Nu har jag tänkt igenom min relation med min pappa och jag blir varm om hjärtat bara jag tänker på honom. (Kanske ser jag inte klart eftersom han är död, men det spelar ju egentligen ingen roll).
Jag har alltid varit pappas flicka. Från det att jag tog mina första steg följde jag honom hack i häl. Han hade ett oändligt tålamod och tog sej alltid tid, men han höll alltid på med någonting så om man ville vara med honom fick man följa med i hans aktiviteter.
Resten av familjen pratar alltid om att pappa var borta så mycket, men jag minns det inte riktigt så. Kanske var han mer hemma när jag var liten, jag vet inte. Min mamma tycker att mina minnen är lite orättvisa för de tillfällen jag hade tillsammans med pappa har jag sparat som gyllene skatter, medan vardagen tillsammans med henne har förpassats till alldaglighetens arkiv.
Pappa och jag på biblioteket och i simhallen, pappas fredagsmiddagar och söndagsäppelpajerna som vi åt till Cosby. Hans goa löksoppa som svängdes ihop när man minst anade det. Fisketurerna utan mamma och badutflykter tillsammans med hela familjen...söndagarna hos farmor i smålandsskogen... skämtteckningarna vi gjorde till sportkommentatorernas fåniga uttalanden (på den tiden kollade jag på sport!!!!)...
Jag följde i pappas fotspår senare i livet också, fick sommarjobb på betongfabriken och valde en teknisk utbildning. Kanske valde jag inriktning för att behålla gemenskapen med pappa? Kanske.
Det jag saknar mest är vår gemensamma sjuka humor som ingen annan riktigt fattade (och allra minst mamma), våra diskussioner och alla hans goda råd om praktiska saker. Och så den makalösa höstgrytan med massor av billigt rödtjut (som självklart ska intas tillsammans med kall lättmjölk) och den mästerligt goda skinkgriljeringen, omöjliga att få till trots att jag fick det nedskrivet när jag flyttade hemifrån.
Det känns fint att jag har så många fina minnen!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
så fina minnen, och fin känsla du förmedlar av din pappa. Det är ju din upplevelse. Du har säkert guldstunder hos din mamma också om du försöker hitta minnen där någonstans. kram kram
Jo, så är det ju. Det är ju annat jag minns tillsammans med mamma.
Hon tycker väl att det är lite orättvist att jag kommer ihåg biblioteksbesöken med pappa men inte att hon tog med oss dit varje vecka.
Skicka en kommentar