Mandelträdet i din trädgård av Thich Nhât Hanh är en bok om meditation och att leva i nuet. Boken har gett mej mycket inspiration till medveten närvaro i vardagen.
Att diska för att diska, att äta en apelsin, städa hemmet är exempel på rubriker i boken.
Egentligen skulle jag kanske inte ha strukit den här boken från listan för det är ingen bok man läser ut, utan en bok jag kommer att återvända till närhelst jag behöver lite inspiration.
onsdag 30 april 2008
nu vill jag sjunga dig milda sånger
nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson är en bok som jag tyckte jättemycket om. Den har en bra handling (två kvinnor som lär känna varandra och sig själva genom samtal) och är fint skriven.
Det var en bok som jag blev lugn av att läsa och den kändes inspirerande.
Det var en bok som jag blev lugn av att läsa och den kändes inspirerande.
slow - lev livet långsamt
Slow - lev livet långsamt! av Carl Honoré ger en inblick i hur man kan sakta ner tempot inom olika områden i livet: sex, mat, fritid, barnuppfostran, arbete m.m.
Boken var intressant, men lite långtråkig tyckte jag. Den innehöll väl inte direkt några nya insikter för mej utan bekräftade väl mer och gav perspektiv till det jag redan trodde mej veta.
Eftersom den inte grep tag så där jättehårt så har jag läst den slow, jag tror att jag började med den i november.
Känner man att man lever för hektiskt och vill sakta ner kan boken vara en bra inspirationskälla.
Boken var intressant, men lite långtråkig tyckte jag. Den innehöll väl inte direkt några nya insikter för mej utan bekräftade väl mer och gav perspektiv till det jag redan trodde mej veta.
Eftersom den inte grep tag så där jättehårt så har jag läst den slow, jag tror att jag började med den i november.
Känner man att man lever för hektiskt och vill sakta ner kan boken vara en bra inspirationskälla.
flyga drake
Flyga drake av Khaled Hosseini är en fantastisk roman om en pojkes uppväxt i Afghanistan.
Boken är fylld av beskrivningar av hur krigen har förstört landet, men det känns aldrig som att det tar över, utan miljöbeskrivningarna flätas in i historien på ett helt självklart sätt.
Berättelsen lämnar mej inte ifred trots att jag läst färdigt boken. Jag är fylld av frågor om vad som hände sedan.
Boken är fylld av beskrivningar av hur krigen har förstört landet, men det känns aldrig som att det tar över, utan miljöbeskrivningarna flätas in i historien på ett helt självklart sätt.
Berättelsen lämnar mej inte ifred trots att jag läst färdigt boken. Jag är fylld av frågor om vad som hände sedan.
det finns ingen annan frukt än apelsiner
Boken är skriven av Jeanette Winterson som också skrivit Fyrväktaren som jag läste för ett tag sedan.
Det finns annan frukt än apelsiner bygger på författarens egen uppväxt som adoptivflicka i ett strängt religiöst hem och hur hon finner kärleken. Hos en annan kvinna.
Liksom Fyrväktaren är den här boken skriven med ett härligt, målande språk. Fast den här boken är inte lika trollsk. Jag hade föredragit att läsa denna först.
Det finns annan frukt än apelsiner bygger på författarens egen uppväxt som adoptivflicka i ett strängt religiöst hem och hur hon finner kärleken. Hos en annan kvinna.
Liksom Fyrväktaren är den här boken skriven med ett härligt, målande språk. Fast den här boken är inte lika trollsk. Jag hade föredragit att läsa denna först.
busters öron
I fredags fastnade jag i boken Busters öron av Maria Ernestam. Jag kunde inte lägga ifrån mej den förrän den var slut och somnade således inte förrän efter klockan ett.
En kvinna 50+ får en dagbok och börjar skriva om sitt liv. Detta vävs ihop med hennes liv idag och till slut möts dåtiden och framtiden och alla pusselbitar faller på plats för läsaren.
Språket i boken är vackert och handlingen går hela tiden framåt och man vill hela tiden veta hur det går. Rekommenderas varm.
En kvinna 50+ får en dagbok och börjar skriva om sitt liv. Detta vävs ihop med hennes liv idag och till slut möts dåtiden och framtiden och alla pusselbitar faller på plats för läsaren.
Språket i boken är vackert och handlingen går hela tiden framåt och man vill hela tiden veta hur det går. Rekommenderas varm.
gryning över kalahari
Gryning över Kalahari hur människan blev människa av Lasse Berg.
Väldigt intressant läsning om människans uppkomst. Lasse Berg söker svaren på människans gåta med ett djupt personligt intresse som hela tiden lyser igenom och gör boken intressant och spännande. Man får målande beskrivningar av de miljöer som våra förfäder vistades i eftersom författaren har varit där.
Författaren försöker sej inte på någon egen tolkning av sanningen utan redovisar hela tiden de olika teorier som finns. För forskningen är inte samstämmig i alla frågor (eller snarare nästan aldrig).
Jag kan verkligen rekommendera boken för den som inte drar sej för att läsa böcker med fakta i.
Väldigt intressant läsning om människans uppkomst. Lasse Berg söker svaren på människans gåta med ett djupt personligt intresse som hela tiden lyser igenom och gör boken intressant och spännande. Man får målande beskrivningar av de miljöer som våra förfäder vistades i eftersom författaren har varit där.
Författaren försöker sej inte på någon egen tolkning av sanningen utan redovisar hela tiden de olika teorier som finns. För forskningen är inte samstämmig i alla frågor (eller snarare nästan aldrig).
Jag kan verkligen rekommendera boken för den som inte drar sej för att läsa böcker med fakta i.
det här är inte jag
Det här är inte jag av Eva F Dahlgren
En berättelse om utbrändhet.
En bra bok. Huvudpersonen har dessutom panikångest så jag känner igen mej i en del, men jag önskar att jag hade läst den tidigare.
En berättelse om utbrändhet.
En bra bok. Huvudpersonen har dessutom panikångest så jag känner igen mej i en del, men jag önskar att jag hade läst den tidigare.
vart du än går är du där
Vart du än går är du där - Medveten närvaro i vardagen
av Jon Kabat-Zinn
En bok om medveten närvaro. Och om meditation.
Jag känner att jag inte riktigt kan ta till mej hans meditationstips än, jag är för mycket nybörjare.
Men för den som mediterat ett tag kan boken säkert inspirera till att gå vidare.
Det han skriver om medveten närvaro är inspirerande.
Och meditationsdelen ska jag återvända till.
av Jon Kabat-Zinn
En bok om medveten närvaro. Och om meditation.
Jag känner att jag inte riktigt kan ta till mej hans meditationstips än, jag är för mycket nybörjare.
Men för den som mediterat ett tag kan boken säkert inspirera till att gå vidare.
Det han skriver om medveten närvaro är inspirerande.
Och meditationsdelen ska jag återvända till.
fyrväktaren
Fyrväktaren av Jeanette Winterson.
Boken handlar om Silver, en föräldralös flicka. Och om historier.
Berätta en historia, Pew.
Vilken sorts historia, barn?
En historia med ett lyckligt slut,
Det finns inget sådant i hela världen.
Ett lyckligt slut?
Ett slut.
Vacker, gripande och alldeles underbar.
En bok som man inte kan sluta läsa, men som man inte vill ska ta slut
Boken handlar om Silver, en föräldralös flicka. Och om historier.
Berätta en historia, Pew.
Vilken sorts historia, barn?
En historia med ett lyckligt slut,
Det finns inget sådant i hela världen.
Ett lyckligt slut?
Ett slut.
Vacker, gripande och alldeles underbar.
En bok som man inte kan sluta läsa, men som man inte vill ska ta slut
fågelbovägen 32
Nu har jag läst Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors.
Det var kanske inte så lyckat att läsa den just nu...handlade om en stressad tvåbarnsmamma.
Storyn påminner om Kajsa Ingemarssons Inte enklare än så, (fast Kajsas bok var bättre på relationsbiten) plus ett inlägg i samhällsdebatten om svart arbetskraft och frivillighjälp.
Jag tycker att hon ville få med för mycket i boken, så det blev lite ytligt ibland.
Läsvärd var den iallafall.
Det var kanske inte så lyckat att läsa den just nu...handlade om en stressad tvåbarnsmamma.
Storyn påminner om Kajsa Ingemarssons Inte enklare än så, (fast Kajsas bok var bättre på relationsbiten) plus ett inlägg i samhällsdebatten om svart arbetskraft och frivillighjälp.
Jag tycker att hon ville få med för mycket i boken, så det blev lite ytligt ibland.
Läsvärd var den iallafall.
nödvändigheten i att dansa
En liten bok av Kerstin Thorvall om hur hon dansade bort sin panikångest.
Hon skriver öppet, rakt och ärligt som vanligt.
Boken var trevlig att läsa men är nog ingen bok jag kommer att lägga på minnet.
Hon skriver öppet, rakt och ärligt som vanligt.
Boken var trevlig att läsa men är nog ingen bok jag kommer att lägga på minnet.
kajsa ingemarsson
Inte enklare än så
En vardagsskildring som kändes intressant och spännande. Bokens budskap är att inte ta relationen för given utan att kärleken måste underhållas. Bra!
Små citroner gula
Den här tyckte jag inte var så bra. Ganska förutsägbar, och det gillar jag inte.
Kajsas världEn rolig krönikesamling.
Den ryske vännenEn spännande bok med en bra historia. Läsvärd.
En vardagsskildring som kändes intressant och spännande. Bokens budskap är att inte ta relationen för given utan att kärleken måste underhållas. Bra!
Små citroner gula
Den här tyckte jag inte var så bra. Ganska förutsägbar, och det gillar jag inte.
Kajsas världEn rolig krönikesamling.
Den ryske vännenEn spännande bok med en bra historia. Läsvärd.
theodor kallifatides
Jag tycker mycket om Theodor Kallifatides böcker. Han har ett målande språk med levande beskrivningar och personporträtt.
I terapin fick jag i uppdrag att börja läsa deckare (vill inte läsa om våld och sånt...tvångstanke) och till min stora glädje hittade jag tre kriminalromaner av Kallifatides.
Ett enkelt brott
I hennes blick
Den sjätte passageraren
Jag är ingen van läsare av kriminalromaner, men dessa var verkligen bra. Inga snaskiga detaljer eller "för" otäcka situationer. Personporträtten är det mest centrala och det är spännande att följa huvudpersonerna genom böckerna, både i lösandet av fallen och i det privata.
I terapin fick jag i uppdrag att börja läsa deckare (vill inte läsa om våld och sånt...tvångstanke) och till min stora glädje hittade jag tre kriminalromaner av Kallifatides.
Ett enkelt brott
I hennes blick
Den sjätte passageraren
Jag är ingen van läsare av kriminalromaner, men dessa var verkligen bra. Inga snaskiga detaljer eller "för" otäcka situationer. Personporträtten är det mest centrala och det är spännande att följa huvudpersonerna genom böckerna, både i lösandet av fallen och i det privata.
paulo coehlo
Jag tycker om Coelhos böcker främst för att han alltid har ett budskap med böckerna. Det är oftast inte handlingen i sig som är det viktigaste utan personernas inre utveckling. Han skriver enkelt, men inte slätstruket. Just nu har hans böcker passat in i mitt liv eftersom han skriver mycket om sökande efter mening, lycka, sig själv...
Böckerna i den ordning jag tyckte om dem. Bäst först:
Veronika bestämmer sig för att dö
Efter ett självmordsförsök blir Veronika inlagd på ett mentalsjukhus. En gripande och tänkvärd historia.
Pilgrimsresan
En berättelse om en pilgrimsresa för att uppnå självinsikt och visdom. Boken innehåller flera religiösa referenser, men de kan tolkas allmänmänskligt. En mycket tänkvärd bok.
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät.
Boken handlar om en kvinna som i hela sitt liv har valt den duktiga vägen. Hon träffar sin barndoms stora kärlek och inser att hennes val sällan har varit hjärtats val. Behöver jag säga att jag kände igen mej i mycket?
Zahiren
Boken handlar om en författare vars fru försvinner spårlöst. Boken handlar om hans sökande efter sin fru, men också om ett inre sökande. En tänkvärd och spännande bok.
Häxan från Portobello
En gripande berättelse om en kvinna som följer sin övertygelse.
Djävulen och fröken Prym
Boken handlar om att våga följa våra drömmar och bestra fruktan som hindrar oss från att verkligen leva.
Elva minuter
En kvinna kommer till ett främmande land och lever som prostituerad men söker efter äkta kärlek. Den här var bra som en vanlig roman, men den kändes inte djup på samma sätt som de andra böckerna jag läst.
(Alkemisten läste jag för ett par år sedan. Minns den inte riktigt men skulle nog inte placera den bland de bästa jag läst av honom.)
Böckerna i den ordning jag tyckte om dem. Bäst först:
Veronika bestämmer sig för att dö
Efter ett självmordsförsök blir Veronika inlagd på ett mentalsjukhus. En gripande och tänkvärd historia.
Pilgrimsresan
En berättelse om en pilgrimsresa för att uppnå självinsikt och visdom. Boken innehåller flera religiösa referenser, men de kan tolkas allmänmänskligt. En mycket tänkvärd bok.
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät.
Boken handlar om en kvinna som i hela sitt liv har valt den duktiga vägen. Hon träffar sin barndoms stora kärlek och inser att hennes val sällan har varit hjärtats val. Behöver jag säga att jag kände igen mej i mycket?
Zahiren
Boken handlar om en författare vars fru försvinner spårlöst. Boken handlar om hans sökande efter sin fru, men också om ett inre sökande. En tänkvärd och spännande bok.
Häxan från Portobello
En gripande berättelse om en kvinna som följer sin övertygelse.
Djävulen och fröken Prym
Boken handlar om att våga följa våra drömmar och bestra fruktan som hindrar oss från att verkligen leva.
Elva minuter
En kvinna kommer till ett främmande land och lever som prostituerad men söker efter äkta kärlek. Den här var bra som en vanlig roman, men den kändes inte djup på samma sätt som de andra böckerna jag läst.
(Alkemisten läste jag för ett par år sedan. Minns den inte riktigt men skulle nog inte placera den bland de bästa jag läst av honom.)
080430: att duga
Nu ser jag klart och tydligt att att alla mina måsten och tankar om hur jag ska vara är ett försök att öka mitt värde gentemot andra människor. Eftersom jag inte tycker att jag duger så måste jag göra mej själv bättre.
Vilket skapar en känsla av falskhet eftersom jag innerst inne vet att jag ändå inte duger, att jag bara försöker skapa en perfekt yta. Och bara går och väntar på att bli avslöjad.
Enligt terapeuten förstärker mitt agerande mot perfektion känslan av att inte duga. Och så har det blivit en ond cirkel.
På ett (ytligt) plan tänker jag ju inte på mej själv som värdelös. I trygga situationer och när säkerhetsbeteendena funkar, så tycker jag ju inte att jag är så dålig. Men så fort det är någon situation som jag inte behärskar eller människor som jag placerar över mej på duglighetsskalan så känner jag mej totalt värdelös. Den grundläggande känslan är att jag inte duger som jag är.
Vad är beteenden som jag lagt mej till med, och vad är det som är mitt sanna jag?
När jag placerar mej själv lägre än andra så ser jag ner på mej själv. Ser jag då ner på andra människor som jag placerar under mej? Det vore ju hemskt!
Lite att fundera vidare på alltså...
Vilket skapar en känsla av falskhet eftersom jag innerst inne vet att jag ändå inte duger, att jag bara försöker skapa en perfekt yta. Och bara går och väntar på att bli avslöjad.
Enligt terapeuten förstärker mitt agerande mot perfektion känslan av att inte duga. Och så har det blivit en ond cirkel.
På ett (ytligt) plan tänker jag ju inte på mej själv som värdelös. I trygga situationer och när säkerhetsbeteendena funkar, så tycker jag ju inte att jag är så dålig. Men så fort det är någon situation som jag inte behärskar eller människor som jag placerar över mej på duglighetsskalan så känner jag mej totalt värdelös. Den grundläggande känslan är att jag inte duger som jag är.
Vad är beteenden som jag lagt mej till med, och vad är det som är mitt sanna jag?
När jag placerar mej själv lägre än andra så ser jag ner på mej själv. Ser jag då ner på andra människor som jag placerar under mej? Det vore ju hemskt!
Lite att fundera vidare på alltså...
080429: terapi
Det blev ingen bra terapigång idag känner jag nu efteråt. Jag hade tänkt prata om chefen och min nya situation men det blev ofokuserat och ytligt. Terapeuten frågar efter varje ämne som jag tar upp om jag vill prata mer om det, och då börjar jag tänka att det kanske inte behövs...vill ju inte "slösa bort" tiden...
Så vi gick över till att samtala om självkänsla. Under veckan har jag läst och funderat kring mina självkritiska tankar, och kom fram till att det jag viskar till mej själv (inte helt oväntat) utgår från de föreställningar jag har om mej själv.
jag är tjock och ful och sämre än andra
* säkerhetsbeteende (egentligen skulle det kallas något annat men jag gillar det ordet eftersom jag är van vid det och innebörden är densamma - att man vidmakthåller en negativ föreställning/tanke genom att inte utmana den). Det här är väl den klassiska beskrivningen av dålig självkänsla: jag värderar mej själv utifrån vilket sällskap jag deltar i (och det måste ju innebära att jag klassar andra människor som bättre eller sämre än mej själv. Ju lägre jag värderar mej själv i jämförelse med den andre tilltar säkerhetsbeteendena i styrka:
- jag blir tyst och försöker göra mej osynlig
- jag står inte för den jag är eller mina åsikter
- jag klär mej på ett speciellt sätt
jag är inte värd att tyckas om för den jag är
- jag säger inte gärna nej till någon- jag GÖR en massa saker för andra
- jag lägger saker på minnet för att verka trevlig och engagerad jag är tråkig
- jag pratar mycket och är glad
Tja, sa terapeuten. Jag har inte fått intryck av att du är tråkig. Du är vaken och entusiastisk och har lätt för att skratta. Till och med här. Men jag är ju bara en psykolog, så vad vet jag.... (han är himla kul, min terapeut....)
jag är misslyckad
- jag försöker inte göra nya saker om jag inte tror att jag ska lyckas pefekt
- det faktum att jag vill vara perfekt från början spär på känslan av att vara misslyckad eftersom man oftast inte kan allt på en gång.
Läxa till nästa gång blir att fortsätta läsa i boken om självkänsla, samt att tänka vidare på ovanstående.
Så vi gick över till att samtala om självkänsla. Under veckan har jag läst och funderat kring mina självkritiska tankar, och kom fram till att det jag viskar till mej själv (inte helt oväntat) utgår från de föreställningar jag har om mej själv.
jag är tjock och ful och sämre än andra
* säkerhetsbeteende (egentligen skulle det kallas något annat men jag gillar det ordet eftersom jag är van vid det och innebörden är densamma - att man vidmakthåller en negativ föreställning/tanke genom att inte utmana den). Det här är väl den klassiska beskrivningen av dålig självkänsla: jag värderar mej själv utifrån vilket sällskap jag deltar i (och det måste ju innebära att jag klassar andra människor som bättre eller sämre än mej själv. Ju lägre jag värderar mej själv i jämförelse med den andre tilltar säkerhetsbeteendena i styrka:
- jag blir tyst och försöker göra mej osynlig
- jag står inte för den jag är eller mina åsikter
- jag klär mej på ett speciellt sätt
jag är inte värd att tyckas om för den jag är
- jag säger inte gärna nej till någon- jag GÖR en massa saker för andra
- jag lägger saker på minnet för att verka trevlig och engagerad jag är tråkig
- jag pratar mycket och är glad
Tja, sa terapeuten. Jag har inte fått intryck av att du är tråkig. Du är vaken och entusiastisk och har lätt för att skratta. Till och med här. Men jag är ju bara en psykolog, så vad vet jag.... (han är himla kul, min terapeut....)
jag är misslyckad
- jag försöker inte göra nya saker om jag inte tror att jag ska lyckas pefekt
- det faktum att jag vill vara perfekt från början spär på känslan av att vara misslyckad eftersom man oftast inte kan allt på en gång.
Läxa till nästa gång blir att fortsätta läsa i boken om självkänsla, samt att tänka vidare på ovanstående.
tisdag 29 april 2008
080427: mardrömschefen är tillbaka
Jag har haft mailstrul och har inte kollat mailen på några dagar. I inkorgen låg ett mail från personalavdelningen. Min gamla chef - han som trakasserade mej - har blivit återanställd och är nu min chef igen!
Visserligen var jag så gott som säker på att jag skulle börja plugga, men allting rasar ändå samman. Nu är det helt uteslutet att jag någonsin sätter min fot på det där företaget igen. Skit skit skit. Nu kommer allt tillbaka....
...
När jag gick och la mej i går plockade jag fram min mentala verktygslåda. Jag tänkte inte låta knäppchefen få förstöra något mer. Spännande att få testa i skarpt läge skulle man kunna tänka om man vore obotlig optimist!
Jag började med min vanliga avslappning. Oj, vad spänd jag var i kroppen! När tankarna kom flyttade jag över fokus till andningen. Och jag somnade faktiskt. Vaknade efter ett par timmar och tyckte att jag hade svårt att andas. Det kändes som om halsen svullande igen. Akut allergi??? (Ologiskt, men nog så skrämmande!) Och maken som skulle ut och resa resten av månaden. Ensam med barnen i flera dagar. Tänk om... Katastroftankarna spann på. Och snart låg jag i sängen med andnöd och hjärtklappning.
Sedan gjorde jag det enda jag tyckte var möjligt. Jag väckte min man och bad honom stanna hemma. Vilket han gjorde! Gullis!!! Egentligen ska man ju inte ge efter för paniktankarna. Men jag tyckte faktiskt att det var en ganska speciell situation och jag tror att jag gjorde det enda rätta. Tre dygn ensam med barnen där jag dessutom skulle vara hemma med sjuk 3-åring skulle kunna knäcka mej igen. Jag som precis börjar komma på fötter.Tur att jag gift mej med världens bästa man!!!!
...
Jag har bestämt mej för hur jag ska angripa problemet med chefen:
1) Prata om det på terapin i morgon för att få lite distans och klarhet i mina känslor.
2) Ringa till personaltjejen och ta reda på mer. Förklara konflikten för henne igen (så att hon inte bara går på chefens linje...), kanske ska vi träffas och prata...
3) Prata med FK om läget + att studier känns som ett bra alternativ.
4) Prata med personaltjejen igen om att jag inte vill ha någon kontakt med chefen, inte vill att han ska hantera mitt ärende o.s.v.. Jag har absolut inget förtroende för honom...
Visserligen var jag så gott som säker på att jag skulle börja plugga, men allting rasar ändå samman. Nu är det helt uteslutet att jag någonsin sätter min fot på det där företaget igen. Skit skit skit. Nu kommer allt tillbaka....
...
När jag gick och la mej i går plockade jag fram min mentala verktygslåda. Jag tänkte inte låta knäppchefen få förstöra något mer. Spännande att få testa i skarpt läge skulle man kunna tänka om man vore obotlig optimist!
Jag började med min vanliga avslappning. Oj, vad spänd jag var i kroppen! När tankarna kom flyttade jag över fokus till andningen. Och jag somnade faktiskt. Vaknade efter ett par timmar och tyckte att jag hade svårt att andas. Det kändes som om halsen svullande igen. Akut allergi??? (Ologiskt, men nog så skrämmande!) Och maken som skulle ut och resa resten av månaden. Ensam med barnen i flera dagar. Tänk om... Katastroftankarna spann på. Och snart låg jag i sängen med andnöd och hjärtklappning.
Sedan gjorde jag det enda jag tyckte var möjligt. Jag väckte min man och bad honom stanna hemma. Vilket han gjorde! Gullis!!! Egentligen ska man ju inte ge efter för paniktankarna. Men jag tyckte faktiskt att det var en ganska speciell situation och jag tror att jag gjorde det enda rätta. Tre dygn ensam med barnen där jag dessutom skulle vara hemma med sjuk 3-åring skulle kunna knäcka mej igen. Jag som precis börjar komma på fötter.Tur att jag gift mej med världens bästa man!!!!
...
Jag har bestämt mej för hur jag ska angripa problemet med chefen:
1) Prata om det på terapin i morgon för att få lite distans och klarhet i mina känslor.
2) Ringa till personaltjejen och ta reda på mer. Förklara konflikten för henne igen (så att hon inte bara går på chefens linje...), kanske ska vi träffas och prata...
3) Prata med FK om läget + att studier känns som ett bra alternativ.
4) Prata med personaltjejen igen om att jag inte vill ha någon kontakt med chefen, inte vill att han ska hantera mitt ärende o.s.v.. Jag har absolut inget förtroende för honom...
080424: tyst och blyg, eller...?
I kväll har jag varit på föräldramöte på dagis. Och nu känner jag att jag behöver tänka igenom mitt agerande. Jag har nog varit lite väl negativ och kritsk om mej själv den sista tiden. Tolkat allt utifrån känslor jag hade som barn. Den här kvällen kändes som en påminnelse om att jag faktiskt inte är den där osäkra fjortisen längre...
Jag är av den samvetsgranna typen som tycker att man under ett möte ska hålla sej till ämnet. Hur intressant är det för de andra att höra gulliga historier om just mina barn??? Så när jag är på föräldramöte pratar jag bara när jag har någonting vettigt att säga (även om stämningen på vårt dagis är rätt "kamratlig"). Och dessutom får man ju allas blickar på sej när man väl säger något. Det stör dock inte mej nämnvärt.
Nåväl, i kväll framförde jag en del positiva synpunkter och även spontan kritik av ledningen. Jag framförde alltså en kritisk åsikt utan att i förväg noggrannt ha tänkt igenom argumenten. Heja mej!!! Jag pratade för att jag hade något att säga, inte för att jag inte skulle vara tyst.
Och när jag tänker efter så är jag ju faktiskt inte tyst och blyg längre, även om jag är rädd för att framstå som det. Jag är oftast glad och social och intresserad av andra människor. Vilket innebär att jag pratar och frågar, lyssnar och drar in andra i samtalet. Är allmänt trevlig alltså. (Hoppas jag i allafall...) Jag har åsikter och jag tycker att det är viktigt att vara engagerad och kunna påverka i den mån det går. Och då säger jag vad jag tycker (utan att vara FÖR påstridig).
Och i den här situationen riskerade jag ju inte några jobbiga frågor genom att vara tyst.
Problemet med mitt pratande är ju egentligen bara de tillfällen där jag känner mej obekväm genom att vara tyst. Det är ju då jag ska öva mej på att inte börja prata en massa. Inte försöka vara tyst i alla situationer. För i vissa sammanhang är jag varken tyst eller blyg.
Det här resonemanget blev rörigt värre, men det jag vill säga är nog att jag inte ska övertolka mitt agerande. Det är inte svart eller vitt utan jag måste i varje situation gå in i mej själv och känna efter om jag är mej själv eller om jag tar till något säkerhetsbeteende för att gömma mej. Det som i ett sammanhang är panikartat prat kan i ett annat vara äkta engagemang.
(Dessutom satt vi på pinnstolar i en ring och jag tänkte inte en enda gång på hur många eventuella valkar som eventuellt syntes.)
Jag är av den samvetsgranna typen som tycker att man under ett möte ska hålla sej till ämnet. Hur intressant är det för de andra att höra gulliga historier om just mina barn??? Så när jag är på föräldramöte pratar jag bara när jag har någonting vettigt att säga (även om stämningen på vårt dagis är rätt "kamratlig"). Och dessutom får man ju allas blickar på sej när man väl säger något. Det stör dock inte mej nämnvärt.
Nåväl, i kväll framförde jag en del positiva synpunkter och även spontan kritik av ledningen. Jag framförde alltså en kritisk åsikt utan att i förväg noggrannt ha tänkt igenom argumenten. Heja mej!!! Jag pratade för att jag hade något att säga, inte för att jag inte skulle vara tyst.
Och när jag tänker efter så är jag ju faktiskt inte tyst och blyg längre, även om jag är rädd för att framstå som det. Jag är oftast glad och social och intresserad av andra människor. Vilket innebär att jag pratar och frågar, lyssnar och drar in andra i samtalet. Är allmänt trevlig alltså. (Hoppas jag i allafall...) Jag har åsikter och jag tycker att det är viktigt att vara engagerad och kunna påverka i den mån det går. Och då säger jag vad jag tycker (utan att vara FÖR påstridig).
Och i den här situationen riskerade jag ju inte några jobbiga frågor genom att vara tyst.
Problemet med mitt pratande är ju egentligen bara de tillfällen där jag känner mej obekväm genom att vara tyst. Det är ju då jag ska öva mej på att inte börja prata en massa. Inte försöka vara tyst i alla situationer. För i vissa sammanhang är jag varken tyst eller blyg.
Det här resonemanget blev rörigt värre, men det jag vill säga är nog att jag inte ska övertolka mitt agerande. Det är inte svart eller vitt utan jag måste i varje situation gå in i mej själv och känna efter om jag är mej själv eller om jag tar till något säkerhetsbeteende för att gömma mej. Det som i ett sammanhang är panikartat prat kan i ett annat vara äkta engagemang.
(Dessutom satt vi på pinnstolar i en ring och jag tänkte inte en enda gång på hur många eventuella valkar som eventuellt syntes.)
080423: en inställningsfråga
Efter terapin igår tog jag mej en ordentlig funderare på min irritation över makens snickrande. Och kom fram till att för hans skull kan jag ställa upp på att stå i köket på vardagarna under en begränsad tid. Jag bestämde mej för att välja att göra det så att han får tid till byggandet.
Han gör ju faktiskt det här för familjen. Och det är rätt trist att altanen är en byggarbetsplats nu när det börjar bli varmt ute. Det ska bli skönt när det är klart!
Strax före sex igår kom maken in och skulle duscha barnen. Då erbjöd jag mej att göra det i hans ställe så att han kunde fortsätta med byggandet. Han blev glad och jag kände mej också glad.
Han gör ju faktiskt det här för familjen. Och det är rätt trist att altanen är en byggarbetsplats nu när det börjar bli varmt ute. Det ska bli skönt när det är klart!
Strax före sex igår kom maken in och skulle duscha barnen. Då erbjöd jag mej att göra det i hans ställe så att han kunde fortsätta med byggandet. Han blev glad och jag kände mej också glad.
080422: terapi
Idag pratade vi lite om att jag känner mej stressad och irriterad över min mans ständiga renoverande. Dels är jag irriterad på att han kommer hem, går ut och sedan bara kommer in och äter=jag får sköta all markservice som vi inte delat upp i städschemat. Och detta trots att jag gick med på att bygga uterum på villkoret att det får ta den tid det tar. Jag är också irriterad över att jag är irriterad. Jag har försökt lösa detta genom att prata med min man samt att vara i nuet när irritationen kommer. Helt rätt taktik enligt terapeuten. Han tycker att det är bra att jag råkar ut för lite saker så att jag får tillämpa mina verktyg i praktiken.
Sedan gick vi över till att gå igenom mina kritiska tankar om mej själv som jag skrev om tidigare idag. Vi konstaterade att vi håller på och jobbar med dem och pratade lite om hur jag ska komma ihåg att jobba vidare med det i vardagen. Det där med att vara tyst måste jag tänka på före en situation, annars går det automatiskt men i de andra fallen märker jag oftast när jag börjar med mina säkerhetsbeteenden. Och då är det "bara" att utmana dem!
Sedan gick vi igenom min förklaringsmodell för min sunkiga självkänsla. Terapeuten tyckte att det verkade vara en trovärdig förklaring och hade inga följdfrågor att ställa. Jag känner ju själv att det är ganska genomtänkt och det känns skönt! Vi pratade lite om vitsen med att rota i det förflutna och han sa att fördelen med att kartlägga bakgrunden är att man kan se hur det var och varför man reagerar som man gör, koppla ihop dessa och sedan gå vidare med konstaterandet att det var då och nu är nu.
Jag hann också påbörja lite tankar som jag fått genom Iris Johanssons böcker. Terapeuten blev intresserad och sa att han nog ska läsa böckerna.Till nästa gång ska jag fortsätta med att utmana mina säkerhetsbeteenden samt läsa igenom kapitel 5 i boken om självkänsla.
Sedan gick vi över till att gå igenom mina kritiska tankar om mej själv som jag skrev om tidigare idag. Vi konstaterade att vi håller på och jobbar med dem och pratade lite om hur jag ska komma ihåg att jobba vidare med det i vardagen. Det där med att vara tyst måste jag tänka på före en situation, annars går det automatiskt men i de andra fallen märker jag oftast när jag börjar med mina säkerhetsbeteenden. Och då är det "bara" att utmana dem!
Sedan gick vi igenom min förklaringsmodell för min sunkiga självkänsla. Terapeuten tyckte att det verkade vara en trovärdig förklaring och hade inga följdfrågor att ställa. Jag känner ju själv att det är ganska genomtänkt och det känns skönt! Vi pratade lite om vitsen med att rota i det förflutna och han sa att fördelen med att kartlägga bakgrunden är att man kan se hur det var och varför man reagerar som man gör, koppla ihop dessa och sedan gå vidare med konstaterandet att det var då och nu är nu.
Jag hann också påbörja lite tankar som jag fått genom Iris Johanssons böcker. Terapeuten blev intresserad och sa att han nog ska läsa böckerna.Till nästa gång ska jag fortsätta med att utmana mina säkerhetsbeteenden samt läsa igenom kapitel 5 i boken om självkänsla.
080422: destruktiva föreställningar om mej själv
Läxan till terapin den här gången var att ta fram tankar som jag har om mej själv och som sätter igång negativa spiraler för självkänslan. Efter att ha fångat upp tankarna inser jag att jag faktiskt redan har börjat jobba med de flesta av dem och att jag har börjat utmana de säkerhetsbeteenden som jag har.
Det är jätteskönt att jag hela tiden kommer fram till samma slutsatser trots olika angreppssätt. Eftersom det är så så måste det ju vara så här det är! Och när jag jobbar med det så jobbar jag med det som blivit jag."Skrämmande tankar" jag har om mej själv:
Jag är tjock
Några kilos viktuppgång och jag går från att vara helt okej till att uppfatta mej själv som fet. Och när jag tycker det så drar ett gäng säkerhetsbeteenden igång:
- jag har döljande kläder
- tittar mej själv i spegeln för att se hur tjock jag ser ut
- frågar min man om jag ser tjockare ut än jag är (den enda frågan som man kan få ett rakt svar på)
- håller in magen och magandas alltså inte
- tänker på hur jag sitter
- äter mindre i sällskap
Jag är rädd för att andra ska tycka att jag har dålig karaktär, att jag är en sämre människa och att jag är lat om jag uppfattas som tjock. Och detta trots att jag själv inser att jag har viktigare saker att tänka på en några kilo hit och dit (mitt mående till exempel) samt att jag verkligen inte tycker så om överviktiga människor.
Jag är blyg och tråkig om jag inte pratar
Jag är rädd för att andra ska inse att jag är blyg och tyst, vilket jag inte vill vara. Dessutom vill jag inte gärna få personliga frågor från andra.
Säkerhetsbeteende:
- jag pratar mycket
- ställer frågor
- lägger saker på minnet så att jag alltid kan följa upp med frågor
- jag svarar undvikande om samtalet tenderar att komma in på mej
- jag skämtar om mej själv för att slippa svara allvarligt
Jag har ingen stil och smak
Tänk om andra tycker att jag klär mej fult, har ett fult hem och gör fult pyssel.
Säkerhetsbeteende:
- jag dubbelkollar alltid med någon pålitlig person innan jag tar på mej kläder eller accessoarer som jag inte säkert vet är "godkänt".
- jag väljer ofta säkra kort även om jag tycker något annat är finare.
Jag är inte perfekt
Tänk om jag misslyckas med det jag ska göra!!!!
Rädslan i det här fallet är nog först och främst att jag har illusioner om mej själv som kan brytas, men även att jag gärna vill vara bra på det jag gör.
Säkerhetsbeteende:
- jag avstår från att försöka om jag ser att det finns en risk att misslyckas
- jag samlar så mycket fakta som möjligt innan jag börjar
- jag lämnar inte ifrån mej något som jag inte är nöjd med
Jag är otrevlig om jag säger nej
Tänk om någon blir arg på mej och inte vill umgås mer med mej om jag tackar nej eller inte ställer upp.
Säkerhetsbeteenden:
- jag säger ja
- om jag säger nej ger jag en utförlig förklaring
- jag skyller på någon annan eller på tidsbrist
Jag är en slarvig person
Tänk om andra tror jatt jag är "äcklig" och därför inte vill umgås mer med mej om jag har stökigt hemma, eller tänk om andra tror att jag är slarvig och lat!
Ingen tycker om mej egentligen
Jag vågar aldrig (eller vågade, för det här har jag övat på) ta första steget till att fördjupa en relation. Varken i ord eller handling av rädsla för att bli avvisad eller tappa ansiktet.
Jag litar inte på min egen kapacitet
Tänk om jag står utan inkomst i framtiden och inte kan ta hand om mej och min familj!
Säkerhetsbeteende:
- väljer alltid trygghet
- sparar pengar
- planerar långsiktigt
När jag formulerar dessa känslor som påståenden så blir det ganska tydligt hur lite de egentligen stämmer överens med verkligheten...
Det är jätteskönt att jag hela tiden kommer fram till samma slutsatser trots olika angreppssätt. Eftersom det är så så måste det ju vara så här det är! Och när jag jobbar med det så jobbar jag med det som blivit jag."Skrämmande tankar" jag har om mej själv:
Jag är tjock
Några kilos viktuppgång och jag går från att vara helt okej till att uppfatta mej själv som fet. Och när jag tycker det så drar ett gäng säkerhetsbeteenden igång:
- jag har döljande kläder
- tittar mej själv i spegeln för att se hur tjock jag ser ut
- frågar min man om jag ser tjockare ut än jag är (den enda frågan som man kan få ett rakt svar på)
- håller in magen och magandas alltså inte
- tänker på hur jag sitter
- äter mindre i sällskap
Jag är rädd för att andra ska tycka att jag har dålig karaktär, att jag är en sämre människa och att jag är lat om jag uppfattas som tjock. Och detta trots att jag själv inser att jag har viktigare saker att tänka på en några kilo hit och dit (mitt mående till exempel) samt att jag verkligen inte tycker så om överviktiga människor.
Jag är blyg och tråkig om jag inte pratar
Jag är rädd för att andra ska inse att jag är blyg och tyst, vilket jag inte vill vara. Dessutom vill jag inte gärna få personliga frågor från andra.
Säkerhetsbeteende:
- jag pratar mycket
- ställer frågor
- lägger saker på minnet så att jag alltid kan följa upp med frågor
- jag svarar undvikande om samtalet tenderar att komma in på mej
- jag skämtar om mej själv för att slippa svara allvarligt
Jag har ingen stil och smak
Tänk om andra tycker att jag klär mej fult, har ett fult hem och gör fult pyssel.
Säkerhetsbeteende:
- jag dubbelkollar alltid med någon pålitlig person innan jag tar på mej kläder eller accessoarer som jag inte säkert vet är "godkänt".
- jag väljer ofta säkra kort även om jag tycker något annat är finare.
Jag är inte perfekt
Tänk om jag misslyckas med det jag ska göra!!!!
Rädslan i det här fallet är nog först och främst att jag har illusioner om mej själv som kan brytas, men även att jag gärna vill vara bra på det jag gör.
Säkerhetsbeteende:
- jag avstår från att försöka om jag ser att det finns en risk att misslyckas
- jag samlar så mycket fakta som möjligt innan jag börjar
- jag lämnar inte ifrån mej något som jag inte är nöjd med
Jag är otrevlig om jag säger nej
Tänk om någon blir arg på mej och inte vill umgås mer med mej om jag tackar nej eller inte ställer upp.
Säkerhetsbeteenden:
- jag säger ja
- om jag säger nej ger jag en utförlig förklaring
- jag skyller på någon annan eller på tidsbrist
Jag är en slarvig person
Tänk om andra tror jatt jag är "äcklig" och därför inte vill umgås mer med mej om jag har stökigt hemma, eller tänk om andra tror att jag är slarvig och lat!
Ingen tycker om mej egentligen
Jag vågar aldrig (eller vågade, för det här har jag övat på) ta första steget till att fördjupa en relation. Varken i ord eller handling av rädsla för att bli avvisad eller tappa ansiktet.
Jag litar inte på min egen kapacitet
Tänk om jag står utan inkomst i framtiden och inte kan ta hand om mej och min familj!
Säkerhetsbeteende:
- väljer alltid trygghet
- sparar pengar
- planerar långsiktigt
När jag formulerar dessa känslor som påståenden så blir det ganska tydligt hur lite de egentligen stämmer överens med verkligheten...
080421: roten till min självkänsla
Efter mycket tänkande och kännande har jag kommit fram till fem saker som möjligen kan ha påverkat min självkänsla negativt. Det viktigaste är kanske inte att det är "objektivt sant" utan att jag själv får en förklaring till varför det blivit som det blivit.
1) Min mammas förväntningar på mej
Min mamma växte upp i skuggan av sin duktiga storasyster och fick aldrig någon uppmuntran i skolan eftersom hon var duktig i "fel ämnen" och kände aldrig att hon dög. När det sedan gick bra för mej i skolan blev hon av föklarliga skäl väldigt glad. Hon ställde aldrig några krav på mej men hade nog höga förväntningar eftersom det gick så lätt för mej. Såklart snappade jag upp detta och försökte leva upp till dessa förväntningar och göra min mamma glad. Jag förökte vara duktig!
2) Jag var "osynlig" i skolan
Tyst och blyg från början fick jag nog en stämpel på mej. Mitt sätt att försöka bli sedd var att vara duktig. För att få uppmärksamhet dög det alltså inte att vara den jag var utan jag var antingen tvungen att prestera eller ändra på mitt sätt.
3) Mammas "kritik"
Min mamma har alltid kommit med (säkert välmenta) små kommentarer om uppförande och klädsel. "Sådär kan du väl inte se ut", "oj så rufsigt håret är", "det där passar inte ihop"...i all oändlighet. Min mamma har alltid tyckt att det är viktigt att göra ett bra intryck och försökte föra över det på oss. Min man säger att mamma fortfarande kommer med kommentarer ibland, men själv har jag inte tänkt på det.
4) Kompisar
Under min uppväxt hade jag ingen trygg kompis. Min mamma har berättat att jag ofta kom hem och grät när jag lekte med min bästis eftersom hon rätt som det var skulle leka med någon annan. Mamma försökte få mej att leka med någon annan, men konstigt nog ville jag ändå vara med henne.
På lågstadiet hade jag så en riktig bästa vän, men i mellanstadiet fick hon en annnan bästis och jag hamnade lite utanför. Jag hade alltid någon att vara med, men hade ingen bästis (något som var viktigt för mej). På högstadiet var vi tre tjejer som alltid hängde ihop. Med allt strul som det innebär att vara tre i den åldern...
Under nästan hela min uppväxt har jag levt med en rädsla för att hamna utanför, vilket lett till att jag har ansträngt mej för att passa in.
5) Livlig fantasi.
Vet inte riktigt om det här hör till men min livliga fantasi har varit ett dominerande inslag i min uppväxt så jag tar med det här.
Ända sedan jag var liten har jag haft otäcka tankar när jag ska somna och så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att någon ond makt ska "komma och ta mej". Därför hade jag ritualer för mej där jag bl.a. bad aftonbön, och skulle ligga och sova åt ett visst håll. Jag hade också gosedjur som jag satte åt olika håll så att de vaktade mej.
Man kan väl säga att mina stigar ner i ångestträsket var väl upptrampade när panikångesten med alla katastroftankar började spöka. Och jag är fortfarande väldigt känslig för otäcka filmer med fantasiinslag. Trots att jag vet att det inte finns såna där otäcka figurer så kan jag ändå ligga och vara rädd för att de ska komma. (Blod och våld går däremot bra...)
1) Min mammas förväntningar på mej
Min mamma växte upp i skuggan av sin duktiga storasyster och fick aldrig någon uppmuntran i skolan eftersom hon var duktig i "fel ämnen" och kände aldrig att hon dög. När det sedan gick bra för mej i skolan blev hon av föklarliga skäl väldigt glad. Hon ställde aldrig några krav på mej men hade nog höga förväntningar eftersom det gick så lätt för mej. Såklart snappade jag upp detta och försökte leva upp till dessa förväntningar och göra min mamma glad. Jag förökte vara duktig!
2) Jag var "osynlig" i skolan
Tyst och blyg från början fick jag nog en stämpel på mej. Mitt sätt att försöka bli sedd var att vara duktig. För att få uppmärksamhet dög det alltså inte att vara den jag var utan jag var antingen tvungen att prestera eller ändra på mitt sätt.
3) Mammas "kritik"
Min mamma har alltid kommit med (säkert välmenta) små kommentarer om uppförande och klädsel. "Sådär kan du väl inte se ut", "oj så rufsigt håret är", "det där passar inte ihop"...i all oändlighet. Min mamma har alltid tyckt att det är viktigt att göra ett bra intryck och försökte föra över det på oss. Min man säger att mamma fortfarande kommer med kommentarer ibland, men själv har jag inte tänkt på det.
4) Kompisar
Under min uppväxt hade jag ingen trygg kompis. Min mamma har berättat att jag ofta kom hem och grät när jag lekte med min bästis eftersom hon rätt som det var skulle leka med någon annan. Mamma försökte få mej att leka med någon annan, men konstigt nog ville jag ändå vara med henne.
På lågstadiet hade jag så en riktig bästa vän, men i mellanstadiet fick hon en annnan bästis och jag hamnade lite utanför. Jag hade alltid någon att vara med, men hade ingen bästis (något som var viktigt för mej). På högstadiet var vi tre tjejer som alltid hängde ihop. Med allt strul som det innebär att vara tre i den åldern...
Under nästan hela min uppväxt har jag levt med en rädsla för att hamna utanför, vilket lett till att jag har ansträngt mej för att passa in.
5) Livlig fantasi.
Vet inte riktigt om det här hör till men min livliga fantasi har varit ett dominerande inslag i min uppväxt så jag tar med det här.
Ända sedan jag var liten har jag haft otäcka tankar när jag ska somna och så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att någon ond makt ska "komma och ta mej". Därför hade jag ritualer för mej där jag bl.a. bad aftonbön, och skulle ligga och sova åt ett visst håll. Jag hade också gosedjur som jag satte åt olika håll så att de vaktade mej.
Man kan väl säga att mina stigar ner i ångestträsket var väl upptrampade när panikångesten med alla katastroftankar började spöka. Och jag är fortfarande väldigt känslig för otäcka filmer med fantasiinslag. Trots att jag vet att det inte finns såna där otäcka figurer så kan jag ändå ligga och vara rädd för att de ska komma. (Blod och våld går däremot bra...)
080414: matvanor och ångest
Jag har länge funderat på om inte kaffe och socker får mej att må sämre. Jag har i olika sammanhang läst att ångesten kan påverkas av kosten, men steget i från att läsa till att inse att det faktiskt kan gälla även mej har varit långt. Och därifrån till att faktiskt känna att det kan vara värt att pröva...
För ungefär två veckor sedan kände jag att det var dags. Påskens totalt ohämmade mumsande hade påverkat mej så negativt att jag faktiskt tvingades inse att det nog faktiskt var godisets fel...
Så jag har lagt om till sundare vanor. Inte med några måsten eller förbud. Jag har inget mål i sikte. Jag försöker inte gå ner i vikt. Målet är inte att må bättre. Utan jag försöker äta så att jag trivs med mej själv här och nu. Om jag frossar en gång så innebär det inte med automatik dåligt samvete utan snarare att jag får ta att det medför att jag mår sämre (inbillar jag mej).
Jag försöker helt enkelt se på mina matvanor med acceptans och ansvar. Och kärlek. Jag accepterar att min ångest påverkas av vad jag äter. Jag accepterar att det bara är jag som har ansvaret för att jag mår så bra som möjligt. Jag accepterar att jag inte är perfekt, att det ibland kan vara lockande att falla för frestelserna.
Kärlek visar man inte genom ord utan genom handling. Ett sätt att visa att jag älskar och respekterar mej själv är att ge mej själv så goda förutsättningar som möjligt för att må bra.Flummigt värre, men jag tror att jag har fått en inställning som funkar. Inga måsten, förbud, belöningar eller straff. Bara kärlekt och livsglädje!
Mitt gamla jag skulle här gärna lista alla framsteg. Men det går helt emot grundtanken ovan. :)
Jag kan väl säga så mycket att för att bli av med sockerberoendet var jag tvungen att införa ett tidsbegränsat måste. Nu har det släppt och glädjeämnena är istället äpplen, apelsiner och cashewnötter.
Kaffet, mitt älskade och hatade, var jag helt fri ifrån men suget blev för stort när jag var hemma med sjuka barn och tröttheten slog till efter några vaknätter. Nu tar jag nya tag och tycker väl egentligen inte att det är så värst gott längre. I dag blir det en halv kopp och sedan är det stopp.
Alkohol har jag druckit väldigt sparsamt sedan jag ökade till maxdos av antidep.medicinen (det kändes lite läskigt). Men sedan skidresan har jag inte druckit en droppe och nu känner jag mej inte ens sugen när vinflaskan kommer fram.
För ungefär två veckor sedan kände jag att det var dags. Påskens totalt ohämmade mumsande hade påverkat mej så negativt att jag faktiskt tvingades inse att det nog faktiskt var godisets fel...
Så jag har lagt om till sundare vanor. Inte med några måsten eller förbud. Jag har inget mål i sikte. Jag försöker inte gå ner i vikt. Målet är inte att må bättre. Utan jag försöker äta så att jag trivs med mej själv här och nu. Om jag frossar en gång så innebär det inte med automatik dåligt samvete utan snarare att jag får ta att det medför att jag mår sämre (inbillar jag mej).
Jag försöker helt enkelt se på mina matvanor med acceptans och ansvar. Och kärlek. Jag accepterar att min ångest påverkas av vad jag äter. Jag accepterar att det bara är jag som har ansvaret för att jag mår så bra som möjligt. Jag accepterar att jag inte är perfekt, att det ibland kan vara lockande att falla för frestelserna.
Kärlek visar man inte genom ord utan genom handling. Ett sätt att visa att jag älskar och respekterar mej själv är att ge mej själv så goda förutsättningar som möjligt för att må bra.Flummigt värre, men jag tror att jag har fått en inställning som funkar. Inga måsten, förbud, belöningar eller straff. Bara kärlekt och livsglädje!
Mitt gamla jag skulle här gärna lista alla framsteg. Men det går helt emot grundtanken ovan. :)
Jag kan väl säga så mycket att för att bli av med sockerberoendet var jag tvungen att införa ett tidsbegränsat måste. Nu har det släppt och glädjeämnena är istället äpplen, apelsiner och cashewnötter.
Kaffet, mitt älskade och hatade, var jag helt fri ifrån men suget blev för stort när jag var hemma med sjuka barn och tröttheten slog till efter några vaknätter. Nu tar jag nya tag och tycker väl egentligen inte att det är så värst gott längre. I dag blir det en halv kopp och sedan är det stopp.
Alkohol har jag druckit väldigt sparsamt sedan jag ökade till maxdos av antidep.medicinen (det kändes lite läskigt). Men sedan skidresan har jag inte druckit en droppe och nu känner jag mej inte ens sugen när vinflaskan kommer fram.
080411: terapi
Hemma igen från terapin. En riktigt bra session. Kanske för att jag var i mina känslor och lät dem styra samtalet.
Jag kom dit med en stor ledsen klump i bröstet. Det som gör mej ledsen är att jag insett hur mycket alla mina måsten begränsat mej. Hittills har jag jobbat med det mest på en intellektuell nivå, men nu har vetskapen landat i mej. Och då blev jag ledsen.
Och rädd. För vad döljer sej bakom alla måsten? Vill jag ta mej ur fångenskapen måste (ha!) jag följa min inre röst. Och stå för den jag är. Ta ansvar för mitt eget liv på ett helt annat sätt. Inte längre bara flyta med och göra saker för att det är så man gör, och göra andras och samhällets vilja till min egen.
Resultatet av mitt arbete med flödesschemat över mina känslor och föreställningar blev alltså att jag lyckades komma djupare in i mig själv.Terapeuten och jag kom fram till att vi ska fortsätta jobba med boken om Självkänsla eftersom den tar upp flera områden som jag har tagit med i schemat. Just nu jobbar jag med min rädsla för vad andra ska tycka. Nästa kapitel handlar om Självkritik.
Boken är väldigt strukturerad i sann KBT-anda och jag har märkt att det tilltalar mitt intellekt - jag ser att det jag läser stämmer in, bekräftar det och går vidare. Utan att ha känslorna med mej. Så vi bestämde att vi ska jobba med boken i ett långsamt och eftertänksamt tempo (inte likt mej...) och att terapeuten verkligen ska ställa frågor så att jag måste känna. Jag har lätt för att se mina känslor och strukturera upp dem, men trots att det blir djupt så blir det ändå ytligt. Precis som om jag står bredvid och tittar på istället för att vara delaktig.
Vi pratade också om hur jag ska kunna hejda mej så att jag inte rusar iväg och blir sådär stressad igen. Jag kom fram till att den första varningssignalen är att jag känner mej entusiasm och får lust att göra saker. Det som borde vara något positivt blir negativt eftersom jag inte kan tygla mej utan drar iväg.
Och så frågade terapeuten om jag verkligen ska ta upp det här med Mindfulness just nu. Jag hade själv tänkt på det, att det var ett resultat av min entusiasm - att jag vill så mycket!
Jag har börjat jobba lite med mina "grundantaganden" om mej själv, som jag låter styra över mitt liv. (Kapitel 4 i Höj din självkänsa...). Till nästa gång ska jag jobba vidare med det.
Jag kom dit med en stor ledsen klump i bröstet. Det som gör mej ledsen är att jag insett hur mycket alla mina måsten begränsat mej. Hittills har jag jobbat med det mest på en intellektuell nivå, men nu har vetskapen landat i mej. Och då blev jag ledsen.
Och rädd. För vad döljer sej bakom alla måsten? Vill jag ta mej ur fångenskapen måste (ha!) jag följa min inre röst. Och stå för den jag är. Ta ansvar för mitt eget liv på ett helt annat sätt. Inte längre bara flyta med och göra saker för att det är så man gör, och göra andras och samhällets vilja till min egen.
Resultatet av mitt arbete med flödesschemat över mina känslor och föreställningar blev alltså att jag lyckades komma djupare in i mig själv.Terapeuten och jag kom fram till att vi ska fortsätta jobba med boken om Självkänsla eftersom den tar upp flera områden som jag har tagit med i schemat. Just nu jobbar jag med min rädsla för vad andra ska tycka. Nästa kapitel handlar om Självkritik.
Boken är väldigt strukturerad i sann KBT-anda och jag har märkt att det tilltalar mitt intellekt - jag ser att det jag läser stämmer in, bekräftar det och går vidare. Utan att ha känslorna med mej. Så vi bestämde att vi ska jobba med boken i ett långsamt och eftertänksamt tempo (inte likt mej...) och att terapeuten verkligen ska ställa frågor så att jag måste känna. Jag har lätt för att se mina känslor och strukturera upp dem, men trots att det blir djupt så blir det ändå ytligt. Precis som om jag står bredvid och tittar på istället för att vara delaktig.
Vi pratade också om hur jag ska kunna hejda mej så att jag inte rusar iväg och blir sådär stressad igen. Jag kom fram till att den första varningssignalen är att jag känner mej entusiasm och får lust att göra saker. Det som borde vara något positivt blir negativt eftersom jag inte kan tygla mej utan drar iväg.
Och så frågade terapeuten om jag verkligen ska ta upp det här med Mindfulness just nu. Jag hade själv tänkt på det, att det var ett resultat av min entusiasm - att jag vill så mycket!
Jag har börjat jobba lite med mina "grundantaganden" om mej själv, som jag låter styra över mitt liv. (Kapitel 4 i Höj din självkänsa...). Till nästa gång ska jag jobba vidare med det.
080411: att hejda sej
Det första tecknet på att jag drar iväg, gör/planerar för mycket och blir stressad är att jag känner att jag vill saker. Jag blir entusiastisk, börjar planera och drar igång projekt. Jag har också lätt för att skapa måsten och tidsgränser i det jag gör.
T.ex. ska jag göra i ordning förrådet. Det kan ta den tid det tar, tänkte jag först. Men sedan kom jag på att det finns fler prylar på vinden som ska flyttas till förrådet/sorters ut. Och det behöver göras i god tid så att maken kan tilläggsisolera färdigt på vinden innan nästa vinter. Lång tid, men ändå en tid och ett vill som blev ett måste.
På terapin idag tog vi fram en plan för hur jag ska hantera det här:
1. Jag uppmärksammar att jag blivit entusiastisk
2. STOPP - stanna upp
3. Observera
4. Välj ut (välj bort) - fokusera på en sak - gör
5. Släpp det andra!
Det låter ju himla enkelt....men det är nog rätt svårt. Först och främst att fånga mej själv. För det är ju härligt att känna lust att göra saker. Lätt att bara flyta med. Men då går det så lätt snett. Och sedan att bara fokusera på en sak när jag känner lust att göra massor - och släppa det andra... det blir verkligen någonting att bita i.
T.ex. ska jag göra i ordning förrådet. Det kan ta den tid det tar, tänkte jag först. Men sedan kom jag på att det finns fler prylar på vinden som ska flyttas till förrådet/sorters ut. Och det behöver göras i god tid så att maken kan tilläggsisolera färdigt på vinden innan nästa vinter. Lång tid, men ändå en tid och ett vill som blev ett måste.
På terapin idag tog vi fram en plan för hur jag ska hantera det här:
1. Jag uppmärksammar att jag blivit entusiastisk
2. STOPP - stanna upp
3. Observera
4. Välj ut (välj bort) - fokusera på en sak - gör
5. Släpp det andra!
Det låter ju himla enkelt....men det är nog rätt svårt. Först och främst att fånga mej själv. För det är ju härligt att känna lust att göra saker. Lätt att bara flyta med. Men då går det så lätt snett. Och sedan att bara fokusera på en sak när jag känner lust att göra massor - och släppa det andra... det blir verkligen någonting att bita i.
080408: hur allt hänger ihop
Nu har jag lyckats koppla ihop min rädlsa för att dö med min rädsla för att leva och panikångesten. Boven i dramat är min låga självkänsla som gör att jag har ett enormt kontrollbehov, både på mej själv och omgivningen.
När jag tänker på mina barn tänker jag "jag måste hålla mej vid liv tills de blir vuxna" före "jag hoppas att jag får se dem växa upp", vilket leder till att livet känns som ett måste.Denna fixering vid att hålla mej vid liv tror jag ligger till grund för min panikångest avseende att svimma vid bilkörning m.m. Dessutom späs den på av att jag ständigt tänker framåt för att gardera mej för varje tänkbar risk.
Eftersom jag måste hålla mej vid liv är jag rädd för framtiden, och när jag dessutom tvivlar på vad jag kan leder detta till ständig katastrofberedskap (jag har noga garderat mej för varje OM) och att jag väljer trygghet framför vad jag vill göra (eller iallafall alltid väljer det tryggaste alternativet som jag kan tänka mej).
Detta leder till låg livsglädje (inte att blanda ihop med livslust) - livet blir en transportsträcka istället för att vara ett äventyr. Dessutom ställer panikångesten till det här eftersom jag får tvinga mej att göra saker som jag normalt skulle vilja.
Jag tror att det är när jag inte direkt känner glädje och tacksamhet över livet som rädslan för att jag skulle få för mej att hoppa framför ett tåg kommer. Och denna rädslan gör att jag måste kontrollera mej ännu mer.
När jag tänker på mina barn tänker jag "jag måste hålla mej vid liv tills de blir vuxna" före "jag hoppas att jag får se dem växa upp", vilket leder till att livet känns som ett måste.Denna fixering vid att hålla mej vid liv tror jag ligger till grund för min panikångest avseende att svimma vid bilkörning m.m. Dessutom späs den på av att jag ständigt tänker framåt för att gardera mej för varje tänkbar risk.
Eftersom jag måste hålla mej vid liv är jag rädd för framtiden, och när jag dessutom tvivlar på vad jag kan leder detta till ständig katastrofberedskap (jag har noga garderat mej för varje OM) och att jag väljer trygghet framför vad jag vill göra (eller iallafall alltid väljer det tryggaste alternativet som jag kan tänka mej).
Detta leder till låg livsglädje (inte att blanda ihop med livslust) - livet blir en transportsträcka istället för att vara ett äventyr. Dessutom ställer panikångesten till det här eftersom jag får tvinga mej att göra saker som jag normalt skulle vilja.
Jag tror att det är när jag inte direkt känner glädje och tacksamhet över livet som rädslan för att jag skulle få för mej att hoppa framför ett tåg kommer. Och denna rädslan gör att jag måste kontrollera mej ännu mer.
080407: mitt behov att kontrollera livet
Den senaste tiden har jag inte skrivit i bra-tack-hjälpboken innan jag somnat. När jag tänker efter har jag inte stannat upp och uppskattat livet på ett tag. Så där innerligt. Kan det vara därför rädslan för att jag ska ta livet av mej kommit tillbaka?
Jag känner att jag måste gå till botten med mina skrämslor för att kunna ändra på dem. Hur jobbigt det än är. Rädlsan för att jag skulle ta livet av mej, rädlsan att vara ensam i skogen, rädslan för att köra ensam på motorvägen...allt bottnar i rädslan att dö.
Jag är inte så rädd för själva döden. Antingen finns det ingenting eller också är det något trevligt. Allt annat är nog bara människans påfund för att kunna styra andra människor. Tror jag. Däremot är jag rädd för döden på så sätt att jag då förlorar kontrollen över det som jag har åstadkommit i mitt liv. Hur ska de andra klara sej utan mej?
Istället för att bejaka lusten, nyfikenheten och glädjen över mina barn har jag fokuserat på rädslan för att inte få vara med dem.
Mitt kontrollbehov har sträckt sej så långt att jag försöker kontrollera det som inte går att kontrollera: livet och döden. Istället för att välja det som jag vill göra väljer jag det som känns tryggast.
Jag vill komma till en djupare insikt om att jag vill leva mitt liv i stället för att försöka hålla mej vid liv så länge som möjligt. Intellektuellt vet jag ju det, men i mitt inre dominerar rädslan.
Om jag ska våga följa mitt inre och gå min egen väg innebär det samtidigt att jag ger mej ut på otrygg mark och inte låta rädslan styra mej.
(Jag vill bara tillägga att för mej känns inte det här som negativa grubblerier utan som ett positivt rotande i mej själv.)
Jag känner att jag måste gå till botten med mina skrämslor för att kunna ändra på dem. Hur jobbigt det än är. Rädlsan för att jag skulle ta livet av mej, rädlsan att vara ensam i skogen, rädslan för att köra ensam på motorvägen...allt bottnar i rädslan att dö.
Jag är inte så rädd för själva döden. Antingen finns det ingenting eller också är det något trevligt. Allt annat är nog bara människans påfund för att kunna styra andra människor. Tror jag. Däremot är jag rädd för döden på så sätt att jag då förlorar kontrollen över det som jag har åstadkommit i mitt liv. Hur ska de andra klara sej utan mej?
Istället för att bejaka lusten, nyfikenheten och glädjen över mina barn har jag fokuserat på rädslan för att inte få vara med dem.
Mitt kontrollbehov har sträckt sej så långt att jag försöker kontrollera det som inte går att kontrollera: livet och döden. Istället för att välja det som jag vill göra väljer jag det som känns tryggast.
Jag vill komma till en djupare insikt om att jag vill leva mitt liv i stället för att försöka hålla mej vid liv så länge som möjligt. Intellektuellt vet jag ju det, men i mitt inre dominerar rädslan.
Om jag ska våga följa mitt inre och gå min egen väg innebär det samtidigt att jag ger mej ut på otrygg mark och inte låta rädslan styra mej.
(Jag vill bara tillägga att för mej känns inte det här som negativa grubblerier utan som ett positivt rotande i mej själv.)
080404: terapi
Det blev återigen en ganska hattig terapigång med många ämnen som avhandlades. Vi konstaterade att det blir så varje gång det går två veckor mellan sessionerna. Det beror nog både på att det hinner hända så himla mycket och att jag tappar fokus.
Den närmaste tiden är det flera fredagar som går bort, så vi pusslade om tiderna så att det aldrig blir mer än 1,5 vecka mellan gångerna. Tidigare har vi bara hoppat över en gång, men det verkar ju inte funka så bra för mej.
Jag funderar på om jag verkligen behöver använda terapin till att bara prata av mej på. Oftas vet jag ju i förväg vad svaret kommer att bli. Visst är det skönt att prata om jobbiga saker, men det kanske är fullt tilläckligt att blogga om det. Jag kan ju svara mej själv. Idag pratade vi bl.a. om stugvistelsen med jobbiga tvångstankar (som jag inte har skrivit om här...inte bra eftersom förnekande gör dem starkare).
Snabbavslappning som jag har tränat på innebär att man när man känner sej stressad sätter sej ner ett par minuter och slappnar av. Så det ska jag börja med nu.
Vi pratade om hur jag ska kunna känna av signalerna i kroppen tidigare. Nu har stressen smugit sej på igen, med spända käkar och axlar som värker. Jag har hoppat över både meditation och avslappning och känner mej rastlös och orolig.
Till nästa vecka ska jag försöka fokusera mer på käkarna och axlarna för att försöka fånga tidiga tecken på stress.Dessutom ska jag börja med medveten närvaro igen.Vi pratade om boken som jag håller på att läsa och konstaterade att vi redan har pratat om det som jag har läst... Jag ska fortsätta med läsningen till nästa gång.
Den närmaste tiden är det flera fredagar som går bort, så vi pusslade om tiderna så att det aldrig blir mer än 1,5 vecka mellan gångerna. Tidigare har vi bara hoppat över en gång, men det verkar ju inte funka så bra för mej.
Jag funderar på om jag verkligen behöver använda terapin till att bara prata av mej på. Oftas vet jag ju i förväg vad svaret kommer att bli. Visst är det skönt att prata om jobbiga saker, men det kanske är fullt tilläckligt att blogga om det. Jag kan ju svara mej själv. Idag pratade vi bl.a. om stugvistelsen med jobbiga tvångstankar (som jag inte har skrivit om här...inte bra eftersom förnekande gör dem starkare).
Snabbavslappning som jag har tränat på innebär att man när man känner sej stressad sätter sej ner ett par minuter och slappnar av. Så det ska jag börja med nu.
Vi pratade om hur jag ska kunna känna av signalerna i kroppen tidigare. Nu har stressen smugit sej på igen, med spända käkar och axlar som värker. Jag har hoppat över både meditation och avslappning och känner mej rastlös och orolig.
Till nästa vecka ska jag försöka fokusera mer på käkarna och axlarna för att försöka fånga tidiga tecken på stress.Dessutom ska jag börja med medveten närvaro igen.Vi pratade om boken som jag håller på att läsa och konstaterade att vi redan har pratat om det som jag har läst... Jag ska fortsätta med läsningen till nästa gång.
080401: PÅ i affärer och bilkörning
Bilkörning
Säkerhetsbeteenden:
- Jag kissar innan jag lämnar hemmet (men jag kan köra hem kissnödig från en affär utan att få panikkänslor)
- Mobiltelefon är ett måste på kvällen
- Sällskap med körkort vid längre motorvägsresor
Förväntansångest:
- Vanliga turer på motorväg / trafikljuskörning in till stan ger ingen ångest (om det inte gått väldigt lång tid mellan gångerna)
Panikångest under körning:
Lite oroskänningar och katastroftankar (tänk om jag svimmar eller får samma magåkomma som sonen!) på hemvägen när jag fick vänta på två rödljusomslag i samma korsning (och så var jag lite kissnödig också).
Affärer
Jag gick omkring inne på Coop idag och det kändes bra. Jag skulle köpa färg så jag fick först stå i kö till färgsnubben och sedan vänta medan färgen blandades. I kön kändes det lite småjobbigt, men det gick snabbt över.
Reastressen:
Jag får fortfarande köpimpuls så fort jag ser ett erbjudande, men jag får ingen stark stressreaktion i kroppen längre. Jag får aktivt tvinga mej att inte köpa varan, och om det är något jag behöver så tar jag mej tid till att motivera för mej själv varför jag ska köpa just den varan just idag.
Grundregeln är fortfarande att inte köpa. Idag föll jag för påskliljorna för 10 kronor per kruka. Det är okej Men jag köpte två krukor! Bara för att det var så billigt. Det var inte okej. Fast det var tur, för det behövdes två krukor för att fylla keramikvasen.
Säkerhetsbeteenden:
- Jag kissar innan jag lämnar hemmet (men jag kan köra hem kissnödig från en affär utan att få panikkänslor)
- Mobiltelefon är ett måste på kvällen
- Sällskap med körkort vid längre motorvägsresor
Förväntansångest:
- Vanliga turer på motorväg / trafikljuskörning in till stan ger ingen ångest (om det inte gått väldigt lång tid mellan gångerna)
Panikångest under körning:
Lite oroskänningar och katastroftankar (tänk om jag svimmar eller får samma magåkomma som sonen!) på hemvägen när jag fick vänta på två rödljusomslag i samma korsning (och så var jag lite kissnödig också).
Affärer
Jag gick omkring inne på Coop idag och det kändes bra. Jag skulle köpa färg så jag fick först stå i kö till färgsnubben och sedan vänta medan färgen blandades. I kön kändes det lite småjobbigt, men det gick snabbt över.
Reastressen:
Jag får fortfarande köpimpuls så fort jag ser ett erbjudande, men jag får ingen stark stressreaktion i kroppen längre. Jag får aktivt tvinga mej att inte köpa varan, och om det är något jag behöver så tar jag mej tid till att motivera för mej själv varför jag ska köpa just den varan just idag.
Grundregeln är fortfarande att inte köpa. Idag föll jag för påskliljorna för 10 kronor per kruka. Det är okej Men jag köpte två krukor! Bara för att det var så billigt. Det var inte okej. Fast det var tur, för det behövdes två krukor för att fylla keramikvasen.
080401: minstingen blir stor
På sin treårsdag samlade minstingen ihop sina vällingflaskor och skänkte dem med ett leende till minstingkusinen som glatt började undersöka dem. (Jag visade diskret svägerskan vilka flaskor som var ganska nya. Resten är nog bara att slänga.)
Välling har varit det sista som efterfrågats innan sänggående och bland de första ord som sagts på morgonen. Vi har gjort några halvhjärtade övertalningsförsök för att sluta men dottern var lika fast som jag varit i kaffet.
Men nu hade hon bestämt sej! På kvällen satt hon tyst en stund i sitt nattlinne och bad sedan om vatten. Och morgonen efter började hon säga välling men avbröt sej mitt i och frågade efter vatten i stället. Och sedan var den vanan borta.
När vällingen väl var borta ur bilden så trodde vi nog att vi kunde hiva nattblöjan också. Men icke. Efter några nattliga sängbyten försökte vi sätta på en blöja igen. Men då blev dottern fly förbannad och sa att hon minsann var stor nu! Då har man inte blöja! Det var som förälder bara att gilla läget.
Och tänk. Efter en dryg vecka blev vi inte längre väckta av en ledsen minsting. Dock blir vi titt som tätt väckta av en kissnödig minsting. Men det får vi väl ta...
Välling har varit det sista som efterfrågats innan sänggående och bland de första ord som sagts på morgonen. Vi har gjort några halvhjärtade övertalningsförsök för att sluta men dottern var lika fast som jag varit i kaffet.
Men nu hade hon bestämt sej! På kvällen satt hon tyst en stund i sitt nattlinne och bad sedan om vatten. Och morgonen efter började hon säga välling men avbröt sej mitt i och frågade efter vatten i stället. Och sedan var den vanan borta.
När vällingen väl var borta ur bilden så trodde vi nog att vi kunde hiva nattblöjan också. Men icke. Efter några nattliga sängbyten försökte vi sätta på en blöja igen. Men då blev dottern fly förbannad och sa att hon minsann var stor nu! Då har man inte blöja! Det var som förälder bara att gilla läget.
Och tänk. Efter en dryg vecka blev vi inte längre väckta av en ledsen minsting. Dock blir vi titt som tätt väckta av en kissnödig minsting. Men det får vi väl ta...
torsdag 24 april 2008
080319: terapi
Avslappning
Vi pratade vidare om olika steg man kan jobba med för avslappning. Efter att ha gått igenom följande moment:- avslappning genom att spänna musklerna och slappna av
- avslappning genom att mentalt gå igenom kroppen
- avslappning genom att fokusera på andningen
- vara avslappnad i kroppen och bara använda de muskler som behövs för ett göromål (t.ex. fingarna när jag skriver) diskuterade vi om jag ska ta nästa steg som är:
- snabbavslappning, d.v.s. att sätta sej ner och vara avslappnad i två minuter. Detta ska man öva på 10-15 ggr/dag, vilket fick mej att avstå. Det känns alldeles för stressande. När man har tränat upp detta ska man
- omsätta snabbavslappning i vardagen.
Avslappning vid insomning
Jag har sedan i julas avslutat dagen med en stunds avslappning. Problemet är bara att jag inte kan somna så. Och eftersom jag gärna skulle vilja lära mej att sova på rygg bad jag om knep för insomning.
Enligt terapeuten ska studier visat på att det bästa sättet att somna är att för sitt inre måla upp en utvald rogivande plats. Sedan ska man förflytta sej dit med alla sinnen. Känna lukten, smaken, vinden som rufsar om i håret, solen som värmer huden eller vad det nu kan vara. Jag vet precis vilken plats jag ska välja!
Skidveckan
Vi gick igenom skidresan och pratade om vad som gått bra och vad som gått mindre bra.
Affirmationer
Jag älskar mej själv för att jag är den jag är.Jag har insikten, modet och styrkan att gå min egen väg.
Självkänsla
Jag fick läsanvisningar till boken. Jag ska läsa till och med kapitel tre, och kapitel fyra om jag känner att jag vill fortsätta.
Det blev lite hattigt i går eftersom jag hade samlat på mej så mycket olika frågor som jag ville ta upp. Så jag kom inte vidare i mitt arbete med mej själv. Dessutom var terapeuten superförkyld med whiskyröst, så han var väl inte på topp heller.
Vi pratade vidare om olika steg man kan jobba med för avslappning. Efter att ha gått igenom följande moment:- avslappning genom att spänna musklerna och slappna av
- avslappning genom att mentalt gå igenom kroppen
- avslappning genom att fokusera på andningen
- vara avslappnad i kroppen och bara använda de muskler som behövs för ett göromål (t.ex. fingarna när jag skriver) diskuterade vi om jag ska ta nästa steg som är:
- snabbavslappning, d.v.s. att sätta sej ner och vara avslappnad i två minuter. Detta ska man öva på 10-15 ggr/dag, vilket fick mej att avstå. Det känns alldeles för stressande. När man har tränat upp detta ska man
- omsätta snabbavslappning i vardagen.
Avslappning vid insomning
Jag har sedan i julas avslutat dagen med en stunds avslappning. Problemet är bara att jag inte kan somna så. Och eftersom jag gärna skulle vilja lära mej att sova på rygg bad jag om knep för insomning.
Enligt terapeuten ska studier visat på att det bästa sättet att somna är att för sitt inre måla upp en utvald rogivande plats. Sedan ska man förflytta sej dit med alla sinnen. Känna lukten, smaken, vinden som rufsar om i håret, solen som värmer huden eller vad det nu kan vara. Jag vet precis vilken plats jag ska välja!
Skidveckan
Vi gick igenom skidresan och pratade om vad som gått bra och vad som gått mindre bra.
Affirmationer
Jag älskar mej själv för att jag är den jag är.Jag har insikten, modet och styrkan att gå min egen väg.
Självkänsla
Jag fick läsanvisningar till boken. Jag ska läsa till och med kapitel tre, och kapitel fyra om jag känner att jag vill fortsätta.
Det blev lite hattigt i går eftersom jag hade samlat på mej så mycket olika frågor som jag ville ta upp. Så jag kom inte vidare i mitt arbete med mej själv. Dessutom var terapeuten superförkyld med whiskyröst, så han var väl inte på topp heller.
080317: följden av låg självkänsla
Följden av låg självkänsla i livet (ur Höj din självkänsla med kognitiv beteendeterapi av Melanie Fennell):
Boken börjar med att man ska försöka se vad i ens liv som påverkas av att man har låg självkänsla.
Följande exempel som tas upp i boken tycker jag stämmer väl in på mej:(Jag har sedan i somras jobbat med en del av punkterna men jag utgår från det läge som var då, för känslan är fortfarande den samma och jag måste aktivt gå in för att t.ex. inte ta på mej att fixa saker bland kompisarna.)
Skola och arbete
"En person med låg självkänsla kan präglas av dåliga prestationer och undvikande av utmaningar eller kanske sträng perfektionism och obevekligt hårt arbete som underblåses av rädslan att misslyckas."
Jag pendlar mellan att undvika utmaningar och behovet av att vara perfekt. Om jag inte på förhand tror att jag kommer att prestera väl så avstår jag helst. Intressant att hon tar upp detta i samma mening. För jag har aldrig tänkt på att det nog är två sidor av samma mynt. Att rädlsan för att misslyckas ligger i botten i båda fallen.
Personliga relationer
"För att dölja sin osäkerhet lägger sig en del till med att alltid vara sällskapets medelpunkt och uppträder alltid självsäkert och behärskat, eller sätter till varje pris alltid andra före sig själva. De tror inte att någon kommer att vilja ha med dem att göra om de inte uppträder på det viset."
Jag kan väl inte påstå att jag brukar vara sällskapets medelpunkt, men i en grupp tar jag ofta initiativet. Och jag försöker oftast ha en självsäker mask både när det gäller hur jag är och vad jag gör. Jag har svårt att erkänna mina svagheter och vill gärna att folk runt omkring mej ska tro att jag lever ett perfekt liv (tidigare i livet kändes en obokad helg som ett socialt misslyckande). Mitt mål i relationer är nog att försöka passa in och bli någon som är accepterad (inom vissa gränser). Jag har svårt att säga nej och tar på mej extrauppgifter för att "bli godkänd".
Fritidsaktiviteter
"...undviker alla aktiviteter där de riskerat att bli bedömda eller där de inte är tillräckligt framgångsrika (t.ex. målarkurser...), eller tror kaske att de inte förtjänar belöning och njutning eller att koppla av och ha det roligt."
Kul att hon tog upp målarkurser som ett exempel. Precis så var det ju för mej med målarkursen som jag anmälde mej till. Jag vågade inte gå eftersom jag inte trodde att jag skulle vara särkskilt duktig på det.Belöningar och att få tänka på nöjen även innan alla vardagliga göromål är genomförda har jag också svårt för.
Trots att min terapeut tjatat på mej om att jag måste belöna mej i säkert ett år har jag fortfarande väldigt svårt för det. Jag inser inte riktigt varför...
Vård av den egna personen
"...förlorar lätt förmågan att lyssna på kroppens signaler..."
Behöver väl inte kommenteras vidare. Fast nu börjar jag bli väldigt observant, måste jag säga.
Boken börjar med att man ska försöka se vad i ens liv som påverkas av att man har låg självkänsla.
Följande exempel som tas upp i boken tycker jag stämmer väl in på mej:(Jag har sedan i somras jobbat med en del av punkterna men jag utgår från det läge som var då, för känslan är fortfarande den samma och jag måste aktivt gå in för att t.ex. inte ta på mej att fixa saker bland kompisarna.)
Skola och arbete
"En person med låg självkänsla kan präglas av dåliga prestationer och undvikande av utmaningar eller kanske sträng perfektionism och obevekligt hårt arbete som underblåses av rädslan att misslyckas."
Jag pendlar mellan att undvika utmaningar och behovet av att vara perfekt. Om jag inte på förhand tror att jag kommer att prestera väl så avstår jag helst. Intressant att hon tar upp detta i samma mening. För jag har aldrig tänkt på att det nog är två sidor av samma mynt. Att rädlsan för att misslyckas ligger i botten i båda fallen.
Personliga relationer
"För att dölja sin osäkerhet lägger sig en del till med att alltid vara sällskapets medelpunkt och uppträder alltid självsäkert och behärskat, eller sätter till varje pris alltid andra före sig själva. De tror inte att någon kommer att vilja ha med dem att göra om de inte uppträder på det viset."
Jag kan väl inte påstå att jag brukar vara sällskapets medelpunkt, men i en grupp tar jag ofta initiativet. Och jag försöker oftast ha en självsäker mask både när det gäller hur jag är och vad jag gör. Jag har svårt att erkänna mina svagheter och vill gärna att folk runt omkring mej ska tro att jag lever ett perfekt liv (tidigare i livet kändes en obokad helg som ett socialt misslyckande). Mitt mål i relationer är nog att försöka passa in och bli någon som är accepterad (inom vissa gränser). Jag har svårt att säga nej och tar på mej extrauppgifter för att "bli godkänd".
Fritidsaktiviteter
"...undviker alla aktiviteter där de riskerat att bli bedömda eller där de inte är tillräckligt framgångsrika (t.ex. målarkurser...), eller tror kaske att de inte förtjänar belöning och njutning eller att koppla av och ha det roligt."
Kul att hon tog upp målarkurser som ett exempel. Precis så var det ju för mej med målarkursen som jag anmälde mej till. Jag vågade inte gå eftersom jag inte trodde att jag skulle vara särkskilt duktig på det.Belöningar och att få tänka på nöjen även innan alla vardagliga göromål är genomförda har jag också svårt för.
Trots att min terapeut tjatat på mej om att jag måste belöna mej i säkert ett år har jag fortfarande väldigt svårt för det. Jag inser inte riktigt varför...
Vård av den egna personen
"...förlorar lätt förmågan att lyssna på kroppens signaler..."
Behöver väl inte kommenteras vidare. Fast nu börjar jag bli väldigt observant, måste jag säga.
080317: konsten att vara jag - rapport från fjällen
Jag har under veckan i fjällen försökt att verkligen leva efter mottot att jag är bra precis som jag är. (Läxan i terapin till nästa gång var att uppmärksamma när jag bryter mitt tidigare beteende och försöka se hur omgivningen reagerar)
Jag älskar mej själv för att jag är den jag är.
Mitt tvång att vara social
- Flera kvällar var jag den som gick och la mej först.
- Jag satt i soffan med M utan att säga någonting. Jag känner ofta ett tvång att prata, tar på mej ansvaret för att det inte ska vara tyst. Med M brukar det bli jobbigt eftersom han är av den tysta typen. Den här gången väntade jag ut honom.
- När de andra ville glo på serier på TV (!!!!!!) satte jag mej i soffan med en bok. Närvarande men ändå frånvarande. Skönt!
Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion.
Mina känslor: Befrielse!
Mitt behov av att vara duktig
Jag räknade ut vad varje vuxen skulle behöva bidra med i insatser och försökte hålla mej till det. Ungefär tre gånger skulle jag behöva plocka ur diskmaskinen, torka av bordet och laga mat. Dessutom tvingade jag mej att sitta i soffan och slappa när andra gjorde dessa uppgifter (lyckades sådär). Och jag läste min bok istället för att gå omkring och plocka när de andra var tråkmånsar framför teven.
Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion, tror jag. Eller lättnad. Den som gör för mycket blir ju faktiskt jobbig för de andra eftersom de då känner att de gör för lite.
Mina känslor: Lite dåligt samvete eftersom jag inte var en av dem som gjorde mest. Men eftersom jag räknat ut hur mycket jag skulle behöva bidra med så kunde jag i stort sett rättfärdiga det för mej själv.
Att ta mej själv på allvar
- När jag kände att jag började stressa upp mej själv gick jag och frågade lunchkockarna när maten skulle vara klar och gick sedan och gjorde avslappning i enskildhet. En annan dag smög jag iväg och mediterade under tillagningen av middagen.
- På onsdagen när stressen var ett faktum sa jag att jag behövde en egen förmiddag. Kompisparet tog med sej de stora barnen på sin utflykt så att maken kunde ägna sej åt minstingen.
- Jag försökte ta dagen som den kom, men när dagarna gick utan att vi fått laga till våra ansvarsmåltider blev det oerhört stressande, så då sa jag till att jag behövde bestämma när vi skulle laga våra rätter.
Andras reaktion på mitt beteende: Jag vet inte riktigt. Men det var ingen som sa något negativt iallafall.
Mina känslor: Eftersom jag av erfarenhet vet att det kan gå illa om jag inte tar signalerna på allvar så kände jag inget dåligt samvete.
Att stå emot andras åsikter
Jag brukar känna ett tvång att förklara mej när andra (oftast indirekt) kommer med kommentarer om något jag gör. Men den här gången lyckades jag faktiskt till stor del strunta i dem. Kanske för att det alltid är samma person som tycker att hennes sätt är det bästa.
- Eftersom jag kände att den här veckan hemma kommer att bli stressig så valde jag att tvätta en del kläder i stugan. Jag var ju ändå inne en hel del med sjuka sonen.
- C tycker att McDonalds är skit och hade synpunkter på att vi skulle stanna och äta där på hemvägen. Hon kan ju skita i var vi äter. Och om hon tror att vi mumsar snabbmat var och varannan dag så kan hon väl få tro det då.
- Jag valde att inte åka skidor. (Fast tillsist gjorde jag det ändå.)
Andras reaktion på mitt beteende: Inga synliga reaktioner (som min terapeut brukar säga: du kan ju bara gå på vad de verkligen säger, inte på hur du tror att de reagerar)
Mina känslor: Jag blev fortfarande lika upprörd över att någon ansåg sej ha åsikter om mej som inte stämmer och det var ganska jobbigt att stå emot det. Men jag vet ju hur verkligheten är.
Min olust att prata om mej själv
Jag har ingenting emot att prata känslor, så länge det inte är mina känslor det handlar om (några personer undantagna). Men under den här resan så pratade jag faktiskt allvarligt om mej själv vid flera tillfällen.
Andras reaktion på mitt beteende: Vet inte. Förmodligen blev de glada över att få förtroendet.
Mina känslor: Jag står gärna i centrum men inte när det handlar om mej, så det var lite läskigt. Men samtidigt skönt att få prata om hur jag mår.
Mitt utseende
Jag hade som föresats att magandas under hela resan. Vilket jag också gjorde. Till och med i bastun.Dessutom knatade jag omkring i underställ trots att jag var tjockast av alla tjejerna. Och jag bad dessutom M att han skulle köpa en chokladkaka till mej när han var och handlade!
Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion.
Mina känslor: Det kändes ganska befriande. Jag ser ut som jag gör. Och det är så bra så!
Jag älskar mej själv för att jag är den jag är.
Mitt tvång att vara social
- Flera kvällar var jag den som gick och la mej först.
- Jag satt i soffan med M utan att säga någonting. Jag känner ofta ett tvång att prata, tar på mej ansvaret för att det inte ska vara tyst. Med M brukar det bli jobbigt eftersom han är av den tysta typen. Den här gången väntade jag ut honom.
- När de andra ville glo på serier på TV (!!!!!!) satte jag mej i soffan med en bok. Närvarande men ändå frånvarande. Skönt!
Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion.
Mina känslor: Befrielse!
Mitt behov av att vara duktig
Jag räknade ut vad varje vuxen skulle behöva bidra med i insatser och försökte hålla mej till det. Ungefär tre gånger skulle jag behöva plocka ur diskmaskinen, torka av bordet och laga mat. Dessutom tvingade jag mej att sitta i soffan och slappa när andra gjorde dessa uppgifter (lyckades sådär). Och jag läste min bok istället för att gå omkring och plocka när de andra var tråkmånsar framför teven.
Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion, tror jag. Eller lättnad. Den som gör för mycket blir ju faktiskt jobbig för de andra eftersom de då känner att de gör för lite.
Mina känslor: Lite dåligt samvete eftersom jag inte var en av dem som gjorde mest. Men eftersom jag räknat ut hur mycket jag skulle behöva bidra med så kunde jag i stort sett rättfärdiga det för mej själv.
Att ta mej själv på allvar
- När jag kände att jag började stressa upp mej själv gick jag och frågade lunchkockarna när maten skulle vara klar och gick sedan och gjorde avslappning i enskildhet. En annan dag smög jag iväg och mediterade under tillagningen av middagen.
- På onsdagen när stressen var ett faktum sa jag att jag behövde en egen förmiddag. Kompisparet tog med sej de stora barnen på sin utflykt så att maken kunde ägna sej åt minstingen.
- Jag försökte ta dagen som den kom, men när dagarna gick utan att vi fått laga till våra ansvarsmåltider blev det oerhört stressande, så då sa jag till att jag behövde bestämma när vi skulle laga våra rätter.
Andras reaktion på mitt beteende: Jag vet inte riktigt. Men det var ingen som sa något negativt iallafall.
Mina känslor: Eftersom jag av erfarenhet vet att det kan gå illa om jag inte tar signalerna på allvar så kände jag inget dåligt samvete.
Att stå emot andras åsikter
Jag brukar känna ett tvång att förklara mej när andra (oftast indirekt) kommer med kommentarer om något jag gör. Men den här gången lyckades jag faktiskt till stor del strunta i dem. Kanske för att det alltid är samma person som tycker att hennes sätt är det bästa.
- Eftersom jag kände att den här veckan hemma kommer att bli stressig så valde jag att tvätta en del kläder i stugan. Jag var ju ändå inne en hel del med sjuka sonen.
- C tycker att McDonalds är skit och hade synpunkter på att vi skulle stanna och äta där på hemvägen. Hon kan ju skita i var vi äter. Och om hon tror att vi mumsar snabbmat var och varannan dag så kan hon väl få tro det då.
- Jag valde att inte åka skidor. (Fast tillsist gjorde jag det ändå.)
Andras reaktion på mitt beteende: Inga synliga reaktioner (som min terapeut brukar säga: du kan ju bara gå på vad de verkligen säger, inte på hur du tror att de reagerar)
Mina känslor: Jag blev fortfarande lika upprörd över att någon ansåg sej ha åsikter om mej som inte stämmer och det var ganska jobbigt att stå emot det. Men jag vet ju hur verkligheten är.
Min olust att prata om mej själv
Jag har ingenting emot att prata känslor, så länge det inte är mina känslor det handlar om (några personer undantagna). Men under den här resan så pratade jag faktiskt allvarligt om mej själv vid flera tillfällen.
Andras reaktion på mitt beteende: Vet inte. Förmodligen blev de glada över att få förtroendet.
Mina känslor: Jag står gärna i centrum men inte när det handlar om mej, så det var lite läskigt. Men samtidigt skönt att få prata om hur jag mår.
Mitt utseende
Jag hade som föresats att magandas under hela resan. Vilket jag också gjorde. Till och med i bastun.Dessutom knatade jag omkring i underställ trots att jag var tjockast av alla tjejerna. Och jag bad dessutom M att han skulle köpa en chokladkaka till mej när han var och handlade!
Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion.
Mina känslor: Det kändes ganska befriande. Jag ser ut som jag gör. Och det är så bra så!
080305: tidsväxling och tidstjuvar
Föreläsningen jag bevistade i går handlade om att stoppa tidstjuvarna och hölls av Fredrik Warberg från tidsverkstaden. För att leva ett bra liv (utan stress) behöver vi tidsbalans, d.v.s. att behoven och resurserna överensstämmer. För att komma i balans kan vi således antingen minska behoven (prioritera, rationalisera) eller öka resurserna (minska arbetstid, ta hjälp av omgivningen, köpa tjänster m.m.).
Downshifting innebär inte bara att växla pengar mot tid (minska arbetstiden) utan också att växla konsumtion (välja tjänster i stället för prylar som kräver tid) eller att växla ner våra krav (t.ex. städa mindre).För mej blev det här en aha-upplevelse på två plan.
För det första: Det är ju precis det här vi jobbar med i terapin. Att växla ner mina krav. Haffa tidsstjuvarna för att få mer tid till det som är viktigt för mej och därmed minska stressen. I gruppdiskussionen som följde kände jag att jag verkligen tänkt igenom de här frågorna. Och att jag faktiskt har agerat på mycket redan.
För det andra:Downshifting. Det är ingen nyhet för mej. Det är precis det jag har gjort de senaste åtta åren. Jag har minskat min konsumtion för att få mer tid (spara föräldradagar). Vi håller igen på renoveringarna för att inte ha onödigt stora fasta kostnader vilket skulle innebära att vi måste tjäna mer pengar. Köpstopp för egen del har jag haft i flera år (utom det nödvändigaste). Om jag inte hade blivit sjukskriven skulle vi bägge ha jobbat 75-80%. Men vi har nog aldrig reflekterat särskilt över det, mer än att vi tycker att det är viktigt att vara med barnen när de är små.
Och om jag bestämmer mej för att plugga så blir det verkligen downshifting, eftersom jag inte kommer att ta något studielån.Det var intressant att ta del om andras tankar om det här, speciellt som mitt liv kretsar mycket kring det just nu!
Tidstjuvar som jag har haffat i mitt liv
Jag:
- vågar säga nej när jag egentligen inte vill eller har ork (jag tänker noga igenom alla förslag)
- har minimerat TV-tittandet (jag tittar ytterst lite på TV. Slötittar aldrig.)
- slösurfar inte lika mycket på internet, inkl. kolla bloggar i tid och otid. Svårt, men jag tänker på när jag trillar dit :)
- håller på att rensa huset på prylar som inte används eller som stjäl energi
- använder inte rabattkuponger (som kan spara en del pengar men kostar tid och energi)
- läser aldrig reklam
- har bestämt en städnivå som vi håller
- har röjt bland mina måsten
- avbryter inte en viktig aktivitet för att svara i telefonen
- gör veckomatsedel för effektivare handling och matlagning
- har en tydlig ansvarsfördelning i hemmet
- cyklar så mycket som möjligt i samhället
- försöker leva efter mottot "Just do it!" för att undvika stressande surdegar
- har slutat köpa veckotidningar som jag ändå bara ströbläddrar i
- försöker att inte ödlsa tid på att oroa mej för saker (stjäl både tid och energi)
- har slutat logga in på bankkontot i tid och otid
Jag är verkligen glad över att jag gick dit, trots att jag var utan sällskap. Det har gett mej mycket positiv energi och en ny kick att fortsätta på det spår jag slagit in på.
Tänk, så mycket jag har förändrat i mitt liv det senaste året. Tills igår hade jag faktiskt inte insett vidden av det hela. Toppen!
Downshifting innebär inte bara att växla pengar mot tid (minska arbetstiden) utan också att växla konsumtion (välja tjänster i stället för prylar som kräver tid) eller att växla ner våra krav (t.ex. städa mindre).För mej blev det här en aha-upplevelse på två plan.
För det första: Det är ju precis det här vi jobbar med i terapin. Att växla ner mina krav. Haffa tidsstjuvarna för att få mer tid till det som är viktigt för mej och därmed minska stressen. I gruppdiskussionen som följde kände jag att jag verkligen tänkt igenom de här frågorna. Och att jag faktiskt har agerat på mycket redan.
För det andra:Downshifting. Det är ingen nyhet för mej. Det är precis det jag har gjort de senaste åtta åren. Jag har minskat min konsumtion för att få mer tid (spara föräldradagar). Vi håller igen på renoveringarna för att inte ha onödigt stora fasta kostnader vilket skulle innebära att vi måste tjäna mer pengar. Köpstopp för egen del har jag haft i flera år (utom det nödvändigaste). Om jag inte hade blivit sjukskriven skulle vi bägge ha jobbat 75-80%. Men vi har nog aldrig reflekterat särskilt över det, mer än att vi tycker att det är viktigt att vara med barnen när de är små.
Och om jag bestämmer mej för att plugga så blir det verkligen downshifting, eftersom jag inte kommer att ta något studielån.Det var intressant att ta del om andras tankar om det här, speciellt som mitt liv kretsar mycket kring det just nu!
Tidstjuvar som jag har haffat i mitt liv
Jag:
- vågar säga nej när jag egentligen inte vill eller har ork (jag tänker noga igenom alla förslag)
- har minimerat TV-tittandet (jag tittar ytterst lite på TV. Slötittar aldrig.)
- slösurfar inte lika mycket på internet, inkl. kolla bloggar i tid och otid. Svårt, men jag tänker på när jag trillar dit :)
- håller på att rensa huset på prylar som inte används eller som stjäl energi
- använder inte rabattkuponger (som kan spara en del pengar men kostar tid och energi)
- läser aldrig reklam
- har bestämt en städnivå som vi håller
- har röjt bland mina måsten
- avbryter inte en viktig aktivitet för att svara i telefonen
- gör veckomatsedel för effektivare handling och matlagning
- har en tydlig ansvarsfördelning i hemmet
- cyklar så mycket som möjligt i samhället
- försöker leva efter mottot "Just do it!" för att undvika stressande surdegar
- har slutat köpa veckotidningar som jag ändå bara ströbläddrar i
- försöker att inte ödlsa tid på att oroa mej för saker (stjäl både tid och energi)
- har slutat logga in på bankkontot i tid och otid
Jag är verkligen glad över att jag gick dit, trots att jag var utan sällskap. Det har gett mej mycket positiv energi och en ny kick att fortsätta på det spår jag slagit in på.
Tänk, så mycket jag har förändrat i mitt liv det senaste året. Tills igår hade jag faktiskt inte insett vidden av det hela. Toppen!
080305: terapi
Dagens terapi var så där klockren. Jag gick därifrån lätt om hjärtat men trött i huvudet. Raka vägen hem och bryggde mej en kopp kaffe. Jag tejpade upp min analys på whiteboarden och förklarade vad jag kommit fram till. Redan där kände jag att jag trivs bättre med mej själv. Jag stod upp och pratade om mej själv fritt ur hjärtat medan min terapeut satt i en fåtölj.
Och jag kände verkligen att det var mitt i prick! Så här är det! Och det var så skönt att få det sagt och bekräftat ("det låter rimligt..."). Nu känner jag bara ett stort tomrum där frågorna om vem jag egentligen är och vad jag vill med mitt liv snurrar omkring. Terapeuten sa att vi låter det vara så och jobbar utifrån en affirmation om att jag duger som jag är.
Affirmationen jag klämde till med var:Jag är bäst på att vara jag och jag duger som jag är. Fast jag känner att jag vill formulera det på något annat sätt.
Läxan till nästa gång blir att försöka leva efter det här och att iaktta hur omgivningen reagerar. Och skidresan blir ju ett ypperligt tillfälle att börja. Med så många vänner, så tätt inpå under en hel vecka. Vi pratade också om vilka faror som lurar under skidresan och jag känner att jag har koll på hur jag vill vara (se där...) och att jag måste värna om mej själv.
Jag erkände för mej själv att jag ofta undviker situationer där jag kan hamna i ett djupare samtal, och att jag ofta väljer det enkla och ytliga. Att säga det högt så att både jag och terapeuten hörde det kändes hemskt!!!! Jag vill ju inte vara någon ytlig person som bara springer omkring och skojar...
Jag berättade också att jag är helt olika beroende på vem jag pratar med. Jag försöker anpassa mej efter vad jag tror att den andre vill att jag ska vara och att dessa masker ligger långt ifrån varandra. (Väljer t.o.m. kläder så att jag tror att jag ska passa in...).
Och jag kände verkligen att det var mitt i prick! Så här är det! Och det var så skönt att få det sagt och bekräftat ("det låter rimligt..."). Nu känner jag bara ett stort tomrum där frågorna om vem jag egentligen är och vad jag vill med mitt liv snurrar omkring. Terapeuten sa att vi låter det vara så och jobbar utifrån en affirmation om att jag duger som jag är.
Affirmationen jag klämde till med var:Jag är bäst på att vara jag och jag duger som jag är. Fast jag känner att jag vill formulera det på något annat sätt.
Läxan till nästa gång blir att försöka leva efter det här och att iaktta hur omgivningen reagerar. Och skidresan blir ju ett ypperligt tillfälle att börja. Med så många vänner, så tätt inpå under en hel vecka. Vi pratade också om vilka faror som lurar under skidresan och jag känner att jag har koll på hur jag vill vara (se där...) och att jag måste värna om mej själv.
Jag erkände för mej själv att jag ofta undviker situationer där jag kan hamna i ett djupare samtal, och att jag ofta väljer det enkla och ytliga. Att säga det högt så att både jag och terapeuten hörde det kändes hemskt!!!! Jag vill ju inte vara någon ytlig person som bara springer omkring och skojar...
Jag berättade också att jag är helt olika beroende på vem jag pratar med. Jag försöker anpassa mej efter vad jag tror att den andre vill att jag ska vara och att dessa masker ligger långt ifrån varandra. (Väljer t.o.m. kläder så att jag tror att jag ska passa in...).
080304: mer om blyghet
Grundantagande 1: jag duger inte som jag är
Grundantagande 2: jag är blyg
För mej blir kombinationen av ovanstående att det inte är okej att vara blyg och att jag därför ständigt tvingar mej själv att bevisa motsatsen. Vilket leder till att detta ofta blir en stress och ett tvång för mej att ha kontroll - att ta kontroll.
Jag skulle må bra av att våga vara den jag är. Att kunna vara tyst med andra människor. Ibland har man ingenting att säga. Och ibland vill man inte prata. Det behöver inte betyda att man är blyg. Och skulle det i så fall vara så farligt om någon skulle tro det?Jag är kanske inte ens blyg längre? Det finns nog ingen jag känner som tycker att jag är tyst och blyg. Så jag borde kanske ändra på mitt grundantagande och sluta se mej själv som blyg.Och därmed slippa pressen att prata. För det har blivit ett måste att vara social.
(Usch, vad jobbigt det här är....)
Grundantagande 2: jag är blyg
För mej blir kombinationen av ovanstående att det inte är okej att vara blyg och att jag därför ständigt tvingar mej själv att bevisa motsatsen. Vilket leder till att detta ofta blir en stress och ett tvång för mej att ha kontroll - att ta kontroll.
Jag skulle må bra av att våga vara den jag är. Att kunna vara tyst med andra människor. Ibland har man ingenting att säga. Och ibland vill man inte prata. Det behöver inte betyda att man är blyg. Och skulle det i så fall vara så farligt om någon skulle tro det?Jag är kanske inte ens blyg längre? Det finns nog ingen jag känner som tycker att jag är tyst och blyg. Så jag borde kanske ändra på mitt grundantagande och sluta se mej själv som blyg.Och därmed slippa pressen att prata. För det har blivit ett måste att vara social.
(Usch, vad jobbigt det här är....)
080304: att vara blyg
Om jag placeras i en grupp med människor som jag inte känner och får en uppgift att lösa så slår det nästan aldrig fel. Det är jag som tar täten och styr upp samtalet.Hamnar jag bredvid en människa som jag bara är lite bekant med är det oftast jag som inleder samtalet.
Som liten var jag tyst och blyg. Och detta förstärktes under min uppväxt eftersom det hela tiden uppmärksammades. Det som kanske från början bara var försiktighet växte till en fast egenskap. Jag ÄR tyst!
I trygga sammanhang har jag alltid kunnat prata. Men under skoltiden blev jag tyst så fort det tillkom någon som jag inte kände. Behöver jag säga att muntliga föredrag var ett litet helvete? Likaså muntliga läxförhör och kravet från lärarna att man måste prata på lektionen för att få bra betyg.
Som grädde på moset hade jag också väldigt lätt för att rodna. Det gjorde det ju inte direkt lättare när jag förutom att oroa mej för vad jag skulle säga också behöva må dåligt över mitt röda ansikte.
I klassrummet blev lösningen på problemet att jag alltid försökte placera mej vid fönstret, ungefär i mittersta raden, så att jag kunde sitta med ryggen mot väggen när jag pratade. Att ha blickar bakifrån som jag inte hade kontroll över var hemskt jobbigt (helst hade jag velat sitta längst bak, men för betygens skull valde jag den näst bästa lösningen).Och så hade jag långt hår som jag kunde försöka gömma mej bakom. Min bästa position var att stödja ansiktet i ena handen, luta huvudet lite och låta håret hänga ner över den andra kinden. På så sätt såg läraren mej, men ingen annan (inbillade jag mej iallafall).
Någon gång i tonåren bestämde jag mej för att jobba med det här. När vi började hänga ute på discon blev det ju väldigt trist när jag inte kunde prata med folk jag inte kände. Så jag började observera min bästa vän som är extremt socialt begåvad, tog till mej hennes knep och började prata! Sedan la jag till en lite skämtsam ton som gick hem. Efter lite övning blev jag riktigt duktig på allmänt dösnack. Men när det kom till djupare samtalsämnen var jag fortfarande tyst. Det roliga blev som ett skydd.
Under högskoletiden slapp jag så kravet på att prata under föreläsningarna för att få bra resultat. Sista terminen hade vi en kurs där vi skulle hålla flera föredrag i grupp. Jag hamnade i en suberambitiös grupp, fast med en rolig knorr och vi blev snabbt lärarens favoriter. Den positiva feed backen och den regelbundna övningen gav resultat. Det kändes lättare att prata inför folk. (KBT i ett nötskal.) Jag bestämde mej för att jag behövde utveckla min personlighet och satte upp fem mål att jobba med, där ett var att sluta se mina röda kinder som ett problem, och ett annat var att helt komma över min skräck för att prata inför folk. Så jag klippte mej och skaffade mej ett jobb! En av de första uppgifterna jag fick på jobbet var att hålla utbildning för hela företaget. Sammanlagt blev det kanske 50 tillfällen där jag stod och pratade inför folk. Efter det berörde det mej inte det minsta att stå inför en folksamling.
Och rodnaden har jag helt tappat fokus på. Jag vet faktiskt inte om jag brukar rodna längre. (Och jag vill inte veta det heller.)
Nu tillbaka till mina inledande exempel. Dessa har jag tagit som bevis på att jag inte längre är blyg. Jag pratar ju obehindrat med vem som helst. Men nu när jag tittar närmare på det så är det nog så att jag tar kommandot för att ha kontroll. Om jag leder samtalet behöver jag inte svara på frågor - det är jag som ställer frågorna. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om mej själv, utom i ytliga frågor. Och jag vill dessutom inte ge ett blygt intryck, och därför pratar jag.
Den lilla tysta och blyga flickan finns fortfarande där inne, och styr mej än i dag. Jag är blyg - men jag försöker febrilt bevisa motsatsen, både för andra och mej själv. Och jag tror att jag har lyckats ganska bra...(Och jag väljer fortfarande att placera mej i ett rum så att jag ser alla.)
080303: min självbild
I lördags natt tog jag fram ett jättepapper och började skissa på hur jag egentligen uppfattar mej själv. Idag har jag gått igenom de inlägg jag tidigare skrivit om min självbild och tycker att det nog faktiskt är så här det hänger ihop:
Nöjd med mej själv kommer jag inte att göra veckans terapiläxa som bestod i att leta efter tillfällen då jag faktiskt duger som jag är. Det var när jag skulle göra den som jag insåg att jag fastnat i den vänstra delen av bilden ovan - hur jag tycker att jag ska vara. Jag kunde se att min inställning om mej själv påverkar mitt beteende men jag kände inte att det var så.
Den röda linjen symboliserar gränsen som vaktas av min "kontrollperson" (den söta gubben). Nu är jag smärtsamt medveten om att min strävan faktiskt är att vara perfekt och omtyckt och att detta grundar sej i känslan av att inte duga.
Detta leder till att jag:- av rädsla för att misslyckas inte gör någonting som jag inte är ganska säker på att lyckas med (inklusive när det gäller att fördjupa kontakten med andra människor)- alltid gör det som jag tror förväntas av mej
Att alltid göra det som jag tror förväntas av mej leder till att jag kör över mej själv och gör saker som jag egentligen varken vill eller orkar.Behovet av att städigt vara perfekt satt i kombination med rädslan för att inte kunna har nog gett upphov till min panikångest. När belastningen ökade och självförtroendet minskade skapade det en stress som sedan ledde till panikattacker. Åtminstone är det dessa krafter som driver min ångest nu.Det ska bli spännande att diskutera vidare kring detta på terapin på onsdag!
080303: att överleva vardagen
Söndagen tillbringades hemma med familjen. Mycket samvaro och en del husliga göromål. När jag utför något husligt har jag börjat lägga fokus på magen och då upptäcker jag gång på gång att magen är spänd av stress. Då passar magandningen fint för att slappna av och fokusera i nuet.
Jag har funderat på varför det blir så här. Jag har ju inte bråttom på något sätt. Men ändå sätter jag upp egna som deadlines. Jag måste svabba nu för sedan ska jag..., om jag snabbar på med tvätten hinner jag köra en maskin till, bäst att skynda på nu medan barnen är lugna... o.s.v.
Jag skapar min egen stress. Hur mycket egentid jag än lägger in så kommer jag ju aldrig att klara av vardagen om jag inte lär mej att ta en sak i taget. För det kommer ju alltid att finnas mängder med saker som ska göras.
Jag måste träna på att fokusera på en sak i taget och inte lyfta tanken förrän jag är klar. Det handlar inte om hur mycket man gör utan hur man gör. Den senaste tiden har jag inte fokuserat på medveten närvaro i vardagen, men jag känner att det är viktigt och att lösningen nog finns där. Tidigare har jag förstått det med intellektet, men nu känner jag verkligen behovet i kroppen. Nu är det dax! Jag är redo!
Jag har funderat på varför det blir så här. Jag har ju inte bråttom på något sätt. Men ändå sätter jag upp egna som deadlines. Jag måste svabba nu för sedan ska jag..., om jag snabbar på med tvätten hinner jag köra en maskin till, bäst att skynda på nu medan barnen är lugna... o.s.v.
Jag skapar min egen stress. Hur mycket egentid jag än lägger in så kommer jag ju aldrig att klara av vardagen om jag inte lär mej att ta en sak i taget. För det kommer ju alltid att finnas mängder med saker som ska göras.
Jag måste träna på att fokusera på en sak i taget och inte lyfta tanken förrän jag är klar. Det handlar inte om hur mycket man gör utan hur man gör. Den senaste tiden har jag inte fokuserat på medveten närvaro i vardagen, men jag känner att det är viktigt och att lösningen nog finns där. Tidigare har jag förstått det med intellektet, men nu känner jag verkligen behovet i kroppen. Nu är det dax! Jag är redo!
080303: att befria mina måsten
Jag vill inte ha en massa måsten. Jag vill inte att allt jag tycker om att göra ska förvandlas till kravfyllda plikter.Så jag testade metoden som jag använt på mina trotsiga tvååringar. Nämligen att göra något intressant genom att förbjuda det.
Jag slutade läsa sagor för barnen.
Att läsa sagor är någonting som jag alltid älskat att göra. Att leva mej in i texten och förmedla känslor. Men plötsligt hade det blivit kravfyllt. Man måste läsa sagor för sina barn varje dag. Annars är man ingen bra mamma. Och som vanligt när någonting blir ett måste så tappar jag glädjen och lusten.Så jag slutade tvärt. Ingen godnattsaga på flera veckor. Och tänk, jag blev sugen igen. Nu läser jag när jag och barnen vill. Om det blir sent en kväll så struntar vi i sagan. Men ibland kan vi sitta en lång stund och läsa och läsa.
Jag fick bara ta initiativ till sex en gång i veckan
Utan att jag märkte det hade prestationstänkandet smugit sig in i sovrummet. Jag kände mej nöjd om vi "fått till det" ofta, och annars var jag missnöjd. Med mej själv. Jag bestämde mej för att bara ta initiativ en gång i veckan, och lämpligt nog inföll det här samtidigt som min man hade mycket att göra på sitt jobb, så han var ganska trött på kvällarna. Resultatet blev att jag valde tillfället med omsorg. Och nu är prestationstänket borta. Hur många gånger hade vi sex i helgen? Jag minns faktiskt inte om det var en eller två gånger...eller blev det inte av alls...?
Jag har slutat baka bröd
Jag har alltid tyckt om att baka bröd och har sedan jag flyttade hemifrån oftast bakat allt matbröd. Men nu har det blivit ett måste. Så nu har jag slutat baka. Jag får inte baka mer än det bröd som planeras in i matsedeln (soppa med nybakat bröd). Nu börjar jag faktiskt bli lite sugen på att svänga ihop en limpa...
Jag slutade läsa sagor för barnen.
Att läsa sagor är någonting som jag alltid älskat att göra. Att leva mej in i texten och förmedla känslor. Men plötsligt hade det blivit kravfyllt. Man måste läsa sagor för sina barn varje dag. Annars är man ingen bra mamma. Och som vanligt när någonting blir ett måste så tappar jag glädjen och lusten.Så jag slutade tvärt. Ingen godnattsaga på flera veckor. Och tänk, jag blev sugen igen. Nu läser jag när jag och barnen vill. Om det blir sent en kväll så struntar vi i sagan. Men ibland kan vi sitta en lång stund och läsa och läsa.
Jag fick bara ta initiativ till sex en gång i veckan
Utan att jag märkte det hade prestationstänkandet smugit sig in i sovrummet. Jag kände mej nöjd om vi "fått till det" ofta, och annars var jag missnöjd. Med mej själv. Jag bestämde mej för att bara ta initiativ en gång i veckan, och lämpligt nog inföll det här samtidigt som min man hade mycket att göra på sitt jobb, så han var ganska trött på kvällarna. Resultatet blev att jag valde tillfället med omsorg. Och nu är prestationstänket borta. Hur många gånger hade vi sex i helgen? Jag minns faktiskt inte om det var en eller två gånger...eller blev det inte av alls...?
Jag har slutat baka bröd
Jag har alltid tyckt om att baka bröd och har sedan jag flyttade hemifrån oftast bakat allt matbröd. Men nu har det blivit ett måste. Så nu har jag slutat baka. Jag får inte baka mer än det bröd som planeras in i matsedeln (soppa med nybakat bröd). Nu börjar jag faktiskt bli lite sugen på att svänga ihop en limpa...
080301: byta kanal
- När jag ska sova och tänker på något otäckt så byter jag bara kanal i hjärnan till något roligare. Och sedan somnar jag.
- Hur gör du, frågar jag 7-åringen.
- Jag gör bara så här! Och så blinkar han två gånger innan han sluter ögonen och låtsas somna.
- Hur gör du, frågar jag 7-åringen.
- Jag gör bara så här! Och så blinkar han två gånger innan han sluter ögonen och låtsas somna.
onsdag 23 april 2008
080229: belöning eller bestraffning?
En påse smågodis kan väl aldrig vara en belöning, egentligen?
Någonting som varken får kroppen eller mej själv att må bra (mer än ögonblickligt) är ju ett sätt att straffa sej själv.
Så om jag ska belöna mej med något ätbart får det bli lite lyxig, mörk choklad. Njutning!
Någonting som varken får kroppen eller mej själv att må bra (mer än ögonblickligt) är ju ett sätt att straffa sej själv.
Så om jag ska belöna mej med något ätbart får det bli lite lyxig, mörk choklad. Njutning!
080228: terapi
Idag blev det en väldigt jobbig terapigång. Eller rättare sagt, det känns jobbigt så här efteråt.
Jag sa saker som jag tidigare knappt har vågat tänka för mej själv. Ett stort framsteg förmodar jag.
Vi började prata om självkänsla och i vilka situationer jag tycker att jag inte duger. Ett jobbigt ämne som jag nog får ta och tänka över i småbitar under veckan som kommer.
Läxan till nästa gång blir:
- köra in till stan ensam, helst under denna veckan eftersom ångesttankarna tagit över.
- fundera ut situationer när mitt antagande att jag inte duger inte stämmer.
Vi ska utgå från en bok som jag har beställt idag (mer om den senare) eftersom min terapeut inte regelbundet brukar jobba med självkänsla
Jag sa saker som jag tidigare knappt har vågat tänka för mej själv. Ett stort framsteg förmodar jag.
Vi började prata om självkänsla och i vilka situationer jag tycker att jag inte duger. Ett jobbigt ämne som jag nog får ta och tänka över i småbitar under veckan som kommer.
Läxan till nästa gång blir:
- köra in till stan ensam, helst under denna veckan eftersom ångesttankarna tagit över.
- fundera ut situationer när mitt antagande att jag inte duger inte stämmer.
Vi ska utgå från en bok som jag har beställt idag (mer om den senare) eftersom min terapeut inte regelbundet brukar jobba med självkänsla
080225: mitt förhållande till mat
Mitt förhållande till mat är inte det bästa. På dagarna när jag är ensam äter jag så att jag inte ska bli hungrig. Rester om det finns och annars gröt eller knäckebröd. Sedan slevar jag i mej medan jag läser något mer eller mindre intressant.
Idag erbjöd kylen pannkakor till lunch. Istället för en syltburk fanns där en refilltub. Jobbigt, tyckte jag, och tog fram äppelmoset istället. Jag hejdade mej när jag skruvat av locket, äppelmos på pannkakor är ju inte gott. Inte som hallonsylt.
Varför tycker jag inte att jag själv är viktig? Varför nöjer jag mej hela tiden med good enough-lösningar, när jag med endast en liten ansträngning kan få precis det jag vill ha? Varför är det inte självklart att lägga energi på mej själv?
Jag är värd det bästa!
Och jo, jag åt pannkakor med hallonsylt. Mums! Utan någonting annat som distraherade mej. Bara jag och pannkakorna. Så mycket godare det blir då!
Idag erbjöd kylen pannkakor till lunch. Istället för en syltburk fanns där en refilltub. Jobbigt, tyckte jag, och tog fram äppelmoset istället. Jag hejdade mej när jag skruvat av locket, äppelmos på pannkakor är ju inte gott. Inte som hallonsylt.
Varför tycker jag inte att jag själv är viktig? Varför nöjer jag mej hela tiden med good enough-lösningar, när jag med endast en liten ansträngning kan få precis det jag vill ha? Varför är det inte självklart att lägga energi på mej själv?
Jag är värd det bästa!
Och jo, jag åt pannkakor med hallonsylt. Mums! Utan någonting annat som distraherade mej. Bara jag och pannkakorna. Så mycket godare det blir då!
080220: från eknomisk till ekologisk
I dag kom jag på att mitt beteende som hittills drivits av att jag vill lägga undan pengar till eventuella nödår, också kan motiveras med att jag tänker på miljön.
Vi:
- äter mest potatis, inte så mycket ris eller pasta.
- äter (i förhållande till mina kompisar) ganska lite kött per middag.
- väljer oftast grönsaker efter säsong. Just nu mycket morötter och andra rotfrukter samt vitkål.
- lagar i stort sett all mat från grunden.
- tar hand om rester (matlådor, ny rätt av resten och så)
- gör matlista och veckohandlar
- planerar matlagningen - kokar dubbel sats ris till risotton och så
- köper inte så mycket onödiga onyttigheter (chips, läsk)
- vuxna dricker vatten till maten
- äter havregrynsgröt till frukost
Så egentligen är det ju "bara" själva förhållningssättet som är störande, inte våra vanor i sig.
Och jag har ju börjat angripa min pengafixering genom att där det är möjligt välja ekologiska alternativ, så varför inte utveckla det tänket. Bara det inte blir ett nytt sätt att maniskt sysselsätta tankeapparaten.Jag har inte fått in min reafanatism i det här tankesättet. Fast jag jobbar på det ;)
Vi:
- äter mest potatis, inte så mycket ris eller pasta.
- äter (i förhållande till mina kompisar) ganska lite kött per middag.
- väljer oftast grönsaker efter säsong. Just nu mycket morötter och andra rotfrukter samt vitkål.
- lagar i stort sett all mat från grunden.
- tar hand om rester (matlådor, ny rätt av resten och så)
- gör matlista och veckohandlar
- planerar matlagningen - kokar dubbel sats ris till risotton och så
- köper inte så mycket onödiga onyttigheter (chips, läsk)
- vuxna dricker vatten till maten
- äter havregrynsgröt till frukost
Så egentligen är det ju "bara" själva förhållningssättet som är störande, inte våra vanor i sig.
Och jag har ju börjat angripa min pengafixering genom att där det är möjligt välja ekologiska alternativ, så varför inte utveckla det tänket. Bara det inte blir ett nytt sätt att maniskt sysselsätta tankeapparaten.Jag har inte fått in min reafanatism i det här tankesättet. Fast jag jobbar på det ;)
080217: städtanke
Jag städar bara för att glädja mej själv.
Ett ostädat hem säger ingenting om vem jag är.
Men kan däremot ge en fingervisning om hur jag mår.
Och genom att jag nu har utmanat mitt tvångsstädande inför besök så börjar det faktiskt bli en sanning som jag verkligen tror på.
Ett ostädat hem säger ingenting om vem jag är.
Men kan däremot ge en fingervisning om hur jag mår.
Och genom att jag nu har utmanat mitt tvångsstädande inför besök så börjar det faktiskt bli en sanning som jag verkligen tror på.
080215: positiva ord
Idag sa terapeuten i något sammanhang att han tyckte att jag verkade mycket intelligent. Det var ju kul att höra från honom, för där har jag ju inte på något sätt försökt bevisa något genom att prestera, utan bara pratat om vad jag tänker.
Vi pratade också om tomrummet som uppstår när man tar bort kraven som jag tidigare sysselsatt mina tankar med, och jag berättade att jag försökte fylla hålet med "mindfulness" (vilket han tyckte var mycket bra).
Vi kom in på meditation och den rastlöshet jag känt i början. Och att den försvann när jag istället för att kämpa emot började acceptera rastlösheten och iaktta den. Vilket ledde till att rastlösheten försvann. Då sa terapeuten att det verkade som att jag hade kommit ganska långt med meditationen, att ett av målen var att kunna betrakta både positiva och negativa känslor.
Det kändes verkligen roligt att få lite positiv feed back, och att få veta att jag gör framsteg även om jag ju märkt det själv genom att jag blivit lugnare i mej själv.
Vi pratade också om tomrummet som uppstår när man tar bort kraven som jag tidigare sysselsatt mina tankar med, och jag berättade att jag försökte fylla hålet med "mindfulness" (vilket han tyckte var mycket bra).
Vi kom in på meditation och den rastlöshet jag känt i början. Och att den försvann när jag istället för att kämpa emot började acceptera rastlösheten och iaktta den. Vilket ledde till att rastlösheten försvann. Då sa terapeuten att det verkade som att jag hade kommit ganska långt med meditationen, att ett av målen var att kunna betrakta både positiva och negativa känslor.
Det kändes verkligen roligt att få lite positiv feed back, och att få veta att jag gör framsteg även om jag ju märkt det själv genom att jag blivit lugnare i mej själv.
080215: terapi
I dag hade vi avstämningsgång, vilket innebär att vi går igenom hur terapin känns, om vi är inne på rätt spår och så. Efter lite diskussion kom vi fram till att vi ska jobba mer med självkänslan.
Terapeuten ritade upp tre cirklar för att förklara hur självkänslan och kraven jag ställer på mej själv hänger ihop:
Innerst har man sina grundläggande tankar om sej själv. Utifrån dessa får vi sedan olika föreställningar om hur det ska vara ("Om jag har det perfekt hemma så blir jag omtyckt"). Och därifrån skapar vi sedan kraven på oss själva ("Jag måste städa").
Fram till nu har vi jobbat med den yttre ringen, vilket ibland har känts lite negativt. Vi har identifierat problemområden och sedan jobbat med att ta bort det negativa. Jag har också haft svårt att hålla mej till de uppgifter vi tagit fram i terapin utan hittat andra saker som jag också ändrat på, vilket kräver ganska miycket energi.
Framöver ska vi börja inrikta oss mer på den inre ringen, vilka tankar jag egentligen har om mej själv och varifrån de kommer för att därefter försöka ersätta dem med positiva bilder. Det här har jag ju tänkt mycket på hemma och försökt jobba med lite parallellt (otålig som jag är) men det kan ju bli lite mycket, som sagt.
Terapeuten ritade upp tre cirklar för att förklara hur självkänslan och kraven jag ställer på mej själv hänger ihop:
Innerst har man sina grundläggande tankar om sej själv. Utifrån dessa får vi sedan olika föreställningar om hur det ska vara ("Om jag har det perfekt hemma så blir jag omtyckt"). Och därifrån skapar vi sedan kraven på oss själva ("Jag måste städa").
Fram till nu har vi jobbat med den yttre ringen, vilket ibland har känts lite negativt. Vi har identifierat problemområden och sedan jobbat med att ta bort det negativa. Jag har också haft svårt att hålla mej till de uppgifter vi tagit fram i terapin utan hittat andra saker som jag också ändrat på, vilket kräver ganska miycket energi.
Framöver ska vi börja inrikta oss mer på den inre ringen, vilka tankar jag egentligen har om mej själv och varifrån de kommer för att därefter försöka ersätta dem med positiva bilder. Det här har jag ju tänkt mycket på hemma och försökt jobba med lite parallellt (otålig som jag är) men det kan ju bli lite mycket, som sagt.
080214: februarilycka
Fleecejacka och mössa.
Tjock filt runt benen.
Solen i ansiktet.
Fågelkvitter i öronen.
Vinden som smeker mina kinder.
Jag, bara jag.
Här och nu.
Utomhus.
Känner den kalla luften i näsborrarna.
Värmen från mössan.
Knottret på armarna när vinden tilltar.
Pirr i magen.
Som sprider sig i kroppen.
Lycka!
080208: terapi
Vi började med att prata om den ökade stressen och de signaler från kroppen som jag uppmärksammat. Terapeuten tyckte att det var bra att jag fångade mej själv så pass tidigt, även om jag själv tyckte att det var sent.
Han ifrågasatte varför jag inte kunde plocka bort mer från kommande veckan om jag tror att det blir för mycket. Men det är svårt när vi ska vara hos mej, tycker jag. Vi kom fram till att fortsätta jobba på att sänka kraven på att det ska vara fint hemma när jag har gäster, så att det inte blir så betungande. Jag ska även be min man hämta barnen någon dag så att jag får en helledig eftermiddag.
Sedan pratade vi mycket om min syn på mej själv som mamma. Jag har läst mycket och noga tänkt igenom hur jag vill vara som mamma, mot barnen och hur jag vill hantera olika situationer. I perioder när jag mår sämre är det svårt att leva upp till detta, vilket ger mej oerhört dåligt samvete. Speciellt sonen har jag svårt att hantera på ett bra sätt när jag mår dåligt eftersom han kräver mer tålamod. Vi kom fram till att vi inte ska jobba mer med de här punkterna eftersom jag tycker att jag har levt upp till mina krav innan jag fick ångestproblem, utan fokusera på mitt allmäna mående. När jag mår bättre orkar jag också med att vara den mamman jag vill vara. Och då kan jag ta ställning till om jag vill sänka mina krav eller inte. När vi gick igenom punkterna kom jag fram till att jag faktiskt lever upp till ganska mycket, men att det kräver väldigt mycket energi. Det kanske är en bidragande orsak till att jag är så trött efter helgen.
Vi pratade också om att visa känslor, något som jag tycker är viktigt att göra inför barnen. Förra gången pratade terapeuten om sina kulor och sa att istället för att tappa ansiktet när han blev arg brukade han ta en kula från barnens kulburk. Idag sa jag att jag tycker att det är viktigt att visa att man blir arg och när han höll med så frågade jag hur han menade med det där med kulan (som jag inte tyckte var ett sätt att visa sin ilska på) och han förklarade att han med att tappa ansiktet menade att visa ilskan på ett barnsligt sätt. Hm, jag förmodar att han med det menar att bli arg och höja rösten, men isåfall får jag väl vara barnslig då. Det tycker jag blir en tydlig markering som inte går att misstolka.
Jag tog upp det här med min dåliga självkänsla (det brukar jag göra ibland) och att det är grunden till alla mina måsten och jobbiga krav på mej själv. Jag har inte tyckt att vi jobbat med det (vilket jag inte sa), men nu när vi pratade om självkänsla så sa terapeuten att vi ju börjat jobba med den. Hans angreppssätt på självkänslan är att utmana kraven och höja självkänslan genom praktiska erfarenheter (det var ju trevligt trots att jag inte hade städat).
Till nästa gång fick jag ingen läxa utan ska bara fortsätta som tidigare och försöka hitta lugnet igen.
Han ifrågasatte varför jag inte kunde plocka bort mer från kommande veckan om jag tror att det blir för mycket. Men det är svårt när vi ska vara hos mej, tycker jag. Vi kom fram till att fortsätta jobba på att sänka kraven på att det ska vara fint hemma när jag har gäster, så att det inte blir så betungande. Jag ska även be min man hämta barnen någon dag så att jag får en helledig eftermiddag.
Sedan pratade vi mycket om min syn på mej själv som mamma. Jag har läst mycket och noga tänkt igenom hur jag vill vara som mamma, mot barnen och hur jag vill hantera olika situationer. I perioder när jag mår sämre är det svårt att leva upp till detta, vilket ger mej oerhört dåligt samvete. Speciellt sonen har jag svårt att hantera på ett bra sätt när jag mår dåligt eftersom han kräver mer tålamod. Vi kom fram till att vi inte ska jobba mer med de här punkterna eftersom jag tycker att jag har levt upp till mina krav innan jag fick ångestproblem, utan fokusera på mitt allmäna mående. När jag mår bättre orkar jag också med att vara den mamman jag vill vara. Och då kan jag ta ställning till om jag vill sänka mina krav eller inte. När vi gick igenom punkterna kom jag fram till att jag faktiskt lever upp till ganska mycket, men att det kräver väldigt mycket energi. Det kanske är en bidragande orsak till att jag är så trött efter helgen.
Vi pratade också om att visa känslor, något som jag tycker är viktigt att göra inför barnen. Förra gången pratade terapeuten om sina kulor och sa att istället för att tappa ansiktet när han blev arg brukade han ta en kula från barnens kulburk. Idag sa jag att jag tycker att det är viktigt att visa att man blir arg och när han höll med så frågade jag hur han menade med det där med kulan (som jag inte tyckte var ett sätt att visa sin ilska på) och han förklarade att han med att tappa ansiktet menade att visa ilskan på ett barnsligt sätt. Hm, jag förmodar att han med det menar att bli arg och höja rösten, men isåfall får jag väl vara barnslig då. Det tycker jag blir en tydlig markering som inte går att misstolka.
Jag tog upp det här med min dåliga självkänsla (det brukar jag göra ibland) och att det är grunden till alla mina måsten och jobbiga krav på mej själv. Jag har inte tyckt att vi jobbat med det (vilket jag inte sa), men nu när vi pratade om självkänsla så sa terapeuten att vi ju börjat jobba med den. Hans angreppssätt på självkänslan är att utmana kraven och höja självkänslan genom praktiska erfarenheter (det var ju trevligt trots att jag inte hade städat).
Till nästa gång fick jag ingen läxa utan ska bara fortsätta som tidigare och försöka hitta lugnet igen.
080207: jag som barn
När jag tänker tillbaka på min uppväxt är det följande egenskaper som jag tänker på:
- tyst och blyg
- slarvig
- slösaktig
- duktig i skolan
- bra på att teckna och måla
Min två år yngre bror retade mej ständigt för att jag var tjock, vilket jag inte var men eftersom jag tog åt mej så var det väl roligt att säga det. Den bilden förstärktes av att jag ofta hade väldigt smala kompisar (tyckte jag i allafall). Komplex över min kropp har jag dragits med långt upp i vuxen ålder.
Min mamma tyckte att det var väldigt roligt att det gick bra för mej i skolan eftersom hon tyckt att skolan var pest. Dessutom var hon enligt egen utsago urkass på att rita, så att jag var duktig i det tyckte hon var fantastiskt. Och genom den bekräftelsen antar jag jag försökte vara ännu duktigare för att göra mamma glad.
Som storasyster var jag nog i det mesta den duktiga. Min yngre bror var inte alls intresserad av skolan och min lillasyster är några år yngre och hade, till skillnad från mej, långt rött hår och fick alltid höra hur söt hon var. Det var det aldrig någon som sa till mej.
Ända sedan jag lärde mej att gå har jag varit pappas flicka och följde honom hack i häl. Av honom fick jag förmodligen bekräftelse då jag tyckte att det han pysslade med var roligt. Teknikintresset har sedan följt mej under uppväxten, men nu undrar jag om det är vad jag vill eller om det är något jag valde för att "göra pappa glad". Jag tyckte nämligen lika mycket om, och var ungefär lika duktig i matte som svenska.
Min mamma har berättat att jag som liten valde att leka med grannflickan trots att hon bara lekte med mej när det passade henne och att jag ofta kom hem och grät när hon hittat någon roligare att leka med. Vad gjorde det med min självkänsla? Varför valde jag ändå att leka med henne?
Slarvig och slösaktig var jag till skillnad från min mamma som var ordningssam och ekonomisk. Min lillebror var extremt sparsam (sparade tidigt ihop till en egen TV), både med pengar och godis, medan jag gärna sprätte allt på en gång (utom tian som jag satte in på Rosa Panternkontot).
Så det jag hållit på med på senare år med allt ekonomitänk och städkrav som jag inte orkar leva upp till går nog helt emot min läggning. Kanske är det därför det blivit så stressande för mej.
Att jag var tyst och blyg har jag fått höra under hela min uppväxt i olika sammanhang. I barngrupper och i skolan upplevde jag det som att jag ofta blev bortglömd. Jag försökte synas genom att vara duktig, något som sällan lyckades.
Jag tror att min strävan efter att hela tiden vara duktig och att alltid behöva göra för att duga kommer ur det här att jag inte blev sedd för den jag var utanför hemmet. Ofta kände jag mej inte sedd överhuvudtaget och det måste ju ha varit förödande för självkänslan.
- tyst och blyg
- slarvig
- slösaktig
- duktig i skolan
- bra på att teckna och måla
Min två år yngre bror retade mej ständigt för att jag var tjock, vilket jag inte var men eftersom jag tog åt mej så var det väl roligt att säga det. Den bilden förstärktes av att jag ofta hade väldigt smala kompisar (tyckte jag i allafall). Komplex över min kropp har jag dragits med långt upp i vuxen ålder.
Min mamma tyckte att det var väldigt roligt att det gick bra för mej i skolan eftersom hon tyckt att skolan var pest. Dessutom var hon enligt egen utsago urkass på att rita, så att jag var duktig i det tyckte hon var fantastiskt. Och genom den bekräftelsen antar jag jag försökte vara ännu duktigare för att göra mamma glad.
Som storasyster var jag nog i det mesta den duktiga. Min yngre bror var inte alls intresserad av skolan och min lillasyster är några år yngre och hade, till skillnad från mej, långt rött hår och fick alltid höra hur söt hon var. Det var det aldrig någon som sa till mej.
Ända sedan jag lärde mej att gå har jag varit pappas flicka och följde honom hack i häl. Av honom fick jag förmodligen bekräftelse då jag tyckte att det han pysslade med var roligt. Teknikintresset har sedan följt mej under uppväxten, men nu undrar jag om det är vad jag vill eller om det är något jag valde för att "göra pappa glad". Jag tyckte nämligen lika mycket om, och var ungefär lika duktig i matte som svenska.
Min mamma har berättat att jag som liten valde att leka med grannflickan trots att hon bara lekte med mej när det passade henne och att jag ofta kom hem och grät när hon hittat någon roligare att leka med. Vad gjorde det med min självkänsla? Varför valde jag ändå att leka med henne?
Slarvig och slösaktig var jag till skillnad från min mamma som var ordningssam och ekonomisk. Min lillebror var extremt sparsam (sparade tidigt ihop till en egen TV), både med pengar och godis, medan jag gärna sprätte allt på en gång (utom tian som jag satte in på Rosa Panternkontot).
Så det jag hållit på med på senare år med allt ekonomitänk och städkrav som jag inte orkar leva upp till går nog helt emot min läggning. Kanske är det därför det blivit så stressande för mej.
Att jag var tyst och blyg har jag fått höra under hela min uppväxt i olika sammanhang. I barngrupper och i skolan upplevde jag det som att jag ofta blev bortglömd. Jag försökte synas genom att vara duktig, något som sällan lyckades.
Jag tror att min strävan efter att hela tiden vara duktig och att alltid behöva göra för att duga kommer ur det här att jag inte blev sedd för den jag var utanför hemmet. Ofta kände jag mej inte sedd överhuvudtaget och det måste ju ha varit förödande för självkänslan.
080207: mitt signalsystem
Kroppens sätt att signalera att jag måste ta det lugnare:
- Öronsusningarna blir värre. Den här veckan har jag till och med haft pipljud ett par gånger.
- Stressklump i magen.
- Svårt att somna. I natt låg jag vaken till klockan ett, trots att jag inte lyckats komma till ro för dagsvila.
- Längtan efter att få vara ensam.
- Mer ältande
- Rastlös (ingen ro till att läsa mm)
Men ingen ångest! Och det känns jättehärligt!
- Öronsusningarna blir värre. Den här veckan har jag till och med haft pipljud ett par gånger.
- Stressklump i magen.
- Svårt att somna. I natt låg jag vaken till klockan ett, trots att jag inte lyckats komma till ro för dagsvila.
- Längtan efter att få vara ensam.
- Mer ältande
- Rastlös (ingen ro till att läsa mm)
Men ingen ångest! Och det känns jättehärligt!
080207: min pappa
För ganska exakt åtta år sedan berättade vi för mina föräldrar att jag var gravid.
En månad senare berättade mina föräldrar för mej att min pappa hade cancer. Ytterligare två månader senare dog min pappa.
Jag har bearbetat och pratat mycket om förlusten och saknaden. Min pappa lever vidare i våra minnen och historier som jag berättar för barnen. De har en morfar, men han är död. Jag trodde att jag var färdig med sorgearbetet. Men igår kväll insåg jag att de där två hemska månaderna legat väl gömda inom mej. Jag tror inte ens att vi har pratat om själva sjukdomsprocessen, jag och mina nära.Cancerbeskedet kom som en chock för oss alla. Pappa hade ju magsår. Det var ju jobbets fel att han mådde dåligt. Med medicin och vila skulle han bli bra. Den första prognosen var att det skulle bli operation och sedan skulle han bli sjukpensionär. Jag såg framför mej hur vi skulle umgås under min mammaledighet.
Under operationen upptäcktes det att levern var svårt angripen. Och sedan blev han snabbt sämre. Hur dålig han var fattade jag aldrig. Jag orkade nog inte ta in det utan vände alla tankar mot bebisen i magen. Jag minns sista gången pappa var och hälsade på hos oss. Det var en solig vårdag och vi satt inne och fikade. Efter ett tag blev pappa trött och behövde vila. Jag föreslog att han kunde gå upp i sovrummet, men mamma sa att vi skulle gå ut istället. Väl ute sa hon att han behövde vila i soffan för han orkade inte gå uppför trapporna. Att han var så sjuk kom som en chock för mej. Jag ville inte se och pappa försökte nog hålla igång så gott han kunde.
Hans sista vecka i livet kom verkligheten i kapp mej. Jag sjukskrev mej och åkte hem från jobbet. Väl hemma gick jag och la mej i sängen. Mamma ringde och frågade varför jag inte kommit till sjukhuset och jag svarade att jag behövde vara ensam. Att jag inte fattade att det inte var så mycket tid kvar! Vad jag ångrar att jag inte åkte dit!
Jag stod min pappa nära på ett praktiskt plan, men han var inte så mycket för att prata känslor eller kramas. När jag satt där vid sjuksängen började bebisen i magen att sparka och min mamma kände på magen. Men varför gick jag inte fram till min pappa så att han fick känna på sitt barnbarn? Jag vet inte, men att jag inte gjorde det har jag ångrat sedan dess. Först igår vågade minnas fullt ut hur det var.
Lördagen den 13 maj skulle vi uppfylla pappas sista önskan, att få återse sin kära sommarstuga. Kvällen före fick han byta avdelning. Nu fick han ett fräscht enkelrum och vi planerade att köpa plastblommor för att pigga upp lite. Jag och min bror var hos honom på kvällen och han verkade så pigg och glad. Inte alls den orkeslösa pappan vi brukade besöka. Varför pratade jag inte mer med honom medan tiden fanns? Om viktiga saker. Eller gjorde jag det? Jag tror inte det. Kramade jag om honom? Förmodligen, men det kan jag inte heller minnas att jag gjorde. Så kom lördagen och hela familjen körde upp till stugan. Pappa fick åka sjuktransport dit. Vi gick runt med honom i rullstolen så att han fick se sitt livsverk. Han ville också hälsa på hos grannarna som höll på med sin brunn. Och trots att han måste haft så ont att han knappt kunde prata gav han dem några goda råd. För sådan var han. Alltid hjälpsam. Efter promenaden flyttade vi ut en säng i vardagsrummet där han fick ligga medan vi började göra i ordning en lätt lunch. Men trots att han inte ville lämna huset blev smärtan till sist för stark och han bad oss ringa efter hjälp.
Tiden vi väntade på ambulansen kändes evighetslång. Pappa låg och jämrade sig i plågor och vi kunde ingenting annat göra än att finnas där. Mamma följde med pappa i ambulansen och mina syskon åkte direkt till sjukhuset. Jag och blivande maken åkte hem och gjorde iordning lunchen till oss.
När vi kom till sjukhuset möttes vi av min bror som storgråtande berättade att pappa nyss hade somnat in. När personalen hade gjort i ordning honom fick vi ta farväl. Där låg han, min pappa. Helt overkligt. Och det enda vi kunde tänka på var att han var barfota! Min pappa var aldrig barfota! Inte ens på sommaren. Han hade strumpor och sandaler till och med i båten. Så vi tog på honom strumporna igen. (Jag undar om de togs av när vi hade gått därifrån.)
Min pappa. Så mycket jag hade velat säga. Men jag fattade inte hur sjuk du var. Förrän det var för sent. Det var ju mormor som skulle dö först. Inte du! Det var ju hon som var jättesjuk!
Mormor dog när sonen var en månad gammal. Vi besökte henne när vi åkte hem från BB och sedan såg hon sitt barnbarnsbarn en gång till innan hon dog. Fast då var hon nog knappt medveten om det.
En månad senare berättade mina föräldrar för mej att min pappa hade cancer. Ytterligare två månader senare dog min pappa.
Jag har bearbetat och pratat mycket om förlusten och saknaden. Min pappa lever vidare i våra minnen och historier som jag berättar för barnen. De har en morfar, men han är död. Jag trodde att jag var färdig med sorgearbetet. Men igår kväll insåg jag att de där två hemska månaderna legat väl gömda inom mej. Jag tror inte ens att vi har pratat om själva sjukdomsprocessen, jag och mina nära.Cancerbeskedet kom som en chock för oss alla. Pappa hade ju magsår. Det var ju jobbets fel att han mådde dåligt. Med medicin och vila skulle han bli bra. Den första prognosen var att det skulle bli operation och sedan skulle han bli sjukpensionär. Jag såg framför mej hur vi skulle umgås under min mammaledighet.
Under operationen upptäcktes det att levern var svårt angripen. Och sedan blev han snabbt sämre. Hur dålig han var fattade jag aldrig. Jag orkade nog inte ta in det utan vände alla tankar mot bebisen i magen. Jag minns sista gången pappa var och hälsade på hos oss. Det var en solig vårdag och vi satt inne och fikade. Efter ett tag blev pappa trött och behövde vila. Jag föreslog att han kunde gå upp i sovrummet, men mamma sa att vi skulle gå ut istället. Väl ute sa hon att han behövde vila i soffan för han orkade inte gå uppför trapporna. Att han var så sjuk kom som en chock för mej. Jag ville inte se och pappa försökte nog hålla igång så gott han kunde.
Hans sista vecka i livet kom verkligheten i kapp mej. Jag sjukskrev mej och åkte hem från jobbet. Väl hemma gick jag och la mej i sängen. Mamma ringde och frågade varför jag inte kommit till sjukhuset och jag svarade att jag behövde vara ensam. Att jag inte fattade att det inte var så mycket tid kvar! Vad jag ångrar att jag inte åkte dit!
Jag stod min pappa nära på ett praktiskt plan, men han var inte så mycket för att prata känslor eller kramas. När jag satt där vid sjuksängen började bebisen i magen att sparka och min mamma kände på magen. Men varför gick jag inte fram till min pappa så att han fick känna på sitt barnbarn? Jag vet inte, men att jag inte gjorde det har jag ångrat sedan dess. Först igår vågade minnas fullt ut hur det var.
Lördagen den 13 maj skulle vi uppfylla pappas sista önskan, att få återse sin kära sommarstuga. Kvällen före fick han byta avdelning. Nu fick han ett fräscht enkelrum och vi planerade att köpa plastblommor för att pigga upp lite. Jag och min bror var hos honom på kvällen och han verkade så pigg och glad. Inte alls den orkeslösa pappan vi brukade besöka. Varför pratade jag inte mer med honom medan tiden fanns? Om viktiga saker. Eller gjorde jag det? Jag tror inte det. Kramade jag om honom? Förmodligen, men det kan jag inte heller minnas att jag gjorde. Så kom lördagen och hela familjen körde upp till stugan. Pappa fick åka sjuktransport dit. Vi gick runt med honom i rullstolen så att han fick se sitt livsverk. Han ville också hälsa på hos grannarna som höll på med sin brunn. Och trots att han måste haft så ont att han knappt kunde prata gav han dem några goda råd. För sådan var han. Alltid hjälpsam. Efter promenaden flyttade vi ut en säng i vardagsrummet där han fick ligga medan vi började göra i ordning en lätt lunch. Men trots att han inte ville lämna huset blev smärtan till sist för stark och han bad oss ringa efter hjälp.
Tiden vi väntade på ambulansen kändes evighetslång. Pappa låg och jämrade sig i plågor och vi kunde ingenting annat göra än att finnas där. Mamma följde med pappa i ambulansen och mina syskon åkte direkt till sjukhuset. Jag och blivande maken åkte hem och gjorde iordning lunchen till oss.
När vi kom till sjukhuset möttes vi av min bror som storgråtande berättade att pappa nyss hade somnat in. När personalen hade gjort i ordning honom fick vi ta farväl. Där låg han, min pappa. Helt overkligt. Och det enda vi kunde tänka på var att han var barfota! Min pappa var aldrig barfota! Inte ens på sommaren. Han hade strumpor och sandaler till och med i båten. Så vi tog på honom strumporna igen. (Jag undar om de togs av när vi hade gått därifrån.)
Min pappa. Så mycket jag hade velat säga. Men jag fattade inte hur sjuk du var. Förrän det var för sent. Det var ju mormor som skulle dö först. Inte du! Det var ju hon som var jättesjuk!
Mormor dog när sonen var en månad gammal. Vi besökte henne när vi åkte hem från BB och sedan såg hon sitt barnbarnsbarn en gång till innan hon dog. Fast då var hon nog knappt medveten om det.
080201: jag är
Jag är den bästa mamman mina barn kan få.
Jag är den enda kvinnan för min man.
Jag är min mammas älskade dotter.
Varför är det så svårt
att inse att jag duger som jag är?
Varför vågar jag inte
ta min längtan på allvar?
Varför tror jag inte
att jag kan det jag vill?
Varför är det så svårt
att vara min egen bästa vän?
Jag är den enda kvinnan för min man.
Jag är min mammas älskade dotter.
Varför är det så svårt
att inse att jag duger som jag är?
Varför vågar jag inte
ta min längtan på allvar?
Varför tror jag inte
att jag kan det jag vill?
Varför är det så svårt
att vara min egen bästa vän?
080201: terapi
Idag blev det ett samtal om varför jag ställer så höga krav på mej själv. Och när vi pratade om krav i vardagen kom vi in på barnen och min mammaroll.
Min känsla är att jag vill vara perfekt för att inte behöva stå för den jag är. Om man inte gör något fel så blir man inte ifrågasatt eller kritiserad. Och att säga till mej själv att jag inte hinner är lättare än att säga att jag inte vill. Att inte vilja måste förklaras. Inför andra och inför mej sjäv. Och kanske för att jag inte vet vad jag vill. Då är det lätt att gå in i alla krav och slippa tänka, slippa känna efter.
Dagens samtal mynnade ut i att jag under veckan ska vara uppmärksam på alla små tillfällen där perfektionen och rädslan för att inte duga dominerar. Det kan vara allt från att jag packar i en extra tröja i dotterns dagisväska (för tänk om hon måste låna kläder där...) till att jag stressar för att hinna i tid.
Men samtidigt undrar jag om inte problemet också ska angripas från andra hållet. Det är ju min dåliga självkänsla som gör att jag inte vågar. Min känsla av att inte duga som driver mej mot perfektion. Jag måste verkligen tro på att jag är bra för att jag är jag. Innerst inne.
Min känsla är att jag vill vara perfekt för att inte behöva stå för den jag är. Om man inte gör något fel så blir man inte ifrågasatt eller kritiserad. Och att säga till mej själv att jag inte hinner är lättare än att säga att jag inte vill. Att inte vilja måste förklaras. Inför andra och inför mej sjäv. Och kanske för att jag inte vet vad jag vill. Då är det lätt att gå in i alla krav och slippa tänka, slippa känna efter.
Dagens samtal mynnade ut i att jag under veckan ska vara uppmärksam på alla små tillfällen där perfektionen och rädslan för att inte duga dominerar. Det kan vara allt från att jag packar i en extra tröja i dotterns dagisväska (för tänk om hon måste låna kläder där...) till att jag stressar för att hinna i tid.
Men samtidigt undrar jag om inte problemet också ska angripas från andra hållet. Det är ju min dåliga självkänsla som gör att jag inte vågar. Min känsla av att inte duga som driver mej mot perfektion. Jag måste verkligen tro på att jag är bra för att jag är jag. Innerst inne.
080201: just nu
Värmen från elden.
Filten över mina axlar.
Jag är.
Här. Nu.
Knät mot handen.
Handen i knät.
Jag finns.
Här. Nu.
Luften i mitt bröst.
Blodet i mina ådror.
Jag lever.
Här. Nu.
Glädjen i mitt sinne.
Lugnet i min kropp.
Jag känner.
Här. Nu.
Filten över mina axlar.
Jag är.
Här. Nu.
Knät mot handen.
Handen i knät.
Jag finns.
Här. Nu.
Luften i mitt bröst.
Blodet i mina ådror.
Jag lever.
Här. Nu.
Glädjen i mitt sinne.
Lugnet i min kropp.
Jag känner.
Här. Nu.
080201: vi
Jag.
Du.
Vi.
Två kroppar.
Två själar.
Två liv.
Sammanflätade
men ändå självständiga
löper våra livstrådar.
Din.
Och min.
Och blir till någonting stort.
Tillsammans.
Du.
Vi.
Två kroppar.
Två själar.
Två liv.
Sammanflätade
men ändå självständiga
löper våra livstrådar.
Din.
Och min.
Och blir till någonting stort.
Tillsammans.
måndag 21 april 2008
080131: min stålmamma
Min mamma var hemmafru. Och perfekt. Hon gjorde allt. Hann allt. Kunde allt. Och var dessutom smal och fräsch. Och trevlig. Det fick jag höra allt som oftast. Av både vuxna och kompisar.
Jag växte upp. Skaffade mej en utbildning. Det hade inte min mamma. Så där kunde jag hävda mej och bli duktig. Importerade hennes städrutiner. Men var ganska slarvig däremellan.
Och sedan blev jag mamma. Plötsligt mindes jag min barndom. Min mamma. Vårt hem. Allt runt omkring. Jag kunde inte värja mej ifrån att jämföra. Omedvetet smög sej kravbilden på mej. Jag orkade aldrig (ville inte) ha det som min mamma, men känslan av allt jag borde göra var ändå stark.
För att sänka sina krav ska man utmana dem, har jag fått höra i terapin. Men hur gör man med krav som man aldrig levt upp till, men som ändå knackar en på axeln och viskar i ens öra att man inte duger?
Idag har min mamma sänkt sina krav. Hon förstår inte heller hur hon hann. Men hon minns inte att hon var stressad. Utan att hon gjorde allt med glädje. Jag minns det som att min mamma alltid hade tid med oss barn. Tog sej tid. Det kanske är det värsta. Förutom att jag inte lyckas leva upp till hennes "husmorssysslor", är jag också sämre på att ta mej tid med barnen.
Jag tror att det hon hade var närvaro. Hon gjorde en sak i taget. När hon var med mej så var det det som gällde just då. När hon torkade golvet torkade hon in sej i ett hörn och satt där på en stol och väntade på att golvet skulle torka. Jag minns min barndom som lugn och harmonisk. Jag hade inte en mamma som flängde runt ständigt fixande och plockande i huset. Hon var med oss barn (och hade dessutom dagbarn periodvis) och om kvällarna tog hon det lugnt. Satt oftast i sitt soffhörn och stickade eller sydde.
Jag inser ju att man inte kan jobba och leva upp till hennes standard. Men när jag var mammaledig levde jag ju i samma situation som hon hade haft. Tre barn och ett hem. Och jag har dessutom en man som jag delar alla sysslorna med. Så då borde jag ju kunnat ha det iallafall lite som jag tycker att jag borde ha det. Men det hade jag inte.
Nu har jag gjort upp med mina krav om hur hemmet ska skötas. Och det känns skönt. Lite komiskt blev det dock när jag insåg att jag hade gått igenom vårt städchema med mamma och fått okej innan vi körde igång. När mamma säger att det är lagom intervall så är det så...
Nästa område att ta itu med är hur jag är som mamma. Också där har jag bilden av min mamma som måttstock. Den perfekta mamman. Nästan iallafall. Om man bortser från en del tidstypiska uppfostringsmetoder och så ("du får ingen efterrätt förrän du ätit upp maten").
Det är inte lätt att vara dotter till en perfekt mamma. Men jag är tacksam för den mamma jag har. Och den fina barndom som hon givit mej. Om jag bara kunde sluta att få dåligt samvete för att jag inte är som hon.
Jag växte upp. Skaffade mej en utbildning. Det hade inte min mamma. Så där kunde jag hävda mej och bli duktig. Importerade hennes städrutiner. Men var ganska slarvig däremellan.
Och sedan blev jag mamma. Plötsligt mindes jag min barndom. Min mamma. Vårt hem. Allt runt omkring. Jag kunde inte värja mej ifrån att jämföra. Omedvetet smög sej kravbilden på mej. Jag orkade aldrig (ville inte) ha det som min mamma, men känslan av allt jag borde göra var ändå stark.
För att sänka sina krav ska man utmana dem, har jag fått höra i terapin. Men hur gör man med krav som man aldrig levt upp till, men som ändå knackar en på axeln och viskar i ens öra att man inte duger?
Idag har min mamma sänkt sina krav. Hon förstår inte heller hur hon hann. Men hon minns inte att hon var stressad. Utan att hon gjorde allt med glädje. Jag minns det som att min mamma alltid hade tid med oss barn. Tog sej tid. Det kanske är det värsta. Förutom att jag inte lyckas leva upp till hennes "husmorssysslor", är jag också sämre på att ta mej tid med barnen.
Jag tror att det hon hade var närvaro. Hon gjorde en sak i taget. När hon var med mej så var det det som gällde just då. När hon torkade golvet torkade hon in sej i ett hörn och satt där på en stol och väntade på att golvet skulle torka. Jag minns min barndom som lugn och harmonisk. Jag hade inte en mamma som flängde runt ständigt fixande och plockande i huset. Hon var med oss barn (och hade dessutom dagbarn periodvis) och om kvällarna tog hon det lugnt. Satt oftast i sitt soffhörn och stickade eller sydde.
Jag inser ju att man inte kan jobba och leva upp till hennes standard. Men när jag var mammaledig levde jag ju i samma situation som hon hade haft. Tre barn och ett hem. Och jag har dessutom en man som jag delar alla sysslorna med. Så då borde jag ju kunnat ha det iallafall lite som jag tycker att jag borde ha det. Men det hade jag inte.
Nu har jag gjort upp med mina krav om hur hemmet ska skötas. Och det känns skönt. Lite komiskt blev det dock när jag insåg att jag hade gått igenom vårt städchema med mamma och fått okej innan vi körde igång. När mamma säger att det är lagom intervall så är det så...
Nästa område att ta itu med är hur jag är som mamma. Också där har jag bilden av min mamma som måttstock. Den perfekta mamman. Nästan iallafall. Om man bortser från en del tidstypiska uppfostringsmetoder och så ("du får ingen efterrätt förrän du ätit upp maten").
Det är inte lätt att vara dotter till en perfekt mamma. Men jag är tacksam för den mamma jag har. Och den fina barndom som hon givit mej. Om jag bara kunde sluta att få dåligt samvete för att jag inte är som hon.
080131: att bara vara
Varifrån kommer de
- alla mina borden och måsten?
Varfirån kommer den
- ovanan att göra mina vill till borden?
Varför missunnar jag mej själv att njuta, att glädjas i det lilla?
Varför ser jag alltid resultatet och aldrig vägen dit?
Varför är jag ofta så rädd för att misslyckas att jag inte ens vågar försöka?
Varför sätter jag alltid plikterna före lusten?
Varför är det så svårt att bara vara JAG?
- alla mina borden och måsten?
Varfirån kommer den
- ovanan att göra mina vill till borden?
Varför missunnar jag mej själv att njuta, att glädjas i det lilla?
Varför ser jag alltid resultatet och aldrig vägen dit?
Varför är jag ofta så rädd för att misslyckas att jag inte ens vågar försöka?
Varför sätter jag alltid plikterna före lusten?
Varför är det så svårt att bara vara JAG?
080130: längtan
Rastlös.
Pirrig.
Snart.
Snart.
Blir varse tomheten.
Omkring mej.
I mej.
Utan dej
fattas det mej något.
Utan dej
blir lyckan inte lika stor.
Så kom!
Kom nu!
Innan jag somnar!
Pirrig.
Snart.
Snart.
Blir varse tomheten.
Omkring mej.
I mej.
Utan dej
fattas det mej något.
Utan dej
blir lyckan inte lika stor.
Så kom!
Kom nu!
Innan jag somnar!
080130: att hjälpas åt
Idag glömde sonen sin väska. Hoppsan! Så efter att ha lämnat flickorna på dagis fick vi köra hem igen och hämta den. Sonen var mycket lättad när han kom i tid till skolan. Så nu lär han väl inte glömma något på ett tag.
Vi har börjat lägga över lite uppgifter på barnen:
7-årige sonen ska:
- själv komma ihåg att packa frukt
- komma ihåg sin ryggsäck
- packa gympapåsen
- lägga fram kläder till nästa dag
- städa sitt rum en gång i veckan
5-åriga dottern ska:
- lägga fram kläder till nästa dag
- städa sitt rum en gång i veckan (med lite assistans)
Snart 3-åriga dottern ska:
- städa sitt rum en gång i veckan tillsammans med en förälder
Och allt detta utan att de får någon annan belöning än beröm och uppmuntran.Hosanna skrev om att det nya är att ge barnen en kula för varje sak de gör och när man fått en viss mängd kulor får man en belöning. Om det tycker jag inte!
Innan jul hade jag en diskussion med min terapeut om hur man ska få barnen att hjälpa till. Han använder kultricket. De får kulor när de packar ryggsäcken, när de städar och vid en massa andra tillfällen. Han motiverade det med att hjärnan funkar så (belöningssystem) och att samhället ser ut så.Jag undrade hur han tror att det blir när barnen blir större, men det hade han inte tänkt på. Om man vänjer barnen vid att få en belöning varje gång de utför en uppgift i hemmet så vill de väl så småningom ha belöningar för precis allt (?) Och de lär väl inte nöja sig med en kula när de växt till sig lite.
Jag tycker att man ska hjälpas åt med det vardagliga utan att få något för det. Ibland hittar vi på något roligt tillsammans när vi har städat, t.ex. spelar spel. Det är uppskattat!
Vi har börjat lägga över lite uppgifter på barnen:
7-årige sonen ska:
- själv komma ihåg att packa frukt
- komma ihåg sin ryggsäck
- packa gympapåsen
- lägga fram kläder till nästa dag
- städa sitt rum en gång i veckan
5-åriga dottern ska:
- lägga fram kläder till nästa dag
- städa sitt rum en gång i veckan (med lite assistans)
Snart 3-åriga dottern ska:
- städa sitt rum en gång i veckan tillsammans med en förälder
Och allt detta utan att de får någon annan belöning än beröm och uppmuntran.Hosanna skrev om att det nya är att ge barnen en kula för varje sak de gör och när man fått en viss mängd kulor får man en belöning. Om det tycker jag inte!
Innan jul hade jag en diskussion med min terapeut om hur man ska få barnen att hjälpa till. Han använder kultricket. De får kulor när de packar ryggsäcken, när de städar och vid en massa andra tillfällen. Han motiverade det med att hjärnan funkar så (belöningssystem) och att samhället ser ut så.Jag undrade hur han tror att det blir när barnen blir större, men det hade han inte tänkt på. Om man vänjer barnen vid att få en belöning varje gång de utför en uppgift i hemmet så vill de väl så småningom ha belöningar för precis allt (?) Och de lär väl inte nöja sig med en kula när de växt till sig lite.
Jag tycker att man ska hjälpas åt med det vardagliga utan att få något för det. Ibland hittar vi på något roligt tillsammans när vi har städat, t.ex. spelar spel. Det är uppskattat!
080128: att slösa
Min gamla tanke:
Jag slösar när jag köper saker som jag inte behöver.
Min nya sanning:
Jag slösar när jag köper saker som inte ger mej glädje.
Med mitt nya tänk har jag varit en riktig slösa när jag har köpt good enough-prylar på rea istället för precis det jag vill ha till ordinarie pris. Eller hur?
Mina nya ekonomitankar kommer från boken Pengaglädje av Jerry Gillies.
Jag slösar när jag köper saker som jag inte behöver.
Min nya sanning:
Jag slösar när jag köper saker som inte ger mej glädje.
Med mitt nya tänk har jag varit en riktig slösa när jag har köpt good enough-prylar på rea istället för precis det jag vill ha till ordinarie pris. Eller hur?
Mina nya ekonomitankar kommer från boken Pengaglädje av Jerry Gillies.
080125: terapi
Medicinen
Tillsammans kom vi fram till att vi tycker att medicinen (antidepressiv) fungerar tillräckligt bra för att inte strula med att pröva en annan sort. Fast han var väldigt försiktig i vad han sa, antagligen för att inte stöta sej med läkaren. På måndag har jag en läkartid där vi ska diskutera detta. Det känns skönt att ha fått ventilera det ordentligt innan.
Avslappning
Jag ska jobba med avslappning i olika steg. Tyvärr tyckte han inte att jag ska hoppa över första steget som var att spänna musklerna för att sedan slappna av. Så vi får väl se hur det blir. Jag har alltid fuskat med detta eftersom det funkat bra ändå, men för att lära sig att slappna av i vardagen också så är det tydligen bra att uppmärksamma skillnaden mellan spänning och avslappning. Nästa steg är att mentalt gå igenom kroppen och slappna av .Det är det jag gör. Ja, ja, jag får väl testa då - det kan ju bli spännande ;).
Min mamma
I veckan kom jag fram till att jag lever i skuggan av min perfekta mamma och att det är därifrån alla mina krav kommer. Innan jag fick barn hävdade jag mej genom jobbet eftersom hon inte studerade vidare och jobbar som mattant, men när jag fick barn började jag återigen jämföra mej med henne.
Till nästa gång
Jag ska fundera vidare kring hur mina krav uppkommit.Vi pratade lite om det här att jag aldrig kan njuta förrän jag gjort klart mina uppgifter. "Först gör man det tråkiga och sedan får man roa sej." Och om jag inte orkar göra det tråkiga så gör jag ingenting (eller kollar på TV). Jag ska försöka formulera ett annat sätt att se på det här som är snällare och mer tolerant mot mej själv och mina behov.
Tillsammans kom vi fram till att vi tycker att medicinen (antidepressiv) fungerar tillräckligt bra för att inte strula med att pröva en annan sort. Fast han var väldigt försiktig i vad han sa, antagligen för att inte stöta sej med läkaren. På måndag har jag en läkartid där vi ska diskutera detta. Det känns skönt att ha fått ventilera det ordentligt innan.
Avslappning
Jag ska jobba med avslappning i olika steg. Tyvärr tyckte han inte att jag ska hoppa över första steget som var att spänna musklerna för att sedan slappna av. Så vi får väl se hur det blir. Jag har alltid fuskat med detta eftersom det funkat bra ändå, men för att lära sig att slappna av i vardagen också så är det tydligen bra att uppmärksamma skillnaden mellan spänning och avslappning. Nästa steg är att mentalt gå igenom kroppen och slappna av .Det är det jag gör. Ja, ja, jag får väl testa då - det kan ju bli spännande ;).
Min mamma
I veckan kom jag fram till att jag lever i skuggan av min perfekta mamma och att det är därifrån alla mina krav kommer. Innan jag fick barn hävdade jag mej genom jobbet eftersom hon inte studerade vidare och jobbar som mattant, men när jag fick barn började jag återigen jämföra mej med henne.
Till nästa gång
Jag ska fundera vidare kring hur mina krav uppkommit.Vi pratade lite om det här att jag aldrig kan njuta förrän jag gjort klart mina uppgifter. "Först gör man det tråkiga och sedan får man roa sej." Och om jag inte orkar göra det tråkiga så gör jag ingenting (eller kollar på TV). Jag ska försöka formulera ett annat sätt att se på det här som är snällare och mer tolerant mot mej själv och mina behov.
080123: vad en bra mamma GÖR
Jag har en hel rad saker som jag ska göra för att känna att jag är en bra mamma (naturligtvis går det lika bra om det är min man som utför momenten):
- gå till biblioteket regelbundet
- laga god och näringsriktig mat
- pyssla med barnen ibland
- göra egen lera
- åka till simhallen m.m. då och då
- vara ute med barnen varje dag
- begränsa TV- och datortiden
- inte ha några dammråttor på golvet där barnen leker
- läsa sagor varje kväll
- låta bilen stå och cykla / gå med barnen
- bada barnen 3 ggr/vecka
- skratta med barnen varje dag
- se till att barnen gjort läxor och har med sig det de ska ha till skola/dagis
- komma i tid med barnen
- se till att naglarna är välklippta och tänderna noga borstade (skulle de få hål skulle jag känna mej USEL)
- godis bara på lördagar, snacks någon gång i månaden, begränsad mängd läsk på helgen
- baka med barnen
- gå till biblioteket regelbundet
- laga god och näringsriktig mat
- pyssla med barnen ibland
- göra egen lera
- åka till simhallen m.m. då och då
- vara ute med barnen varje dag
- begränsa TV- och datortiden
- inte ha några dammråttor på golvet där barnen leker
- läsa sagor varje kväll
- låta bilen stå och cykla / gå med barnen
- bada barnen 3 ggr/vecka
- skratta med barnen varje dag
- se till att barnen gjort läxor och har med sig det de ska ha till skola/dagis
- komma i tid med barnen
- se till att naglarna är välklippta och tänderna noga borstade (skulle de få hål skulle jag känna mej USEL)
- godis bara på lördagar, snacks någon gång i månaden, begränsad mängd läsk på helgen
- baka med barnen
080122: konflikthantering
I terapin har jag tidigare jobbat en del med hur man ska ta upp saker som man anser är ett problem. Nu ska jag öva mej på problemet med att de dagar jag plockar undan middagen blir det fint i köket, men de dagar min man sköter det gör han bara halvfärdigt
Beskriv problemet i jag-termer. Hur jag tänker och känner angående problemet.
Jag upplever att det är stressande när diskbänken är full av saker på morgonen.
Beskriv konsekvenserna av problemet
När diskbänken inte är ren måste jag börja matlagningen med att städa undan. Och det händer att jag avstår från att baka bröd bara för att det står saker på diskbänken.
Tala om (positivt) hur du skulle känna om en förändring kom till stånd ( i jag-termer)
Jag skulle bli mindre stressad och känna mej mer inspirerad att sköta matlagningen om den som plockar undan efter middagen verkligen städar av hela diskbänken.
Ge konkreta förändringsförslag eller tala om att du är intresserad av en förändring
Jag tycker att vi kan bestämma vilken nivå vi ska ha i köket så att båda trivs.
Visa att du förstår den andres situation
Jag förstår att det kan kännas jobbigt att ta sej tid att verkligen plocka undan allt på diskbänken, speciellt när det står svårplacerade saker där. Det tycker jag själv också.
Lämna över ordet
Vad tycker du om det här?
Lyssna på svaret utan att avbryta!
Beskriv problemet i jag-termer. Hur jag tänker och känner angående problemet.
Jag upplever att det är stressande när diskbänken är full av saker på morgonen.
Beskriv konsekvenserna av problemet
När diskbänken inte är ren måste jag börja matlagningen med att städa undan. Och det händer att jag avstår från att baka bröd bara för att det står saker på diskbänken.
Tala om (positivt) hur du skulle känna om en förändring kom till stånd ( i jag-termer)
Jag skulle bli mindre stressad och känna mej mer inspirerad att sköta matlagningen om den som plockar undan efter middagen verkligen städar av hela diskbänken.
Ge konkreta förändringsförslag eller tala om att du är intresserad av en förändring
Jag tycker att vi kan bestämma vilken nivå vi ska ha i köket så att båda trivs.
Visa att du förstår den andres situation
Jag förstår att det kan kännas jobbigt att ta sej tid att verkligen plocka undan allt på diskbänken, speciellt när det står svårplacerade saker där. Det tycker jag själv också.
Lämna över ordet
Vad tycker du om det här?
Lyssna på svaret utan att avbryta!
080119: charmtroll
Minstingen klär på sej men hittar inte det hon söker.
Vi hör henne ropa:
- Ho, ho. Är det några strumpbyxor här?
Vi hör henne ropa:
- Ho, ho. Är det några strumpbyxor här?
080117: meditationstankar
Idag har jag mediterat igen efter nästan en månads uppehåll. Jag har varit så trött den senaste tiden och det blev för jobbigt, antagligen pga järnbristen. Men idag var jag sugen igen!
Tidigare när jag varit ovan vid meditationsställnignen har kroppen värkt och jag har känt mej rastlös efter en stund. Men idag var det väldigt harmoniskt.
Jag funderar på om min dagliga avslappningsstund kan påverka meditationen positivt. Jag kände mej nämligen mycket mer avspänd och avslappnad idag än vad jag gjort tidigare.
Dessutom har jag gjort kroppsskanning ganska regelbundet, så jag har ju ändå tränat medvetandet under den här tiden, att fokusera på andningen och så.Jag hade väntat mej några kämpiga meditationsgånger nu i början med trötthet i ryggen, men nu ser jag verkligen fram emot morgondagen.
Tidigare när jag varit ovan vid meditationsställnignen har kroppen värkt och jag har känt mej rastlös efter en stund. Men idag var det väldigt harmoniskt.
Jag funderar på om min dagliga avslappningsstund kan påverka meditationen positivt. Jag kände mej nämligen mycket mer avspänd och avslappnad idag än vad jag gjort tidigare.
Dessutom har jag gjort kroppsskanning ganska regelbundet, så jag har ju ändå tränat medvetandet under den här tiden, att fokusera på andningen och så.Jag hade väntat mej några kämpiga meditationsgånger nu i början med trötthet i ryggen, men nu ser jag verkligen fram emot morgondagen.
080116: avslappning
Nu har jag fått rutin på en stunds avslappning innan jag somnar. Det är ju jätteskönt. Varför har jag inte börjat med det tidigare?
Jag är väldigt spänd i axlar och käke, har jag märkt under övningen, så mitt fokus ligger på att få de musklerna att slappna av (och då får jag resten av kroppen avslappnad "på köpet").
För tio år sedan hade jag ett väldigt stressigt jobb och gick omkring med spända käkar och axlarna uppe vid öronen. Då började jag med en stunds avslappning varje eftermiddag när jag kom hem från jobbet, och efter en tid började de spända musklerna smärta under avslappningen, och efteråt var de ömma och huden var varm och rodnande. Häftigt att det kan bli så bara av avslappning! Till sist hade jag lyckats bota mej själv.
Så jag fattar inte varför jag dröjt så länge med att börja igen, när jag märkt att jag är spänd och jag vet att det kan bli bättre. Som alltid är det konstigt svårt att få till saker som man mår bra av! Men det är skönt att jag har lagt det i samband med sömnen, så slipper jag en sak till att hålla reda på under dagen.
Jag är väldigt spänd i axlar och käke, har jag märkt under övningen, så mitt fokus ligger på att få de musklerna att slappna av (och då får jag resten av kroppen avslappnad "på köpet").
För tio år sedan hade jag ett väldigt stressigt jobb och gick omkring med spända käkar och axlarna uppe vid öronen. Då började jag med en stunds avslappning varje eftermiddag när jag kom hem från jobbet, och efter en tid började de spända musklerna smärta under avslappningen, och efteråt var de ömma och huden var varm och rodnande. Häftigt att det kan bli så bara av avslappning! Till sist hade jag lyckats bota mej själv.
Så jag fattar inte varför jag dröjt så länge med att börja igen, när jag märkt att jag är spänd och jag vet att det kan bli bättre. Som alltid är det konstigt svårt att få till saker som man mår bra av! Men det är skönt att jag har lagt det i samband med sömnen, så slipper jag en sak till att hålla reda på under dagen.
080116: uppföljning: ekonomi
Nu har det gått fyra veckor sedan jag var på terapin senast, så det är väl lika bra att jag funderar över hur det har gått innan jag förbereder mej inför fredagens besök.
Följande punkter skulle jag jobba med under uppehållet:
Fortsätta med att stå emot extrapriserna
Det jobbar jag ju med, även om jag har haft ett par återfall.
Börja laga mat efter recept och inte byta ut någonting bara för att hålla kostnaden nere
Jag har inte börjat laga mat efter recept, men jag försöker att välja "dyra" maträtter om vi är sugna på det. T.ex. hade vi en god fiskgratäng häromdagen, som säkert gick på 70 spänn.Jag har även minskat på potatisen till förmån för bulgur, nudlar och ris. Och så unnar jag mej dyrare sallad med bl.a. feta och sockerärtor.
Spendera pengar på mej själv
Där har jag väl gått bet. Jag har köpt lite pärlor till min nya hobby men annars har det inte varit någon shopping, främst för att jag har inte velat ge mej ut i readjungeln. Däremot har jag satt över egna pengar på kontot. Och det är ju ett framsteg. Planerar att köpa lite nya vårkläder (till ordinarie pris då) framöver.
Sälja fonder för att betala skidresan
Nix, det gjorde vi inte. Vi tog ut pengar från renoveringskontot. Men däremot blev det ingen snålmånad utan vi tog ut hela summan. Och det var ju bra!(Men efter börsraset som varit så skulle vi nog ha sålt fonder...)
Dessutom har jag (vi):
- Bestämt att vi ska ha minst 1500 kronor i egna pengar varje månad
- Lagt upp ett konto för barnens kostnader och ett konto för huset. Barnens kläder ska alltså inte betalas med mina pengar.- Saldot vid månadens slut ska vara kvar på våra konton och matkontot och inte föras över till nästa månadsbudget. Det ska alltså inte löna sej (=vi kan spara mer på lång sikt) att snåla.
- Bestämt en fast summa som ska sparas "på hög". Resten av sparandet ska ha ett mål.
Mer att ta tag i:
- Jag tänker på följande dags lunch när jag tar till mej mat. Om vi har kycklingfilé tar jag först en halv filé. När sedan alla har tagit sin andra portion eller är nöjda tar jag en bit till om det finns så mycket kvar att det ändå räcker till lunch eller om det finns så lite kvar att det inte räcker ens till en matlåda. Detta gör att jag inte kan slappna av riktigt.
- Bara baka bröd när jag känner för att baka. Inte baka bröd för att jag är för snål för att köpa (hu, vad dyrt det är!!!).
- Försöka att köpa det jag vill ha och laga den mat vi vill äta. Nu har jag börjat tänka tvärt om och känner mej duktig när jag lagat någon dyr rätt, eller när jag valt den dyraste tvålen.
- Sluta räkna på vad maten jag lagar kostar!!!!!
Följande punkter skulle jag jobba med under uppehållet:
Fortsätta med att stå emot extrapriserna
Det jobbar jag ju med, även om jag har haft ett par återfall.
Börja laga mat efter recept och inte byta ut någonting bara för att hålla kostnaden nere
Jag har inte börjat laga mat efter recept, men jag försöker att välja "dyra" maträtter om vi är sugna på det. T.ex. hade vi en god fiskgratäng häromdagen, som säkert gick på 70 spänn.Jag har även minskat på potatisen till förmån för bulgur, nudlar och ris. Och så unnar jag mej dyrare sallad med bl.a. feta och sockerärtor.
Spendera pengar på mej själv
Där har jag väl gått bet. Jag har köpt lite pärlor till min nya hobby men annars har det inte varit någon shopping, främst för att jag har inte velat ge mej ut i readjungeln. Däremot har jag satt över egna pengar på kontot. Och det är ju ett framsteg. Planerar att köpa lite nya vårkläder (till ordinarie pris då) framöver.
Sälja fonder för att betala skidresan
Nix, det gjorde vi inte. Vi tog ut pengar från renoveringskontot. Men däremot blev det ingen snålmånad utan vi tog ut hela summan. Och det var ju bra!(Men efter börsraset som varit så skulle vi nog ha sålt fonder...)
Dessutom har jag (vi):
- Bestämt att vi ska ha minst 1500 kronor i egna pengar varje månad
- Lagt upp ett konto för barnens kostnader och ett konto för huset. Barnens kläder ska alltså inte betalas med mina pengar.- Saldot vid månadens slut ska vara kvar på våra konton och matkontot och inte föras över till nästa månadsbudget. Det ska alltså inte löna sej (=vi kan spara mer på lång sikt) att snåla.
- Bestämt en fast summa som ska sparas "på hög". Resten av sparandet ska ha ett mål.
Mer att ta tag i:
- Jag tänker på följande dags lunch när jag tar till mej mat. Om vi har kycklingfilé tar jag först en halv filé. När sedan alla har tagit sin andra portion eller är nöjda tar jag en bit till om det finns så mycket kvar att det ändå räcker till lunch eller om det finns så lite kvar att det inte räcker ens till en matlåda. Detta gör att jag inte kan slappna av riktigt.
- Bara baka bröd när jag känner för att baka. Inte baka bröd för att jag är för snål för att köpa (hu, vad dyrt det är!!!).
- Försöka att köpa det jag vill ha och laga den mat vi vill äta. Nu har jag börjat tänka tvärt om och känner mej duktig när jag lagat någon dyr rätt, eller när jag valt den dyraste tvålen.
- Sluta räkna på vad maten jag lagar kostar!!!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)