Glädjefnattet jag skrev om i förra inlägget är nog en av nycklarna till att jag samtidigt som jag minskar min anti.depmedicin ständigt utökar mitt livsområde.
I onsdags var vi på Ledinkonsert. Vi parkerade i Borgholm och gick till slottsruinen (via Kärleksstigen) för att ha picknick med vänner en timme innan konserten började. Sedan köade vi in och ställde oss mitt i smeten. Jag diggade järnet (man har ju inte roligare än man gör sig) och t.o.m. hoppade (!!!!). Vi tog det lugnt ut och följde strömmen. Sedan gick vi tillbaka till bilen. Allt detta utan att gå på toa! Och utan någon ångest!
När jag tänkte på att jag stod mitt i ett folkhav fylldes jag av en stor glädje: Jag är precis där jag vill vara och njuter av livet! Här och nu!
Samma tanke som för ett år sedan fick mej att skärma av mej från nuet och gå in i ångestmolnen får mej nu att känna mej extra levande.
Caroline af Ugglas var förband. Hon är ju bara såååå bra. Jag fick en autograf på armen:
I lördags var vi och plockade blåbär. Efter fikapausen med kaffe och macka tittade solen fram och barnen ville bada så maken och barnen åkte hem och hämtade badkläder. Jag blev ensam kvar i blåbärsskogen. Lycka!
2 kommentarer:
Åh, så underbart och vad roligt för dig. Precis så ska det ju vara! På måndag ska jag faktiskt till läkaren för diskussion om medicin. Jag vill dock inte ha ngt vanebildande, vill endast ha ngt vid behov när det är väldigt tufft du vet. Winnerbäck spelar ju i höst runtom i landet och DÅ SKA JAG GÅ!!!!!Kram!
Vad glad jag blir för din skull och hela ditt inlägg får det att pirra av glädje.
Träffar dig mer än gärna när du når stan. Ser fram emot ännu en härlig pratstund! Timmarna bara flög iväg sist.
Skicka en kommentar