Vaknade mitt i natten med några insikter om hur jag påverkats av min pappa. Ganska logiskt egentligen. Jag har avhandlat mamma, kompisar och tankar. Såklart att pappa måste vara med på ett hörn oxå.
Yvaken kom jag plöstligt ihåg att jag läst i någon bok att de som är pappas flicka drabbas av en chock när de får barn. Från att ha levt med pappan som förebild ska de helt plöstligt identifiera sig med mamman. Jag undrar i vilken bok det var...jag läste ju rätt många böcker i somras. Kanske "Diagnos duktig"?
Funderar på om jag ska tänka vidare på det eller om jag ska låta det vara. Fast jag lär väl inte komma undan... kanske bäst att ta tag i det så att jag förhoppningsvis får tillbaka min nattsömn sedan.
Det här påtvingade (av mitt inre) ältandet av min uppväxt är rätt jobbigt. Och då har jag ändå haft en trygg och lycklig barndom så det är bara smärtsamma insikter om mej själv, hur jag är och varför jag är som jag är, som kommer fram. (Tänker på er som haft en jobbig uppväxt...om jag tycker att grävandet är tufft trots att jag är ganska trygg i min förvissning om att det inte kommer att dyka upp några "lik i garderoben", hur ska det då inte kännas för er.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Någon pappas flicka var jag aldrig... lite mer mammas. Men mest var jag nog mig själv närmast. Jag vet inte...
Min far är den som ställt till med mycket bekymmer. Men nu har han äntligen kommit på andra tankar och faktiskt ångrat allt dumt han gjort sina barn. Rita kors i taket.
Oavsett så har jag nu lämnat allt detta bakom mig, som minnen, och det känns bra.
Skicka en kommentar