen.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Vad härligt att ni har rett ut det. Anhöriga till utbrända har det inte så lätt.Själv är man så fixerad vid sin egen kamp att det finns inte mycket att hämta där utan varje energidroppe går åt till att driva sitt liv framåt.
Det är bra att du känner att du är stark ensam, det är så lätt att bli felaktigt beroende av någon annan. Det är svårt att dra upp allt det som ligger under ytan och puttrar, alla de år då livet var kaos men jag tror att när det väl kommer upp blir man starkare tillsammans.

Anonym sa...

Vad glad jag blir att ni pratat om det, och att du känner dig stark. Det är så lätt att det blir så som din man beskrev..och det är nog klokt att han går och pratar han också, det kan bara bli bättre..för det ansvaret har båda att ta hand om sig själv, så att man orkar med varandra också...har ju varit i din situation...men han ville inte reda ut...och jag är jätteglad att du har en man som vill för er skull..Varm kram! Tänker på dig..

Anonym sa...

det var bara jag som fipplade..Di

Anonym sa...

Jag förstår att det har varit mardrömslika dagar för dig. Jag är glad att ni har pratat om det och att mannen har berättat hur han känner så att ni nu fortsätter färdas tillsammans. KRAM

Anonym sa...

Det låter jobbigt, ändå tror jag det är naturligt att ibland känner man att man inte älskar, inte har några känslor. Det är okej och ofta en bra situation att gå vidare ifrån.

Anonym sa...

Vilken mardröm! Jag ryser i hela kroppen, vad skönt att det ordnade upp trots allt.

*kram*

Anonym sa...

Återigen, så stark så stark. Du är välkommen att läsa min blogg om du vill tanketroll.bloggspace.se.