080408: hur allt hänger ihop

Nu har jag lyckats koppla ihop min rädlsa för att dö med min rädsla för att leva och panikångesten. Boven i dramat är min låga självkänsla som gör att jag har ett enormt kontrollbehov, både på mej själv och omgivningen.



När jag tänker på mina barn tänker jag "jag måste hålla mej vid liv tills de blir vuxna" före "jag hoppas att jag får se dem växa upp", vilket leder till att livet känns som ett måste.Denna fixering vid att hålla mej vid liv tror jag ligger till grund för min panikångest avseende att svimma vid bilkörning m.m. Dessutom späs den på av att jag ständigt tänker framåt för att gardera mej för varje tänkbar risk.



Eftersom jag måste hålla mej vid liv är jag rädd för framtiden, och när jag dessutom tvivlar på vad jag kan leder detta till ständig katastrofberedskap (jag har noga garderat mej för varje OM) och att jag väljer trygghet framför vad jag vill göra (eller iallafall alltid väljer det tryggaste alternativet som jag kan tänka mej).



Detta leder till låg livsglädje (inte att blanda ihop med livslust) - livet blir en transportsträcka istället för att vara ett äventyr. Dessutom ställer panikångesten till det här eftersom jag får tvinga mej att göra saker som jag normalt skulle vilja.



Jag tror att det är när jag inte direkt känner glädje och tacksamhet över livet som rädslan för att jag skulle få för mej att hoppa framför ett tåg kommer. Och denna rädslan gör att jag måste kontrollera mej ännu mer.