080304: mer om blyghet

Grundantagande 1: jag duger inte som jag är
Grundantagande 2: jag är blyg

För mej blir kombinationen av ovanstående att det inte är okej att vara blyg och att jag därför ständigt tvingar mej själv att bevisa motsatsen. Vilket leder till att detta ofta blir en stress och ett tvång för mej att ha kontroll - att ta kontroll.

Jag skulle må bra av att våga vara den jag är. Att kunna vara tyst med andra människor. Ibland har man ingenting att säga. Och ibland vill man inte prata. Det behöver inte betyda att man är blyg. Och skulle det i så fall vara så farligt om någon skulle tro det?Jag är kanske inte ens blyg längre? Det finns nog ingen jag känner som tycker att jag är tyst och blyg. Så jag borde kanske ändra på mitt grundantagande och sluta se mej själv som blyg.Och därmed slippa pressen att prata. För det har blivit ett måste att vara social.

(Usch, vad jobbigt det här är....)