Efter att ha skalat av lager efter lager (nu finns det väl inte mer???) har jag naket mött min stora rädsla och mitt självförakt.
Alla skyddande lögner och skal är borta.
Att ångesten återigen försöker slå klorna i mej är kanske inte helt konstigt. Nu när jag inte har någonting att gömma mej bakom.
Sanningen!
Svår.
Men ändå befriande.
Nu kan jag börja om från början. Ett steg i taget.
Nu kan det bara bli bättre!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
en psykolog sa en gång att det var som att skala en lök..bit för bit kommer man till kärnan..den är ju rätt liten faktiskt och kan bli sårbar, men ändå så är man stark i sin kärna..det är du också, för du vågar möta dig fullt ut, det är modigt, var stolt över ditt mod!
Kram
Bra liknelse. kram:)
Skicka en kommentar