080130: att hjälpas åt

Idag glömde sonen sin väska. Hoppsan! Så efter att ha lämnat flickorna på dagis fick vi köra hem igen och hämta den. Sonen var mycket lättad när han kom i tid till skolan. Så nu lär han väl inte glömma något på ett tag.

Vi har börjat lägga över lite uppgifter på barnen:

7-årige sonen ska:
- själv komma ihåg att packa frukt
- komma ihåg sin ryggsäck
- packa gympapåsen
- lägga fram kläder till nästa dag
- städa sitt rum en gång i veckan

5-åriga dottern ska:
- lägga fram kläder till nästa dag
- städa sitt rum en gång i veckan (med lite assistans)

Snart 3-åriga dottern ska:
- städa sitt rum en gång i veckan tillsammans med en förälder

Och allt detta utan att de får någon annan belöning än beröm och uppmuntran.Hosanna skrev om att det nya är att ge barnen en kula för varje sak de gör och när man fått en viss mängd kulor får man en belöning. Om det tycker jag inte!

Innan jul hade jag en diskussion med min terapeut om hur man ska få barnen att hjälpa till. Han använder kultricket. De får kulor när de packar ryggsäcken, när de städar och vid en massa andra tillfällen. Han motiverade det med att hjärnan funkar så (belöningssystem) och att samhället ser ut så.Jag undrade hur han tror att det blir när barnen blir större, men det hade han inte tänkt på. Om man vänjer barnen vid att få en belöning varje gång de utför en uppgift i hemmet så vill de väl så småningom ha belöningar för precis allt (?) Och de lär väl inte nöja sig med en kula när de växt till sig lite.

Jag tycker att man ska hjälpas åt med det vardagliga utan att få något för det. Ibland hittar vi på något roligt tillsammans när vi har städat, t.ex. spelar spel. Det är uppskattat!