rädslor inför studier

På terapin i fredags kom jag helt av mej när jag pratade om min rädsla inför eventuella studier till hösten och terapeuten sa: "ja, tänk om hjärncellerna har försvunnit eller om man inte har någon studieteknik."

Han menade ju inget illa med det, men lite konstigt att han försökte sätta sej in i mina rädslor . Annars är han alltid så noga med att inte påverka mej utan alltid ställa följdfrågor.

Jag tog det hela lite fel och kände mej fånig som var orolig och pratade inte vidare om det. När jag kom hem kom jag på att det är ju inte alls det som jag är orolig för. Jag är helt säker på att jag är intellektuellt kapabel att genomföra studier.

Det jag är rädd för är att jag inte ska klara av alla krav som studier innebär, att jag inte har återhämtat mej tillräckligt utan ramlar ner i utmattningsfällan igen. Jag menar, jag klarar ju knappt av en sjukvecka med barnen...

Jag är rädd för att jag ska ställa för höga krav på mej själv. Godkänt är ju helt okej, säger hjärnan, men egentligen tycker jag nog inte att det räcker....

Jag kommer inte att ta studielån utan ska försöka få allt att gå runt med makens lön, studiebidraget och pengar på banken. Jag har aldrig levt under sådana ekonomiska omständigheter tidigare. Vi har bestämt att vi inte ska spara in på mat eller våra nöjeskonton, men jag är ändå rädd för att jag ska falla tillbaka i mitt gamla maniska sparbeteende och stressen över varje krona som lämnade bankkontot.