Jag har kommit fram till att min grundkänsla i livet är RÄDSLA. Det liksom kramar åt och förlamar mej när det sätter in som värst. Det tar sej uttryck i att jag är rädd för
- mina tankar (tänk om jag gör det jag tänker...)
- kroppsreaktioner (hunger, trötthet, kissnödighet, yrsel)
- framtiden (kan jag???)
- social situation (duger jag?)
- kroppsreaktioner (hunger, trötthet, kissnödighet, yrsel)
- framtiden (kan jag???)
- social situation (duger jag?)
Men den grundläggande rädslan är ändå att jag är rädd för ensamhet och social utslagning. Att jag ska bli övergiven av familj och vänner och inte klara av vardagen.
Rädslan leder till att jag flyr från verkligheten, vill ha kontroll (måsten), bekräftelsebehov, perfektionism, plikttrogenhet, hög moral och anpassning till min föreställning om verkligheten.
Min föreställning om verkligheten är att jag måste vara på ett visst sätt och GÖRA en massa saker för att DUGA.
Allt detta leder i sin tur till stress, ångest, försakande av mej själv (jag har prioriterat bort mej själv) och att jag är fixerad vid pengar (trygghet) och tid (duktighet).
Det som får allt att snurra är TANKARNA. Av rädsla flyr jag från verkligheten och har ständigt tankarna i framtiden, vilket föder ännu mer rädsla. Det jag tänker påverkar min syn på verkligheten vilket påverkar min självkänsla och gör att jag anpassar mej ännu mer.
Fortsättning följer....
3 kommentarer:
Hej där!
Oj oj, det där hade jag precis själv kunnat skriva. På pricken! Jag är också mamma och jag skulle kunna skriva under på det du skrivit idag. Jag har ingen blogg, men du får hemskt gärna skicka ett mail (annika@inbox.com) om du vill. Jag delar dina erfarenheter och upplevelser nåt så väldigt!
Mvh/ en medsyster som kämpar samma strider!
Blir så imponerad (och en smula avundsjuk) när jag läser dina ord. Men mest av allt blir jag imponerad av ditt mod. Och kanske att jag skrivit det förut, men det tål att skrivas igen - du är otroligt modig.
Många, många människor skulle aldrig ge sig ut på den resan då gör med dig själv. De skulle fortsätta fly, illa fäkta eller projicera alla tankar eller elände på omgivningen.
Att steg för steg närma sig själv, som du gör, och försöka se till att du mår bra, att möta problem och svårigheter, som du gör. Det är modigt, beslutsamt och omtänksamt både mot dig själv och dina närmaste.
Du är den modigaste jag mött.
a.
Malve, jag måste le i allt det hemska :). Det där är det nog många som känner igen sig i, inklusive jag själv. Kram till dig.
Skicka en kommentar