Inför dagens stadsresa kände jag mej lite orolig och småstressad. Det var nära att jag ställde in alltsammans.
Men sedan kom jag på varifrån oron kom. Det var vid den här tiden på året en solig eftermiddag för tre år sedan som jag fick en av mina värsta panikattacker. Situationen var ungefär densamma. Ett barn plockades upp på dagis och följde med till stan. Övriga barn skulle hämtas hos kompis på hemvägen. Dessutom en rad ärenden att utföra i stan (inklusive ett par rabattkuponger) och en viss stress över att hinna hem i tid.
Omedvetet reagerade jag på situationen och om jag inte blivit så observant och analyserande hade jag nog låtit obehagskänslorna styra. Nu vet jag ju bättre än så. Kupongerna lämnades hemma och en ny cirkatid bestämdes med kompisens mamma. Sedan gav jag mej av.
Det gick ju förstås bra. På hemvägen passade vi dessutom på att handla lite mat. Allt för att bevisa att jag gör som jag vill!
Men tänk, så lätt det är att ramla tillbaka i gamla spår...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men vad bra att du insåg och la ut en strategi. Just att inse har jag kommit långt med men att lägga ut strategier är jag inte lika duktig på.
Ja, det där känner jag igen! Helt plötsligt är man orolig utan att man oroat sig = reptilhjärnan som agerar snabbare än blixten. Tur att vi har lite verktyg och kunskap så att vi kan hantera och veta att det ÄR INGEN FARA!
Men Så starkt att du kunde identifiera rädslan & vart den kom ifrån =)
Ja,det är lätt att komma i samma hjulspår! kram och ha en fin dag!
Skicka en kommentar