inställd lunch

Morgondagens lunchträff ringde och undrade om vi möjligen kan skjuta upp lunchen. Jätteskönt, för jag hade redan insett att dagen skulle bli ganska så stressig. Med mina mått mätt skulle jag bara hem och vända några gånger under dagen.

Ny lunch bokades om två veckor i en vecka som egentligen redan var ganska full. Men, men... maken kanske kan hämta barnen ett par dagar om det blir jobbigt.

Vad trött jag är på allt det här. Att hela tiden behöva tänka på hur mycket (eller lite) jag kommer att orka med och att de veckorna som jag tycker är fulla för en "normal" människa nästan är tom.

Och det läskigaste är nästan att jag inte känner behov av något mer. Jag blir varken rastlös eller uttråkad av mina tomma dagar. Tycker bara att det är skönt. Och nästan lite störande att ha saker inplanerade.

När jag mådde bättre såg jag fram emot att träffa andra, så det är nog inte så att jag blivit en enstöring utan att jag helt enkelt inte har energi nog för mer än så här.