beroende?

Länge kändes det som att jag satt fast i samhällets klor. Jag tyckte att jag var tvungen att jobba heltid för att få behålla full a-kassa och sjukpenning, trots att min gravida kropp skrek av trötthet och utmattning. Det slutade i sjukskrivning och en befriande mammaledighet.

Ett par år senare bestod min vardag av sjukskrivning och terapi mot panikångest. Jag var återigen fast i mina föreställningar om vad jag måste göra. För visst var jag tvungen att komma tillbaka till jobbet?

Jag insåg att jag var bidragsberoende. Men inte av pengarna i sig utan av vetskapen om att jag var berättigad till bidrag. Istället för att ha tillit till mig själv var jag beroende av tryggheten från samhället. En trygghetssträvan som blivit destruktiv.

Idag har jag frigjort mig från trygghetsberoendet och är trygg i mig själv. Jag känner tillit till att jag kan hantera min vardag och min framtid. Jag bestämde mig för att inte låta någonting annat än min inre känsla styra -och det beslutet var början på slutet för min långtidssjukskrivning. Efter nyår har jag inte längre någon sjukpenning. Och får jag inte den här sommaren godkänd av a-kassan är jag snart inte berättigad till a-kassa heller. För några år sedan hade den vetskapen förmodligen lamslagit mig, men nu känns det som mest lite läskigt. Det har inte varit lätt, och det har tagit ett par år av funderande, terapi och ångest.

Boken Inte längre nunna fick mej att tänka på hur vi låser fast oss i våra tankar, och att det ofta finns en alternativ väg. En inspiration till den som vill följa sitt hjärtas väg.