lördag 31 maj 2008
härligt, härligt
Bädda med friskdoftande lakan.
Äta glass och titta på båtar.
Se på när barnen springer i vattenspridaren.
Ligga under ett träd och drömma sej bort.
Picknickmiddag på gräsmattan.
Sitta på altanen och lyssna på bra musik.
En hastigt stulen kyss...eller två.
Kan det bli bättre än så?
lat lördag
fredag 30 maj 2008
tio dagar med kosttillskott
Mulitivitaminen (MiVi) tar jag i ett snapsglas, och bara det gör ju det hela lite roligare... Linfröoljan utblandad med juice smakar okej, men lukten av oljefärg försvinner inte helt. Dock uthärdligt.
Om jag känner mej piggare? Kanske lite, men det kan lika gärna vara inbillning. Det skulle ta ett par veckor innan effekten märks.
Dessutom läste jag att man av linfröoljan får glansigare hår och vackrare hy. Då blev det genast lättare att motivera sig ;)
ont i foten
Och så lovade jag att hämta direkt när skolan slutar vid halv två. Så idag blir det kortdag hemma eftersom jag strax ska ge mej i väg på terapin.
torsdag 29 maj 2008
picknick med dagis
Och dessutom underhöll barnen med några sommarsånger. Båda tjejerna sjöng tydligt och klart. Jag blev förvånad över att 3-åringen kunde nästan hela Idas sommarvisa.
Hem kom vi med tre trötta och sårade barn. Alla hade ont någonstans. Efter dusch och lite ompyssling somnade de gott.
För egen del så kändes det bara bra. På hemvägen stannade vi och köpte mjölk. Och det var jag som gick in i affären. Aktiviteter som återkommer år från år tycker jag annars kan vara lite jobbiga eftersom man tydligt minns hur det var förra gången. Men efteråt är det förstås skönt när man kan konstatera vilken stor skillnad till det bättre det är. (Fast förra gången hade jag inte börjat med medicinen.)
Nästa stora grej är skolavslutningen. Förra året fick jag verkligen tvinga mej att följa med, men i år ser jag (nästan) fram emot det.
syskonkärlek och utvecklingssamtal
Systrarna leker inte så mycket på dagis men när det är gemensam samling före maten så brukar lillasyster krypa upp i syrrans knä och mysa lite.
Min stora 5-åring kan mycket och är trevlig på alla sätt och vis. En bra kamrat som kan leka med nästan alla. Omtänksam och hjälpsam mot de mindre. Hon känns nästan som ett äldstabarn, sa förskoleläraren.
Jag är så himla tacksam över att mina barn tycker om varandra och är fina människor. Visst bråkar de som alla syskon, men så fort det händer något är de världens omtänksammaste.
I morse vaknade 3-åringen tidigt och jag bar in henne till storebror medan jag gjorde mej i ordning (var ju tvungen att vara representabel när jag skulle på utvecklingssamtal). Storebror sov fortfarande och lillasyster gosade in sig bredvid honom. När jag senare tittade till dem möttes jag av en strålande stolt storebror. Tänk att lillsyrran gått in till honom på natten!!!
(Självklart lät jag honom tro att det var så det var.)
onsdag 28 maj 2008
är mamma helt bakom flötet?
När jag hörde att vattnet stängdes av sa jag:
- Nu kan du gå till toaletten och hoppa i!
3-åringen tittade på mej som om jag inte var riktigt klok och började fnissa.
- Där kan man väl inte bada heller...
meditationsfundering
Den här veckan har jag testat att meditera helt på egen hand. Jag bestämde mej för att sitta så länge det känns bra, men att inte "ge upp" när jag känner mej rastlös utan avsluta när jag är lugn.
Och det har faktiskt känts bra. Den negativa känslan jag hade av att "behöva" sitta så länge har ersatts med att jag ser fram emot en paus där jag kan "bara vara", hitta lugnet och samla kraft. Jag följer samma upplägg som på CD:n men kanske fokuserar på andningen lite oftare.
Nu när jag gått på känsla har mina "sittningar" varat i ca 25 minuter och jag har hittills mediterat när jag har gott om tid. Men allt eftersom livet kommer att bli mer innehållsrikt kanske jag behöver ett sätt att hålla reda på tiden. Hur gör ni?
Jag hoppas att det kommer att bli av oftare att jag mediterar när familjen är hemma. Nu blir det inte av eftersom det känns så länge (speciellt som jag dessutom alltid har sovmorgon samt sover en stund efter lunch).
inställd lunch
Ny lunch bokades om två veckor i en vecka som egentligen redan var ganska full. Men, men... maken kanske kan hämta barnen ett par dagar om det blir jobbigt.
Vad trött jag är på allt det här. Att hela tiden behöva tänka på hur mycket (eller lite) jag kommer att orka med och att de veckorna som jag tycker är fulla för en "normal" människa nästan är tom.
Och det läskigaste är nästan att jag inte känner behov av något mer. Jag blir varken rastlös eller uttråkad av mina tomma dagar. Tycker bara att det är skönt. Och nästan lite störande att ha saker inplanerade.
När jag mådde bättre såg jag fram emot att träffa andra, så det är nog inte så att jag blivit en enstöring utan att jag helt enkelt inte har energi nog för mer än så här.
medicinfunderingar
"Hjärnan är tillbaka i de gamla spåren med hjälp av medicinen, men inte resten av mej."
Jag undrar om det inte är så fortfarande. Hjärnan vill mycket mer än vad kroppen orkar. Och jag får aldrig tid att återhämta mej eftersom jag så fort jag får lite energi drar iväg igen. Ibland är det småsaker som jag knappt uppmärksammar förrän efteråt, som igår när jag gjorde "utflykterna" lite jobbigare.
- Jag försöker ju hela tiden lära mej att sätta stopp, men är det egentligen en "konstgjord" vilja som drar iväg med mej och som jag förtvivlat försöker hejda?
- Stjälper medicinen samtidigt som den hjälper?
- Om medicinen gör att jag vill mer än jag orkar och samtidigt gör mej trött, bör jag då trappa ner lite på den?
läxdax
Bara tre terapigånger kvar och sedan är det sommaruppehåll tills skolorna börjar i augusti. Det ska faktiskt bli skönt med sommarlov för det har varit ganska intensivt i vår.
sommarpaniken
För det första slipper jag dagislämningen som alltid gör morgonen stressig och suger energi. Förhoppningsvis sover vi lite längre också.
För det andra är sonen oftast jobbig när han är trött samt när maken är hemma (antar att han gör vad som heslt för att få pappas uppmärksamhet). Lediga dagar när jag är själv med barnen brukar faktiskt vara ganska lugna.
För det tredje så bör väl kosttillskottet jag trycker i mej göra mej piggare framöver (det känns redan lite bättre) och jag kan ju faktiskt sätta på en film till barnen om jag är jättetrött.
För det fjärde har vi bestämt att maken ska ta ledigt för att ta barnen till simskolan och så tar jag över om det känns bra. Och jag har bestämt mej för att inte vara så himla duktig utan börja med att koncentrera mej på att vara hemma med barnen så att jag inte "tar slut".
Som vanligt är det ju jag själv som är den största faran. Att jag ska komma in i duktighetsträsket och försöka leva upp till mina forna bilder av hur en mamma ska vara och vad man ska hinna med på en dag.
Jag ska se den här sommaren som en utmaning i att bara vara och göra det som faller oss in. Då kan det väl inte gå fel.
tisdag 27 maj 2008
dagens tre utmaningar
Idag har jag läst nästan all min barnfria tid. Mina enda pauser var för mat, sömn och iordninggörning.
Två:
Jag var på bibblan och på apoteket innan jag hämtade barnen.
Tre:
Jag och maken var på inskolningsfika med dottern i skolan ikväll. Information i matsalen (där jag satt i mitten ungefär), sedan fika i klassrummet och efter lite mingel avslutades kvällen i matsalen där vi stod i kö för att barnen skulle få skriva in sig i guldboken.
När vi skulle cykla hem kände jag mej lite kissnödig, men bestämde mej ändå för att svänga förbi affären och handla (så slipper jag det imorgon). Jag hade ingen uttänkt lista så det tog lite tid att gå hela rundan och fundera på vad vi kunde tänkas behöva.
Och ingenting av detta var särskilt jobbigt ur ångestsynpunkt. Trallallallaaaa...
kleopatras kam

ny teknik
Det var ju inte direkt avancerat, så det skulle nog gå utan att vi blev ovänner, tyckte jag.
Och faktiskt gick det riktigt bra. Ända tills hon skulle slå in sin kortkod.
- Eeehhh, kod? Den jag har till internet?
- Nej, koden till ditt KORT.
- ??????????
- Den du slår in när du tar ut pengar i bankomaten, försökte jag.
- Det gör jag aldrig.
- Nehej, men koden du har när du betalar med kortet.
- Va? Nej, jag betalar aldrig med mitt kort, sa mamma bestämt.
Nu var det jag som satt som ett frågetecken. Varför har hon ett kort om hon aldrig använder det? Och varifrån får hon alla sina pengar.
Efter en lång tystnad gick det tydligen upp ett liljeholmens för då utbrast hon:
- Jaha, du menar 1234, som jag använder när jag betalar med kortet??!!!!
Det är väl inte jättekonstigt att vi oftast blir osams när jag ska hjälpa henne???
ett års bloggande!
Att börja blogga var nog bland det bästa jag gjort för mitt mående. Alla tankar och känslor som jag fått ordning på och alla goa bloggvänner som hjälpt och stöttat. Mitt första inlägg kan läsas här.
Nu när jag är inne i en svacka är det rätt skönt att titta tillbaka på året som gått. För även om det känns trist just nu så har jag ju blivit väldigt mycket bättre. Och så mycket jag har lärt mej - både om mej själv och annat.
måndag 26 maj 2008
tjejkväll
Skönt men konstigt nog frågade ingen hur jag mår. Konstigt eftersom två av tjejerna var med på middagen jag skippade i lördags. Skönt eftersom jag inte kände för att tänka på det.
Nu väntar sängen på mej!
sommaren och barnen
Suck, nu ska jag fylla i nya sommarscheman och lämna in i morgon. Hoppas att man får ändra sej så här sent - men det här var ju liksom inte riktigt meningen...
bitterfittan

aj
Och vädret är på min sida idag. Grått och mulet så att man gör bäst i att stanna inne.
Jag undrar om jag ska utmana mej själv och inte ens plocka undan i vardagsrummet tills kompisarna dyker upp i kväll. Diverse högar belamrar fåtöljer, stolar och bord. Trivsamt rörigt eller kaotiskt slarvigt?
Till fika blir det iallafall rabarberpaj. Det är väl nästan självskrivet så här års när rabarberna frodas i trädgårdslandet (f.ö. det enda vi "odlar" i år)
stressen i vardagen
Jag funderade lite på det där med att jag mår så dåligt när jag gör mycket, och kom fram till att det är för att jag stressar upp mej så fort det ska diskas eller städas eller rensas ogräs. Jag har lyckats sänka grundstressen men har det fortfarande jobbigt med aktiviteter. I flera år forcerade jag mitt tempo för att hinna så mycket som möjligt och nu måste jag hitta tillbaka till min naturliga takt.
När barnen är runt omkring blir det extra svårt eftersom jag automatiskt kommer in i den gamla känslan och stressen som jag levde med när jag var mammaledig. Måste...innan lillan vaknar...medan barnen är sams...innan filmen tar slut - köret. Att de nu är ett par år äldre har jag inte riktigt hajjat utan skyndar på.
Och när barnen är hemma måste jag ju dessutom splitta fokuset, och även om jag nu har övat mej på att bara göra en sak i taget så blir jag stressad av att hålla koll på allt runt omkring.
Eller förresten, en sak i taget. Jämfört med maken är jag fortfarande novis på det. Jag diskar t.ex. alla redskapen samtidigt som pastan kokar. Och ska det stekas pannkakor blir jag för rastlös och behöver datorn eller en bok att förströ mej med.
söndag 25 maj 2008
en bra dag
Idag har jag varit igång hela dagen, förrutom en knapp halvtimmes slummer efter maten. Maken och sonen tillbringade eftermiddagen säljandes korv utanför Den Nya Stora Mataffären. Pengarna går oavkortat till fotbollslaget. Någon förälder räknade ut att varje pass var värt 100 spänn. För 2,5 timmars slit!!! Nåja, sonen var glad och nöjd och fick en ny kompis på köpet.
Under tiden var jag och en väldigt leksugen 3-åring hemma. Och för första gången kom bästisen på lekbesök. Redan efter en kvart var jag uppstressad av deras vilda framfart, men det löste sej då kompisen ramlade ner från gungan och ville hem till mamma. När vi dumpat av henne där ville de fortsätta leka.
Så vips hade jag en dryg timme alldeles för mej själv. Kanske tur för maken fick ge sej iväg till jobbet på akututryckning så helt oplanerat fick jag fixa middag och läggning själv.
Men trots att jag har gjort ovanligt mycket idag och haft en del stresstoppar, så känner jag mej ganska lugn. Och trött...
mors dag
lördag 24 maj 2008
ensam hemma
Och hos familjen W lär det bli livat värre med 8 vuxna och 9 barn.
En tydlig signal om att ta det lugnt. Nu har jag mediterat och allt känns liiite bättre.
Jag har insett att jag måste gallra lite i nästa veckas kalender.
måndag: symöte hos mej.
tisdag: inskrivningsfika - förskoleklassen med 5-åringen.
onsdag: träff med föräldragruppen (=tjejerna hemma från dagis)
torsdag dag: lunch med Tz
torsdag kväll: picknick med dagis
fredag: terapi
Och veckan därpå är också ganska full, samtidigt som maken är på kurs halva veckan.
Hm, som vanligt stryker jag nog föräldraträffen. Synd, men så får det bli. Isåfall har jag dagarna lediga fram till torsdag och då kan jag förhoppningsvis köra in till stan och äta lunch.
Suck, vad trist det är att vara tillbaka i stressträsket. Allt gick ju ganska bra nu på det hela taget....
efter en rolig natt är jag helt väck
Stressbollen lekte torktumling i magen och är fortfarande kvar. Trist. Speciellt som jag lugnat ner mej den senaste tiden.
Förmiddagen ska tillbringas tillsammans med lilltrollet medan maken följer med de stora barnen på fotbollsträning. I eftermiddag blir det vila av och sedan ska vi träffa kompisgänget. Om det inte varit för att jag tror att det kommer att ge en massa positiv energi hade jag stannat hemma. Det är mycket framöver...
naaje (om akvarellmålning)
Berättade ju om att vi pratat om mindfulnessmålning på terapin idag. Att terapeuten sa att jag skulle måla en bestämd tidpunkt på eftermiddagen för att träna på att fokusera i nuet (och börja träna inför framtida arbete/studier).
Jag kom inte riktigt ihåg att det var så vi sa förra gången och nu vet jag hur det var. (Typsikt att man ska komma på det mitt i natta...vaknade som vanligt efter 1,5 timmes sömn och idag hann tankarna fånga in mej innan jag somnade om.)
Visserligen kom vi förra gången fram till att mindfulnessmålningen kunde vara ett sätt att komma ifrån det faktum att jag har svårt för att ta mej för saker efter lunch för att det "snart" är dax att hämta barnen.
Men huvudspåret i den diskussionen var att jag har svårt att göra saker av lust och glädje.
Oftast hinner prestationskraven ifatt mej redan innan jag hunnit börja. Att sätta mej ner och "mindfulnessmåla" kom vi fram till kunde vara ett lämpligt sätt att komma undan prestationsångesten eftersom huvudsyftet inte skulle ligga på vad jag målar utan att jag målar och är närvarande. Att det blir lustfyllt! Kanske då till och med att jag skulle slänga resultatet för att ytterligare förstärka detta.
Så idag när terapeuten pratade om att det skulle göras vid en viss tid för att träna så sabbade han hela grejjen. Vips har det gått och blivit prestation av den stund som var tänkt att vara en lustfylld avkoppling.
Helt plöstligt bidde det ett borde - och jag reagerar som jag brukar: med stress.
Aplort oxå!!!!
----------------------------------------------------------------------------------
En stund senare:
Det var faktiskt så att vi pratade om hur jag skulle göra för att komma igång med målandet utan att det blir ett måste. Att bestämma en viss tid varje vecka kändes för inbokat. Terapeuten föreslog att målet kunde vara att måla en eller två gånger innan midsommar, men jag tyckte inte att det heller kändes riktigt bra.
Märkligt då att han noterat i sina papper att jag skulle göra det som träning!!!!!
Kom ihåg: Försöka skriva minnesanteckningar direkt när jag kommer hem från terapin.
fredag 23 maj 2008
dagens utmaningar
Dessutom har jag utmanat mina tankar idag:
1) Jag köpte entrecote för 160 spänn som vi grillade ikväll.
2) Jag har gått omkring i en tröja som jag egentligen tycker att jag är för tjock för.
3) Jag har sålt fonder istället för att snåla nu när markiserna ska betalas.
4) Jag körde och hämtade dottern hos kompisen utan att gå på toa innan.
En bra fredag med andra ord.
slöeftermiddag
Väl värd en eftermiddag i solstolen med andra ord. Eller i skuggan.
Och när jag hämtat barnen ska vi nog ta en tur till bibblan. Det börjar sina i bokhögen.
terapi 080523
Hela timmen ägnades åt att analysera varför jag är stressad och trött just nu. Stressen har jag ju kommit fram till beror på chefen och hur det blir till hösten. Samt att oro för sommaren har smugit sig på också.
Överlag så tycker terapeuten att man så fort man har någonting man oroar sej för ska bestämma en tidpunkt där man sätter sej ner med papper och penna och löser problemet. (Trots att jag bloggar har jag en tendens att inte skriva allt jag oroar mej för.)
Jobbet
Egentligen är ju ganska säker på att jag vill studera men jag vill ändå inte stänga dörren till jobbet. Att hålla den vägen öppen kräver dock en del energi så på ett sätt skulle det vara bra att stänga dörren redan nu. Men å andra sidan känner jag att jag rent praktiskt vinner på att skjuta upp beslutet. Då kanske jag kan få tjänstledigt för studier istället för att bli uppsagd m.m. Jag kom fram till att jag ska meddela personaltjejen att vi väntar tills efter sommaren med att re i situationen.
Studier
En del av stressen beror också på oro inför studierna och att jag då kommer att bli helt ekonomiskt beroende av min man. Men om jag lyfter blicken och ser min vision om att få jobba mer med människor känns alla problem på vägen (ekonomi, chefen o.s.v.) ganska små. När jag är trött och stressad är det lätt att sänka blicken så jag ska tydliggöra målet för mej själv.
Sommaren
Jag är orolig för att jag "inte ska klara av" sommaren när alla är hemma. Först är det fyra veckor med sommarsimskola då maken jobbar halvtid. Tanken är att han ska ta simskolan tre dagar och jag två så att han får två hellediga dagar i veckan. Men om jag inte orkar ska han vara ledig varje förmiddag istället. Och resten av sommaren är jag lite rädd för att jag inte ska ta mej egentid som jag behöver utan kraschlanda med jämna mellanrum.
Lösningen blir att jag pratar igenom sommaren med maken och att han
- inte bokar in möten under tiden för simskolan (så att han kan ta över om jag inte pallar)
- är medveten om att jag behöver egentid. Speciellt de veckor när han jobbar och jag är hemma med barnen.
- inte börjar med en massa nya projekt utan att vi får tid att bara vara.
Och att jag tar en dag i taget!!!! Och mediterar!!!!
Tröttheten
Och så tröttheten. För att få en mer sammanhängande sömn måste nivån på stresshormonerna sänkas. Detta gör man genom meditation och motion. Jag har ju slutat meditera p.g.a. tröttheten eftersom jag känner att jag inte orkar med ett helt pass. Kommande vecka ska jag istället meditera kortare stunder under dagen. Fem minuter är bättre än ingenting (vilket jag ju i och för sig visste...)
Mindfulnessmålning
Terapeuten hade noterat att jag under veckan skulle ha satt mej med mina akvarellfärger vid en bestämd tidpunkt på eftermiddagen och bara målat i nuet under en bestämd tid. Detta för att träna på att vara här och nu och inte bli stressad av att jag har en tid att passa längre fram.
För att komma ifrån mina prestationskrav föreslog han att jag kanske helt enkelt ska slänga allt jag åstadkommer. Även det jag tycker bli bra.
Den här veckan har jag inte orkat det, men jag tycker absolut att det är någonting som är värt att göra framöver. För jag vill ju måla.
Nästa gång
Nästa gång ska vi börja prata igenom året som gått och alla förändringar jag har infört. Så tills dess ska jag gå igenom mina anteckningar och fundera lite på läget.
torsdag 22 maj 2008
en halv gul sol

nu känns det bättre
I eftermiddag ringde jag till personaltjejen på jobbet och ville känna av lite angående knäppchefen som är tillbaka. Hon ville gärna höra min version av vad som hänt och efter min redogörelse konstaterade hon i bisatserna att det inte överensstämde med versionen som jag hade. Såklart det inte gjorde. Alla på jobbet har ju såklart knäppchefens variant eftersom jag var sjukskriven. Personaltjejen började fråga hur vi ska gå vidare, om vi ska träffas o.s.v.
Jag tänker inte komma tillbaka till den arbetsplatsen nu när han är där, men det vill jag ju inte säga till henne. Än. Fast medan vi pratade längtade jag ändå tillbaka till den bra tiden - och det känns ju på något sätt skönt.
Efter att ha bollat tankarna under kvällspromenaden kom jag fram till att jag faktiskt inte vill rota i det där igen. Det kan nog inte leda till något gott att vi återigen gräver ner oss i skyttegravarna och börjar tjafsa om hur sanningen egentligen ser ut. Jag ska behålla den bild jag jobbade fram av min chef i somras, och ha alla hans goda sidor i minnet.
Och om vi någon gång möts så är jag starkare i nuet än om jag gräver ner mej i det gamla.
citronsur
Mitt i alltihop ringde maken och var försenad från jobbet, så jag fick sleva i ungarna mat och ta med alla tre till fotbollsträningen. Stressigt värre. Egentligen hade vi precis lagom med tid, så en bra dag hade jag nog kunnat fokusera bort stressen. Men inte idag...
Maken löste av mej vid planen och nu leker tjejerna med grannflickan. Om en timme ska jag på promenad med Eva. Skönt!
inför terapin
Jag upplever att terapin har blivit stressig igen. Terapeuten vill att varje gång ska vara konstruktiv (för min skull) och ge någonting. Gärna att vi fokuserar på ett ämne i taget. I slutet av varje gång frågar han vad jag tar med mej från dagens möte och om jag tycker att det har varit givande.
Efter varje sak jag tar upp frågar han om jag vill prata mer om det, och då tycker jag helt plötsligt på vad jag vill använda tiden till och har alltid någonting "vettigare" längre ner på agendan (tycker hjärnan).
Nu känner jag att jag ska prestera någonting, att jag inte kan sitta där och samtala om mina tankar och känslor utan att jag måste bedömma det jag ska ta upp - om det ger mej någonting att prata om just det så att jag inte slösar bort mina 45 minuter på blaj. Och det är väl inte riktigt så det är tänkt att vara...
Tröttheten och medicindosen
Min läkare hävdar bestämt att tröttheten inte beror på att jag ökat dosen Citalopram, men i FASS är trötthet en vanlig biverkning och jag upplever att jag blev tröttare när jag började äta maxdos. Och jag hade en bra ångestdämpning redan vid 30 mg så frågan är om jag inte kan må bättre av att sänka dosen. Värt ett försök kanske.
Jag upplever att jag har blivit beroende av medicinen i tankarna. Innan jag började med medicin hade jag med KBT kommit så långt att jag klarade av bilkörning på motorväg, långa promenader och stadsbesök, men nu känns tanken på ett liv utan medicin skrämmande. Som att jag inte skulle klara av det. Vilket jag ju gjorde tidigare, och nu har jag dessutom tränat på att fokusera och vara i nuet så tankarna borde inte få fäste.
De sista gångerna innan sommaren
Tills imorgon hade jag en läxa som gick ut på att jag skulle bedömma mina "prestationer" utifrån hur jag mår. En dålig dag kan det ju vara jättebra att komma iväg till affären. Jag har dock en fast skala som gör att jag alltid känner mej dålig när jag mår sämre. Den här läxan har jag dock inte gjort (duktigt va?!) för den kändes svår och konstig.
Och så känner jag att jag har gjort så himla mycket förändringar i mitt liv och i mitt sätt att vara sedan i höstas och att jag nog inte orkar lägga till en massa nya saker hela tiden. Det är så mycket att hålla i huvudet och ständig gå och tänka på. Det känns som att det är dax att stanna upp och reflektera över hur det känns, vad som var bra och vad som var mindre bra och så.
CD-bok
Nu har jag provat ljudbok i väggstereon. En skiva åt gången, liggandes i soffan. För att hänga med måste man vara koncentrerad. Och enligt Eva går det bra att grejja samtidigt om man har boken i örat, men det är svårare när ljudet kommer från stereon.
I känslan var jag tillbaka i barndomens sagoskivor. Vi låg på golvet och lät oss sugas in i Hans och Greta, skrämmas av Rödluvan och fascineras av Rutan, Prickan och Randan. Det är lätt att glömma bort skivorna nu när DVD:n alltid kan laddas eller datorn slås på, men då och då lyssnar även mina barn på musiksagor. Och i sommarstugan blir det så gott som dagligen.
Nåja, för en gammal stressvarg som jag själv var det dock lite jobbigt ovant i början och mot slutet blev jag väldigt rastlös. Ska väl erkänna att jag gick en runda ut i köket mot slutet.
Eftersom sommaren är laddad med idrottshändelser kan jag ju, när jag har ro att lyssna, avancera till att sitta och glo på en hel fotbollsmatch. Eller ve och fasa, en hel OS-sändning. Utan att göra någonting annat samtidigt. Totalt meningslös fördrivning av tid.
Fast det blir ju lite moment 22 över det hela: när jag övar mej på att inte vara duktig hela tiden så är jag ju duktig när jag inte är duktig, och då försvinner ju hela vitsen med övningen.
Men det är väl som vanligt: genom att slå över pendeln helt åt motsatt håll (från duktig till oduktig) kan jag sedan hitta en balans som passar just mej.
håll för näsan-frukost
Jag hoppades att linfröoljan skulle smaka bättre efter en natt i kylskåpet. Men jag vågade inte chansa på att ta en sked som den var utan jag smulade sönder ett diegesivekex och rörde i oljan. Liite mindre hemskt var det väl, men fortfarande vedervärdigt. Så det blev till att hålla för näsan där också.
Jag var tvungen att läsa på flaskan för att kolla att det verkligen var ätligt...
onsdag 21 maj 2008
den stora tröttheten
Då jagades jag av mitt upplevda läkarhot att jag var tvungen att göra framsteg med min PÅ annars skulle jag tvingas börja med antidepressiv medicin.
Nu hänger läkarens upprepade tjat om att jag kanske skulle byta medicinsort över mej och får mej att inte riktigt erkänna hur jag mår. För om jag inte mår tillräckligt bra så har jag ju inga argument för att inte byta.
Då körde jag på med KBT-övningar tills jag stupade.
Nu jobbar jag i högt tempo i KBT-anda med att ändra min livssyn. Varken då eller nu gav jag mej tid för vila utan fokuserade 100%. Och nu känner jag mej dessutom stressad under själva terapin för att jag känner ett krav att utnyttja tiden till konstruktivt arbete. Vi landade i en skönt ostressad terapi i höstas, men utan att jag riktigt har varit medveten om det så har jag ökat tempot successivt. Och kraven på mej själv.
Då hade jag en orealistiskt tidplan för återgången till arbetet.
Nu har jag en sjukskrivning som går ut i september och en plan framtagen av min hjärna att börja studera i augusti. Jag vill studera, frågan är NÄR. Och augusti känns mest som att jag återigen försöker uppfylla andras förväntningar och krav (?).
Då fick evavännen mej att inse läget.
Nu var det Carola som fick mej att våga känna efter. Och jag är så trött, så trött... snyft... Nu skiter jag i om läkaren tycker att jag ska byta medicin. Jag mår inte bra just nu.
Tidigare i vår var det bättre så jag tror inte att det har med medicinen att göra. Möjligen att dosen är för hög. Jag tycker att jag blev tröttare efter den senaste dosökningen. Och min förväntansångest tycker jag hänger mest ihop med orken. När jag känner mej pigg är det inga problem, men när jag inte riktigt orkar kommer oron och tankarna inför alla möjliga saker. Egentligen tycker jag att det låter ganska logiskt...
Och så är öronsuset tillbaka, jag kommer ständigt på mej med att vara spänd i kroppen, käkarna värker mest hela tiden och har låst sej ett par gånger, jag vaknar flera gånger varje natt och drömmer vilda drömmar, mellanblödningarna vid ägglossning är tillbaka rejält (hormonrubbningar sa gynekologen för drygt ett år sedan men först nu ser jag att det kanske kan hänga ihop med mitt mående????), jag drar mej undan sociala sammanhang igen, PÅ-tankarna börjar komma tillbaka.
Och det kanske mest skrämmande av allt: jag fick i läxa i terapin att försöka poängsätta det jag gör bl.a. avseende vilken glädjekänsla det ger. Men jag kan inte det - för allt känns ungefär likadant. (Att erkänna det är ju verkligen som att be om ett medicinbyte... :-O )
Men jag har inga panikkänningar när jag gör jobbiga saker som att köra på motorvägen. Trots att tankarna kommer oftare nu så reagerar inte kroppen. Sist när jag var ute och gick kände jag mej plöstligt kissnödig och då var katastroftanken där direkt. Men jag fick ingen PÅ av det. Så medicinen hjälper ju!!!!!
ensam
Nu har jag suttit här länge nog för ikväll.
Bums i säng!
lite tankar om ångest och annat
För så känns det. Trots att mitt största "problem" det senaste året varit stress och förlamande trötthet så står det fortfarande panikångest på mitt sjukintyg.
Carola (som hon heter) menade att bollen sedan länge var i rullning och att panikångesten bara var ett symptom bland andra. Och det är ju precis så som jag själv kommit att se på det hela också. Det var jag själv som fick föreslå att KBT-terapin skulle få en annan inriktning än bara PÅ.
Jag hoppas att det här är den ljusning jag så väl behöver.
Och apropå jobbet så tyckte Carola att jag helt skulle slopa tanken på att komma tillbaka nu när knäppchefen är där. Skönt att få stöd i den känslan också! Hon tyckte att jag skulle skriva om jobbet på ett papper och sedan bränna det för att lägga det bakom mej.
Den senaste svackan tror jag faktiskt beror på beskedet om att chefen är tillbaka. Trots att jag har försökt att hålla tankarna borta (och lyckats ganska bra) har det smugit sig in bakvägen som en ökad oro inför framtiden.
Jag har ju hela tiden hållt alla vägar öppna trots att tanken på jobbet suger ganska mycket energi ifrån mej (även utan knäppchefen). och funderat på om min längtan efter att byta inriktning egentligen är ett sätt att slippa konfrontera jobbet.
Men den tanken känns på något sätt förtryckande. Som om jag inte skulle kunna veta vad jag längtar efter utan bara flyr.
Det är ju min magkänsla och inre längtan som jag måste gå på. Och när jag nu vet det så gäller det bara att våga också!
om min pappa
Jag har alltid varit pappas flicka. Från det att jag tog mina första steg följde jag honom hack i häl. Han hade ett oändligt tålamod och tog sej alltid tid, men han höll alltid på med någonting så om man ville vara med honom fick man följa med i hans aktiviteter.
Resten av familjen pratar alltid om att pappa var borta så mycket, men jag minns det inte riktigt så. Kanske var han mer hemma när jag var liten, jag vet inte. Min mamma tycker att mina minnen är lite orättvisa för de tillfällen jag hade tillsammans med pappa har jag sparat som gyllene skatter, medan vardagen tillsammans med henne har förpassats till alldaglighetens arkiv.
Pappa och jag på biblioteket och i simhallen, pappas fredagsmiddagar och söndagsäppelpajerna som vi åt till Cosby. Hans goa löksoppa som svängdes ihop när man minst anade det. Fisketurerna utan mamma och badutflykter tillsammans med hela familjen...söndagarna hos farmor i smålandsskogen... skämtteckningarna vi gjorde till sportkommentatorernas fåniga uttalanden (på den tiden kollade jag på sport!!!!)...
Jag följde i pappas fotspår senare i livet också, fick sommarjobb på betongfabriken och valde en teknisk utbildning. Kanske valde jag inriktning för att behålla gemenskapen med pappa? Kanske.
Det jag saknar mest är vår gemensamma sjuka humor som ingen annan riktigt fattade (och allra minst mamma), våra diskussioner och alla hans goda råd om praktiska saker. Och så den makalösa höstgrytan med massor av billigt rödtjut (som självklart ska intas tillsammans med kall lättmjölk) och den mästerligt goda skinkgriljeringen, omöjliga att få till trots att jag fick det nedskrivet när jag flyttade hemifrån.
Det känns fint att jag har så många fina minnen!!!
första intaget
- En sked linfröolja (kallpressad, kravodlad). Jag höll på att spy rakt ut. Fy attan vad äckligt!!! Smakade oljefärg (som de luktar dårå...). Inte så konstigt för det är väl linolja i konstnärsmaterial?
- 2 msk mulitvitamin. Jämfört med linfröoljan var den smaskens, men näee...blä alltså. Och den ska intas två gånger per dag. Fast nu läste jag på nätet att den smakar som juice om man spär ut den. Får testa i morgon.
- Och så ett par andra piller. Tack och lov för piller!!!
Jag har skrivit en komihåglapp, annars är det nog lögn att få till det rätt så här i början. Funderar på vad man skulle kunna blanda linfröoljan med så att den inte smakar så äckligt...något tips nån?
Dessutom ska jag nog dra ner på mitt normala fettintag medan jag kör den här kuren, t.ex. mitt mumsande på nötter, så att jag inte drar på mej en massa extrakilon.
Men vad gör man inte för att bli piggare och komma ur den här skiten. Om ett par veckor bör jag se effekt (eller känna).
hit med en kopp kaffe!!!!
När min vitaminkur väl börjar verka så blir det nog inga problem att sluta.
naturmedicin
friskvårdsterapeuten: besök 1
Jag började med att dra hela min historia och sedan förklarade hon hur kroppen funkar:
När min pappa dog hamnade jag i ett chocktillstånd och hypofysen började skicka signaler till binjurarna som då ökade produktionen av kortisol. Efter allt som sedan hände mej började hypofysen skicka starkare och starkare signaler och binjurarna ökade ständigt sin produktion.
Länge låg jag och balanserade på gränsen för vad kroppen orkar och när jag "kollapsade" förra året i maj hade gränsen överskridits med råge. Hon menar att genom att äta antidep. medicin har kortisolproduktionen hämmats så att jag orkar mer men hypofysen signalerar fortfarande lika starkt. Binjurarna är överhettade, som hon sa. Och där sitter tydligen livslusten m.m.
Första steget enligt henne är att fylla på med vitaminer, mineraler och spårämnen. Jag ska äta multivitamin, oljor och annat för att fylla på. Hon sa att järnbristen inte var ett dugg konstig, men att fylla på med järn är inte lösningen (och det har jag ju själv märkt, eftersom värdet hela tiden sjunker när jag slutar med tabletterna). Järnvärdet kommer att gå upp när jag äter det andra.
Hon hade även förklaringen på det här med tröttheten. När man är stressad vaknar man till efter 1,5 timmars sömn, så man kommer aldrig ner i djupsömn och får inte den vilan. Det kan nog stämma för jag vaknar till sådär fyra gånger varje natt, men är så trött att jag inte har några problem att somna om.
Kissnödigheten m.m. är symptom på överproduktionen i binjurarna. Äntligen fick jag bekräftelse på att jag faktiskt blir kissnödig titt som tätt!!!!
Det kändes som att det här är precis vad jag behöver. För jag blir ju inte piggare av terapin direkt, även om jag sänkt stressen en hel del.
morgondust
Sonen satt och läste när han åt gröten så det tog en evighet för honom att bli klar. Och sedan skulle han ha shorts på sej idag. Det fick han minsann ha för pappa! Att det var för två veckor sedan när temperaturen låg över 20 grader ville han inte höra talas om.
5-åringen ville först inte ha någon frukost hemma, men ändrade sej när vi ätit färdigt. Då var det ju försent. Det väntade utbrottet kom i form av att hon vägrade ta på sej kläderna. Hon är lite trixig och blir inte arg direkt utan sparar sej till situationer där hon vet att jag reagerar. Jag föll till föga och hjälpte henne med kläderna, en gång är ingen gång eller hur det nu var.
Och sedan var hon glad som en lärka och matade till och med lillsyrran som skulle ha gröt men vägrade äta själv, och dessutom surade för att hon fick för lite mjölk trots att det var alldeles lagom.
Så vid den tidpunkt då vi senast måste cykla iväg satt ett barn i pyjamas och blev matad och ett barn stod och hade en shortsdiskussion med mamman som fortfarande var iklädd nattlinne.
Underbar start på morgonen! Fast sedan gick allt i ett huj. En treåring kan man ju bolla med rätt lätt så det var ingen match att få på henne kläderna och borsta tanden. Och de stora barnen hade hajat att vi var sena och stod påklädda i hallen och väntade.
Sonen kom till skolan i tid och flickorna landade på dagis innan frukosten var avdukad.
tisdag 20 maj 2008
fem barn och en tant
Yes. Efter middagen var klockan strax före sex och de drog de ner i källaren. Hur glada är bäbisar när läggtiden närmar sej? Hur sur blev min trötta treåring när hon inte fick ha sin mamma för sej själv? Lägg till bråkande syskon och en småsur kusin.
Det blir en degig kväll i soffan för mej. Imorgon ska jag till friskvårdskonsulten. Jag hoppas att hon är bra. Mamma tycker ju det i allafall, hon pröjsar första besöket.
pausdag
Nu ska jag läsa en stund och sedan kanske jag går ut en sväng. Skönt att bara vara.
måndag 19 maj 2008
lev enklare
Under min köpstoppstid har jag nu läst Lev enklare - Idéer för en hållbar livsstil av Giséla Linde.

Boken gav mej inte så många nya tankar förrän i slutet eftersom det är det här jag har jobbat med i terapin det senaste året, men det gav mej en bra helhetsbild, något som jag kan sakna från terapin där vi hela tiden tar tag i det som känns som nästa steg.
Målet är förstås ett hållbart liv - med självkänsla och utan stress, men det känns ändå som att jag kanske skulle behöva visualisera det starkare.
De sista kapitlen inspirerar till att våga leva det liv jag vill leva och att våga lita på att mina förmågor och på tankens kraft.
Måste - Borde - Vill
I höstas när terapeuten började prata om att man oftast inte måste bara stirrade jag på honom och fattade ingenting. Livet är ju fullt av måsten!
Efterhand som vi jobbade med mina måsten och borden insåg jag att det mesta faktiskt inte är nödvändigt.
Iris Johanssons skrifter fick mej att tänka till ytterligare. Förutom att överleva (ha mat, kläder och tak över huvudet) måste man ingenting - det är tillägg som man ska glädjas åt och inte ta för givet. Ju!
Giséla Linde driver det ytterligare ett snäpp: Måste man egentligen ta hand om sina barn? Det finns faktiskt människor som lämnar sin familj. Det kan man göra.
Genom att tänka så blir ju faktiskt inte de sista måstena heller måsten. Jag måste inte laga mat, bada barn, lämna på dagis o.s.v Men jag vill det. För jag vill finnas där för mina barn.
Vilken befrielse att tänka att jag faktiskt gör allt det här för att jag VILL! Istället för att stöna över alla måsten.
mysdag med barnen
- Mamma, kan vi inte ha en sån där pysseldag tillsammans idag, frågade sonen i morse. Och när kompisen ringde ville han hellre vara med oss än att leka.
Så det blev en dag med pyssel och mys. Och jag var med barnen utan att vara rastlös. Precis som förr.
När ungarna var ute och hoppade i studsmattan passade jag på att läsa lite i en bok, och efter maten när de spelade tv-spel låg jag och sov i soffan.
Det känns så fantastiskt att jag faktiskt börjar bli den mamma jag vill vara - som jag var fast bättre.
Imorgon blir det en spännande dag för 5-åringen. Hon ska hälsa på på skolans fritids och äta mellanmål i matsalen. Tänk att hon ska börja skolan till hösten. Då har jag två skolbarn!!!!
söndag 18 maj 2008
söndagkväll
Idag har jag, mamma och barnen varit på öppet hus i mammas barndomshem, som numera är hembygdsgård. Ett fint gammalt hus med fantastiskt läge. Där skulle man bo....om det inte varit så långt ute på landet. Fast när mamma bodde där fanns det flera affärer längs bygatan. Tänk vad det har förändrats!
Den här helgen har jag trappat ner på koffeinet - igen. En halv kopp i går och en mun idag. Jag hade råkat köpa kokkaffe sist, och det smakade inte så gott i bryggaren. Maken finmalde men det var ändå ingen höjdare tyckte jag. Bra, för nu finns det inget kaffe att falla tillbaka på!
Om det krisar i morgon ska jag pimpla pulvercappuccino. Barnen är lediga imorgon och jag fasar för en trött dag. Mitt sömnbehov just nu är enormt (gääsp). Så en hel dag med kidsen känns jobbigt... Jag hoppas att det är järnbrist! Läkartid får jag ingen i maj, men jag ska ringa och höra om jag kan gå till distriktssköterskan och kolla blodvärdet och så kanske min läkare kan kika på det om det är för lågt. Det känns ju himla onödigt att masa omkring urtrött och håglös i minst två veckor till!!!!
lördag 17 maj 2008
bokköpstankar
Jag är supernöjd med det här och kommer nog inte att köpa så många pocketböcker i fortsättningen. Istället lägger jag nog pengarna på de böcker som jag vet att jag kommer att läsa flera gånger.
fredag 16 maj 2008
fredagsmys
Snart blir det mat!
lakan, te och trosor
Det har blivit lite röj idag också. Jag hittade en låda som jag aldrig brydde mej om att öppna vid förra röjningen. I den fanns diverse tyger och gamla lakan med fin spets.
Ett av tygerna passar perfekt i uterummet och det ska jag kombinera med spetslakanen och sy kuddvar och madrasskydd. Vilken tur att jag inte har börjat köpa inredningen än. Nu har jag det mesta till grunden och behöver bara göra några kompletteringar.
Dessutom passar några av lakanen som underlakan i barnens sängar. Vi behöver fler men det har inte blivit av att jag köpt några och nu behövs det inte.
I morgon blir det två 90-tvättar med lakan.
Köpstopp
I eftermiddag har jag gått en stund på stan. Det var flera veckor sedan jag körde ensam så jag tyckte det behövdes en tur. Tack och lov gick körningen bra. Jag tog till och med matinköpen och bibblabesöket på samma tur.
Inköpen bestod av te (förbrukningsvara) och trosor. Trosinköpet motiverar jag med att jag faktiskt inte kan vänta till i juni eftersom jag har precis rätt antal trosor i omlopp och att jag slängde lika många som jag köpte.
nattens övningar
Snacka om mardrömsnatt!!!
och nu pappa oxå
Yvaken kom jag plöstligt ihåg att jag läst i någon bok att de som är pappas flicka drabbas av en chock när de får barn. Från att ha levt med pappan som förebild ska de helt plöstligt identifiera sig med mamman. Jag undrar i vilken bok det var...jag läste ju rätt många böcker i somras. Kanske "Diagnos duktig"?
Funderar på om jag ska tänka vidare på det eller om jag ska låta det vara. Fast jag lär väl inte komma undan... kanske bäst att ta tag i det så att jag förhoppningsvis får tillbaka min nattsömn sedan.
Det här påtvingade (av mitt inre) ältandet av min uppväxt är rätt jobbigt. Och då har jag ändå haft en trygg och lycklig barndom så det är bara smärtsamma insikter om mej själv, hur jag är och varför jag är som jag är, som kommer fram. (Tänker på er som haft en jobbig uppväxt...om jag tycker att grävandet är tufft trots att jag är ganska trygg i min förvissning om att det inte kommer att dyka upp några "lik i garderoben", hur ska det då inte kännas för er.)
torsdag 15 maj 2008
kanske en pik?
- Varför det? Den där läser du väl ut på ett par dagar!!! sa han med ett neutralt tonfall.
Menade han att han tycker att jag läser alldeles för mycket eller var det bara ett konstaterande?
Jag bestämde mej för det sistnämnda. Fast jag läser ganska mycket...
kicki&lasse

tänk stort!
Nåväl, det var inga problem att hitta grejjer att röja. Man är väl proffs ;)
Ett styck skötbord och tillhörande pinaler, en potta, hälften av blommorna i vardagsrumsfönstret samt diverse småpryttlar.
Jag är inte ute efter ett sånt där stylat, opersonligt hem men jag vill ha det lättstädat!
röjsugen
Höstens röjariver resulterade i att jag sorterade bort allt vi inte använder och det vi inte tycker om. Men ändå har vi prylar överallt!!!!
Jag kanske ska ta en vända till och gå igenom saker vi har mycket av. Hur många pussel behöver man egentligen???
bearbetning pågår?
Jag hoppas att jag snart fått ordning i hjärnkontoret så att jag får SOVA!
host, host
Jag tror att vi ska passa på att städa flickornas rum nu när de ändå är hemma. Så har vi det avklarat.
onsdag 14 maj 2008
tisdag 13 maj 2008
glimtar av glädje
De senaste dagarna har jag glimtvis varit den mamma som jag minns från förr. Den mamma som jag vill vara. Utan att efteråt bocka av på min mentala måstelista och känna mej nöjd.
Kanske har jag hittat allt mentalt skräp nu så att det äkta kan komma fram.
utmanad!!!
Tre namn du går under:
malve, mamma och så mitt riktiga namn som det tråkigt nog inte lockar till några smeknamn.
Tre saker som skrämmer dig:
Att mina tankar har en sådan makt.
Allt som människor kan göra mot varandra.
Framtiden.
Tre saker du har på dig:
Datorn (på benen).
Blus.
Rexona.
Tre sanningar:
Jag är livrädd för främmande hundar.
Jag har världens underbaraste familj.
Man blir inte lycklig av pengar.
Tre saker du verkligen vill ha:
Ett gammalt hus med stor trädgård och lantligt läge.
Ett meningsfullt liv.
En rättvisare fördelning av jordens resurser.
Tre personer jag utmanar:
Di, Silverblåvinge, Hosanna
talangfull?
Och så tycker jag alltid att det jag lärt mej är så lätt att det inte är någonting speciellt med att kunna det.
Läxan till morgondagens terapi är att lista mina bra egenskaper och talanger. Lättare sagt än gjort - speciellt som jag ska läsa upp dem också. Fast det är nog en nyttig övning - att våga stå för det jag kommer fram till...
jobbet
Jag funderar på i vilken ordning jag ska prata med folk. Först tänkte jag jobbet-fk-läkaren.
Men nu tror jag nog att det är bättre att prata med läkaren innan jag pratar med försäkringskassan. Att läkaren och jag tillsammans gör en bedömning om vilken studietakt som kan vara lämplig, så att jag lite tyngd i mitt tyckande vid fk-samtalet.
Hur som helst så ska jag börja med att ringa till jobbet och få lite allmän info. Men jag tänker inte prata om mina studietankar.
terapi
Imorgon är det dags igen. Jag har gjort min läxa, men måste ta och samla mina tankar. I går tyckte jag att det var jättebra att jag fick tiden ändrad till onsdag för jag hade så mycket att prata om. Fast idag känns det inte riktigt så.
Vilket är bra kanske, ett tecken på att jag börjar komma över mina dystra tankar. Jag är inte den som ältar i all oändlighet, men nu har jag iallafall gått in i känslan och det känns bra. Annars har jag lätt för att klämma till med något positivt och hasta vidare.
bråkig klocka
Gäääspp...en halvtimme kvar tills klockan skulle ringa, så syskonen uppmanades att gå och leka en stund och låta sin trötta mor få slumra lite till. När så klockan närmade sej halv sju masade jag mej ut i köket för att koka gröt.
Slängde en blick på köksklockan - som var SJU. Så barnen hade vaknat i vanlig tid. Det var min klocka som sackat.
Stressen var ett faktum. Men jag lyckades på något sätt utan att tjata FÖR mycket på barnen få iväg oss i nästan normal tid.
Men nu är det svårt att varva ner igen...
åtta år
Saknar honom!!!!
Ikväll åker vi till minneslunden och minns. För mina barn har en morfar även om de aldrig har träffat honom. Det känns bra!
måndag 12 maj 2008
ett liv i nuet
Inspirerad av Eckhart Tolle, Iris Johansson och mitt terapiarbete har jag kommit fram till följande:

är det onödigt att oroa sig.
Om det inte finns någon lösning
är det meningslöst att oroa sig."
(Jag kan alltid ta ett steg till mot problemets lösning.)
ett nytt sätt att förhålla sej till livet

"Rikta uppmärksamheten på nuet"
"Glädjen i varandet"
"Det eviga nuet är den rymd i vilken hela ditt liv utspelar sig."
"Du existerar här och nu medan intellektet befinner sig i framtiden. Detta ger upphov till en lucka där oron får fotfäste."
"Lidandet behöver tiden, det kan inte överleva i nuet."
"Vad nuet än innehåller, acceptera det som om du hade valt det"

söndag 11 maj 2008
min allra mörkaste rädsla
När jag gjort min kvällsavslappning kom min allra äldsta och mest tabubelagda rädsla över mej. Och jag känner att den fortfarande finns där.
Jag är rädd för att jag ska vara ond. Innerst inne. Att det ska inta mej och att jag plöstligt ska göra en massa hemska saker. Inte att jag blir knäpp och så, utan helt kallblodigt.
Brrrr...jag ryser bara jag tänker på det.
Det var det jag var rädd för när jag hade en massa rutiner för mej innan jag kunde somna om kvällarna när jag växte upp (tror att jag skrev om det för inte så länge sedan). Aftonbön, konfirmationskors, gosedjur på vakt m.m.
Men jag vet ju egentligen att det bara är fantasier. Några av mina bra egenskaper (som också blivit mina dåliga eftersom jag använt dem på fel sätt) är ju medkänsla, empati, en vilja att hjälpa och att jag är en sån som bryr mej.
I mitt inre finns bara kärlek.
kontrasternas helg
Jag älskar dagar som denna. Då är jag utomhus hela dagen utan att jag ens tänker på det. Annat är det när jag är ensam, då får jag tvinga ut mej.
Men ändå tar det en massa energi. Barnen sköter sej själva men jag har ändå ansvaret så jag kan inte slappna av. Och så är det allt runt omkring.
Lagom är nog bäst. Som vanligt. Jag behöver både livet och ensamheten. Om jag ser till att få några stunder här och där så kanske jag slipper tillfällena då det känns som om hela mitt jag skriker efter en lugn stund.
Den här helgen har jag varit den mamma som jag vill vara. Och den hustru som jag vill att min man ska få ha.
Trots allt.
En helg av kontraster. Mellan mörka tankar och ljusa stunder.
jag lever!!!!
Jag är närvarande på ett helt nytt sätt.
Kanske är det det som är acceptans:
Så här är det.
Jag behöver inte fly längre.
Bara vara.
vändpunkten?
Alla skyddande lögner och skal är borta.
Att ångesten återigen försöker slå klorna i mej är kanske inte helt konstigt. Nu när jag inte har någonting att gömma mej bakom.
Sanningen!
Svår.
Men ändå befriande.
Nu kan jag börja om från början. Ett steg i taget.
Nu kan det bara bli bättre!
bokregn
Nu ska jag bara komma över att jag känner mej lite stressad av att ha ett återlämningsdatum. Men det är väl bra träning antar jag...
(Och de flesta böcker kan man ju låna om.)
måndag?
Jag kunde inte hålla mej utan påtalade för maken att det kanske kan bli lite varmt för barnen i gympadojjor nu. Skulle ju inte säga något eftersom han är skoansvarig, men jag tyckte synd om kidsen.
Nåja, han beräknas vara hemma till lunch och ska ta med barnen till skoaffären i eftermiddag.
lördag 10 maj 2008
förresten
Jag är skitdeppig.
Vilket jättekliv bakåt!
Jag som vill framåt!!!!
shit oxå!
Fotbollsträning på ny plan (exakt hur kör man dit?), i 1,5 timme (länge!!!) med dottern (känner jag några av föräldrarna?) blev lite för mycket. Sonen spelar sin första fotbollsmatch idag så resten av familjen är och hejar på honom. Annars är lördagsträningen kanon i sommar för barnen tränar samtidigt på samma plan.
Jag har ju varit lite "skakig" ett tag nu så jag får ta det som det är. Ska tänka att jag kör riktig KBT-träning på det är: första gången är alla medel tillåtna, nästa gång tar jag bort något o.s.v.
Nu blir det en eftermiddag ute med paus för lite sömn (jag är trött som vanligt). Vi har ingenting inbokat resten av helgen utan kan bara strosa runt och njuta av det fina vädret.
fredag 9 maj 2008
rädsla och tankar
- kroppsreaktioner (hunger, trötthet, kissnödighet, yrsel)
- framtiden (kan jag???)
- social situation (duger jag?)

Rädslan leder till att jag flyr från verkligheten, vill ha kontroll (måsten), bekräftelsebehov, perfektionism, plikttrogenhet, hög moral och anpassning till min föreställning om verkligheten.
Fortsättning följer....
terapi 080509
Studier till hösten
Jag pratade vidare om min rädlsa för att jag inte ska klara av alla krav som kommer att ställas på mej när jag studerar. Vid förra tillfället blev det ju lite fel, som om jag var rädd för att inte kunna. Men så är det ju inte. Terapeuten förstod min rädsla och tyckte den var befogad eftersom jag ju kämpar med en lagom nivå utan att ha några yttre krav på mej.
Signaler på "svackor"
Eftersom jag precis är på väg ur svackan som jag ramlade ner i förra veckan pratade vi om vilka signaler jag uppmärksammat. Det jag observerat den här gången är att jag började läsa böcker precis överallt. Under tiden som jag stekte pannkakor, badade barnen... Ett sätt att fly kanske. I övrigt är det svårt eftersom jag stänger av mej lite när allt är på topp och det börjar gå utför. Så det är väl också ett tecken. Men ganska svårt att uppmärksamma när man stänger av uppmärksamheten. Hmm....
Värdering av mej själv och andra
Efter förra terapigången kom jag på att jag värderar andra och sedan sätter in mej själv i förhållande till dem - antingen över, under eller lika. Oftast värderar jag mej själv under eftersom det alltid finns kriterier där jag tycker att jag är sämre än andra. Är det inte hemmet så kanske det är klädstilen, eller utbildning eller... Det som känns jobbigast är att jag ibland positionerar mej själv över andra. Terapeuten tyckte dock tvärt om. (Inte helt oväntat.)
Trixet är att man inte ska värdera överhuvudtaget eftersom det alltid finns en motsats. Om något är bra så finns det någonting som är sämre. Jag ska träna på att acceptera. Mej själv. Och andra. Ännu en sak som låter så lätt men som är så svårt!
Rädslor, mindfulness och Gud
Och så kom vi då in på mitt nya flödesschema. Det här känns mer positivt eftersom jag förrutom att analysera också har bakat in en lösning, ett sätt att leva.
Till nästa gång
ska jag läsa vidare i självkänsla-boken. Tills idag blev det inte mycket läst eftersom jag jobbade med flödesschemat.
en vecka med köpstopp
Den enda frestelsen den här veckan var när kompisen meddelade att det var 3 för 2 på me&I i maj. "Var inte du intresserad av svettisjackan till sonen...?"
Jag klickade in på hemsidan och kikade runt lite. Kanske ett par byxor till sonen också, till hösten...och...
Det bidde inget köp eftersom jag hade tre starka argument emot:
1) Jag har köpstopp
2) Jag ska inte köpa på erbjudanden (speciellt inte när jag känner mej stressad, vilket jag gjorde)
3) Jag ska inte köpa kläder i förväg - och just nu har alla allt de behöver
Uterummet
Vi lär inte bli klara med uterummet i maj, och det som är bra med köpstoppet är att jag inte kan börja köpa inredningsprylar i förväg. Annars är det lätt hänt att man köper efter bilden man har i huvudet och sedan passar det inte in i verkligenheten. Felköp, helt enkelt. Nu väntar jag med shoppingen och kan sedan handla allt eftersom vi verkligen ser vad vi behöver och vill ha.
Kläder till mej
Jag hittade en hel del "nygammalt" i strykhögen och jag tror inte att jag behöver mer sommarkläder. Förra sommaren var första året i ny storlek så jag köpte ganska mycket då, som jag fortfarande tycker om. Jag tar maj på mej för att se om jag har något behov.
Onyttigheter
Jag har inte köpt någonting till mej men däremot åt jag upp dotterns kokosbollar och var tvungen att köpa nya till henne. (Jag får se om jag tar någon ikväll när hon ska bjuda på dem...jag känner mej inte särskilt sugen. Konstigt nog??!!)
torsdag 8 maj 2008
familjens nya favorit
lugnt och skönt
Förmiddagen tillbringades inomhus med ett stort pappersark och härliga färgkritor. Här skulle dokumenteras tankar! När jag var klar tog jag cykeln till affären, och kände för första gången den senaste veckan att jag var lite sugen på att göra saker.
Så jag cyklade hem och sov en stund ;)
Lunch och inredningstidningar (lånade) i solen till efterrätt.
Nu ska jag nog stryka klart. Strykbrädan står i vardagsrummet och det är inget kul.
Tanken är att vi ska ha strykbrädan i tvättstugan, men eftersom vi alltid ligger så mycket efter och har en jättehög varje gång vi ska stryka så är det inget kul att stå i källaren. Och när inte strykbrädan står framme så blir det å andra sidan inte heller av att man stryker direkt.
onsdag 7 maj 2008
tröttheten
Omvälvande men väldigt spännande. Tyvärr har det varit svårt att skriva om det, men det här har jag kämpat med den senaste tiden. Utöver allt "vanligt" terapijobb. Kanske inte så konstigt att jag känner mej tömd på energi just nu.
Och så undrar jag om jag inte börjar få järnbrist igen. Ska nog boka en tid för att kolla upp det.
min verktygslåda
Som det är nu känns det som att jag släpar omkring på en stor verktygslåda fylld med olika tekniker som kan vara bra att ha: mindfulness, meditation, femminuterspaus, treminutersavslappning, avslappning, magandning och så alla verktyg för att hantera paniken. Och allt som vi kommit fram till i terapin för att hitta mej själv. Och...
Det är så mycket att hålla reda på! Så mycket teknik. Och på något sätt hanterar jag det bara med intellektet. Känslan har hamnat på efterkälken (som så ofta).
Men nu har jag nog hittat en förklaringsmodell som innefattar alla (?) tekniker och som jag känner för. Så i framtiden kanske det räcker med att jag har snickarbältet på mej...
Jag har kanske till och med lyckats få ihop det med lite andlighet. Det kanske kan behövas. Fast där kämpar mitt intellekt fortfarande med näbbar och klor. Mitt kritiska tänkande är välutvecklat...
kom-i-håg till morgondagen
Jag råkade visst äta upp allihopa...
lunchbesök
Han glömde matlådan.
Najs!
Speciellt som han sedan beräknas vara borta till någon gång efter mörkrets inbrott.
beppe, är det du????
- Färdig!
Försökte lokalisera varifrån ropet kom. Var det stora tjejen som var på lilla toan, eller lilla tjejen som var på den stora?
- FÄRDIG!!!
Det var lilltjejen. Som tassat upp på toaletten utan att säga till och nu satt och väntade på tork.
För en stund var jag tillbaka i 70-talet.
i natt jag drömde
Dessutom vaknade jag vid halv fem, svettig och törstig, och kunde inte somna om för att det började bli ljust. Låg och läste en stund innan jag blundade igen, men väcktes av makens väckarklocka. Lyckligtvis skulle han lämna barnen idag så jag slapp gå upp.
Det rör sej mycket i huvudet nu. Jobbigt djupa tankar om hur jag ska förhålla mej till Livet. Det rör om och det är kanske inte så konstigt att jag drömmer.
tisdag 6 maj 2008
jippie, det är tisdag!
Samt maken i soffan bredvid.
Kan det bli bättre?
panikångestrapport
Idag hämtade jag barnen, cyklade till bibblan och satte mej i en soffa och läste medan barnen "spelade" shack och pusslade. Lugnt och länge trots att jag lovat sonen ett besök i affären efteråt.
Små saker som jag tidigare tvångsmässigt undvikit eller planerat bort gör jag nu. Samtidigt som jag försöker vara i nuet och konstatera att det bara är tankar.
nyheter i garderoben
Bästa fyndet var en kofta som jag har letat efter, men trodde att jag rensade ut eftersom jag inte hade någonting som passade till den. Men nu har jag det - och då var den borta! Tills idag då.
En annan glad överraskning var mina svarta linnebyxor som jag saknat sedan i höstas. Här är det minnet som spelat mej ett spratt. Jag har vid flera tillfällen gått till garderoben med avsikten att ta på mej linnebyxorna, konstaterat att de inte hänger där och sedan valt något annat i stället (jeans). Problemet är tillfälligt löst och byxorna har återigen hamnat i minnets dunkla vrår. Tills nästa gång...
solen i min trädgård
Hm, det känns nog fortfarande inte okej att vara sjukskriven...
Men idag hänger jag i allafall tvätt ute. Trots att det är tisdag.
Mod!
(Det bästa med vårt hus är att eftermiddagssolen är på baksidan...får väl försöka se positivt på det också...)
måndag 5 maj 2008
trött
Jag hoppas att promenaden med Eva piggar upp lite.
konsten att vara mej själv
En av tjejerna hade upplevt det som att vi inte hade fasta bästisar utan ständigt bytte kompisar, och hon såg det som positivt. Det var skönt att få bekräftat att andra delade mina upplevelser, även om jag för egen del upplevde det som jobbigt att alltid behöva söka nya vänner. Så här efteråt kan jag ju se det som positivt att vi alla hade en omtanke om varandra och att jag egentligen inte hade behövt oroa mej eftersom ingen någonsin "blev över". En fin klass, och fina tjejer som fortfarande känns nära.
När jag skulle göra mej i ordning till träffen var jag på väg att byta min fina tunika mot något som bättre skulle passa in i sällskapet. Kom dock på mej själv och behöll tunikan på eftersom den fortfarande var fräsch. Bra!
Dessutom blev jag försenad, men istället för att stressa så kom jag lite för sent. Och utan att ge någon förklaring till dröjsmålet. Och den här gången försökte jag inte slingra mej i från frågorna om hur jag mår utan förklarade så gott jag kunde. Trots att jag känner allihopa så tycker jag att det kan vara jobbigt att prata om mej själv när det inte är på tu man hand.
När jag cyklade i väg i min tunika så hörde jag i mitt huvud hur en av vännerna skulle försöka fälla en rolig kommentar om min klädsel. När jag tänker efter så har hon alltid försökt ta sej fram på min bekostnad, med skämt eller rent av taskiga metoder. Jag har dock alltid tigit och lidit eftersom jag vet att hon förmodligen bara är avundssjuk. Hon har fått kämpa med allt, haft det rörigt hemma och var mobbad av några av killarna, medan jag glidit runt på en räkmacka (iallafall i jämförelse). Dessutom tror jag att jag tvekade att säga ifrån av rädlsa för att inte få vara med. Och det här beteendet har vi fortsatt med i vuxen ålder. Hon kommenterar och jag tiger. Av gammal vana tror jag.
Men igår bestämde jag mej för att det får vara nog! Att hon har bekymmer rättfärdigar faktiskt inte att hon ska vara elak mot mej. Efter tjugoåtta år får det vara nog.
köpstopp - böcker
I förra veckan "uppgraderade" jag mitt lånekort. Så nu kan jag med ett par klick reservera böcker på bibblan. När boken har anlänt till mitt bibliotek får jag ett mail och sedan är det bara att cykla iväg och låna hem boken.
Dessutom får man påminnelsemail när lånetiden lider mot sitt slut. Perfekt för en virrig trebarnsmamma.
Nu har jag botaniserat bland bibliotekets böcker och fört över min önskelista på Adlibris till min minneslista på bibliotekssidan. Och dessutom har jag reserverat ett antal böcker.
Enkelt och alldeles gratis!
söndag 4 maj 2008
va, växer barnen?
Som nu när jag skulle ta fram ett par snickarbyxor som jag tänkte kunde passa. De var för stora (inte nog med att hon är kortare, hon är dessutom av den tunnare sorten) men minstingen började glatt botanisera bland alla fina kläder i lådan. Och tur var väl det, för det mesta var lagom.
Kan hon redan ha stl 98 ????!!!!! Hon var ju alldeles nyss en liten bäbis!
lördag 3 maj 2008
ut ur mörkret

hjärtvärmare
Och mitt regntugna sinne blev med ens mycket ljusare.
bloggmorgon
Som oftast var det ett himla liv på 7-årige sonen innan han kom iväg. Han tycker verkligen att fotbollen är jättekul och är full av entusiasm när han kommer hem från träningen. Men efter en vecka är det som bortblåst och allt blir bara jättejobbigt. Vi pratade om det idag, att det verkar som att han har en latmaskgubbe på axeln som säger åt honom att det är tråkigt och att han ska gnälla och bråka. Båda skrattade gott åt gubben, så jag hoppas att han kan ta fram den bilden i fortsättningen. Den där latmasken bråkar förresten när det gäller läxor och städning också. Han vill bara leka och spela tv-spel.
Nu ringde familjen Wå och ställde in middagen ikväll. De är sjuka igen. Trist men ändå lite skönt. Jag funderade ett tag på om resten av kompisgänget skulle träffas här istället...men näe.
fredag 2 maj 2008
att gå sin egen väg

En mycket bra film som jag varmt rekommenderar.
Och så två böcker av Erlend Loe, en norsk författare.
Doppler
För några år sedan såg jag och min man ett norskt litteraturprogram där Erlend Loe intervjuades angående boken. Vi skrattade så vi grät, men när vi skulle köpa boken hade den inte kommit ut på svenska, och sedan glömde vi bort den. I förra veckan såg jag den på biblioteket och lånade den genast!
Doppler handlar om en man som en dag tröttnar på att alltid vara duktig och bestämmer sej för att lämna sin familj och flytta ut i skogen i samhällets utkant. Där lever han sedan av det naturen har att ge, tillsammans med en älg. En tänkvärd, samhällskritisk bok med mycket humor.

naiv. super.
Boken handlar om en ung man som börjar fundera på livets stora mysterier. Han avslutar sina studier och flyttar in i sin brors lägenhet där det enda han gör är att tänka. Och kasta boll. Och...
Också det här är en tänkvärd bok med galen humor som iallafall jag tycker var hysteriskt rolig.

friskvård
Eftersom terapin har varit ganska energikrävande i vår har jag inte varit så sugen på att påbörja någon mer behandling, men nu är det inte så många terapigånger kvar innan sommaren.
rädslor inför studier
Han menade ju inget illa med det, men lite konstigt att han försökte sätta sej in i mina rädslor . Annars är han alltid så noga med att inte påverka mej utan alltid ställa följdfrågor.
Jag tog det hela lite fel och kände mej fånig som var orolig och pratade inte vidare om det. När jag kom hem kom jag på att det är ju inte alls det som jag är orolig för. Jag är helt säker på att jag är intellektuellt kapabel att genomföra studier.
Det jag är rädd för är att jag inte ska klara av alla krav som studier innebär, att jag inte har återhämtat mej tillräckligt utan ramlar ner i utmattningsfällan igen. Jag menar, jag klarar ju knappt av en sjukvecka med barnen...
Jag är rädd för att jag ska ställa för höga krav på mej själv. Godkänt är ju helt okej, säger hjärnan, men egentligen tycker jag nog inte att det räcker....
Jag kommer inte att ta studielån utan ska försöka få allt att gå runt med makens lön, studiebidraget och pengar på banken. Jag har aldrig levt under sådana ekonomiska omständigheter tidigare. Vi har bestämt att vi inte ska spara in på mat eller våra nöjeskonton, men jag är ändå rädd för att jag ska falla tillbaka i mitt gamla maniska sparbeteende och stressen över varje krona som lämnade bankkontot.
inköp i april
Mitt tvångsmässiga beteende att spara och bara köpa på rea börjar sakteligen släppa. Även om det fortfarande tar emot att handla till ordinarie pris så gör jag det iallafall. Ett par dagar innan jag shoppade loss på Lindex slängde jag en kupong där man fick 25% på ett köp - kändes lite surt när jag skulle betala! Fast jag har fortfarande inte utsatt mej för en riktig rea. Det känns som en lite väl stor utmaning än så länge.
Inköp i april
Före den 25:e:
klippning 380:-
lunch med T 80:-
böcker: 300:-
tunika: 100:- (fyndplagg från me&i, men jag ville inte ge ordinarie pris för den - så det känns ändå godkänt)
mys"jacka" 380:-
Totalt: 1240:-
Efter den 25:e:
skor 800:-
klänning 250:-
vita byxor 200:-
röda byxor 250:- (är lite osäker på dem...)
Totalt: 1500:-
Eftersom mitt mål är att spendera 1500 kronor på mej själv varje lön så kan jag lugnt ägna mej åt köpstopp i maj utan att bryta mot min överenskommelse med terapeuten.