sommarpaniken

Nu har jag tagit ett steg tillbaka och försökt analysera min sommarrädsla. Varför tror jag inte att jag orkar med att vara hemma med barnen?

För det första slipper jag dagislämningen som alltid gör morgonen stressig och suger energi. Förhoppningsvis sover vi lite längre också.

För det andra är sonen oftast jobbig när han är trött samt när maken är hemma (antar att han gör vad som heslt för att få pappas uppmärksamhet). Lediga dagar när jag är själv med barnen brukar faktiskt vara ganska lugna.

För det tredje så bör väl kosttillskottet jag trycker i mej göra mej piggare framöver (det känns redan lite bättre) och jag kan ju faktiskt sätta på en film till barnen om jag är jättetrött.

För det fjärde har vi bestämt att maken ska ta ledigt för att ta barnen till simskolan och så tar jag över om det känns bra. Och jag har bestämt mej för att inte vara så himla duktig utan börja med att koncentrera mej på att vara hemma med barnen så att jag inte "tar slut".

Som vanligt är det ju jag själv som är den största faran. Att jag ska komma in i duktighetsträsket och försöka leva upp till mina forna bilder av hur en mamma ska vara och vad man ska hinna med på en dag.

Jag ska se den här sommaren som en utmaning i att bara vara och göra det som faller oss in. Då kan det väl inte gå fel.