080207: jag som barn

När jag tänker tillbaka på min uppväxt är det följande egenskaper som jag tänker på:
- tyst och blyg
- slarvig
- slösaktig
- duktig i skolan
- bra på att teckna och måla

Min två år yngre bror retade mej ständigt för att jag var tjock, vilket jag inte var men eftersom jag tog åt mej så var det väl roligt att säga det. Den bilden förstärktes av att jag ofta hade väldigt smala kompisar (tyckte jag i allafall). Komplex över min kropp har jag dragits med långt upp i vuxen ålder.

Min mamma tyckte att det var väldigt roligt att det gick bra för mej i skolan eftersom hon tyckt att skolan var pest. Dessutom var hon enligt egen utsago urkass på att rita, så att jag var duktig i det tyckte hon var fantastiskt. Och genom den bekräftelsen antar jag jag försökte vara ännu duktigare för att göra mamma glad.

Som storasyster var jag nog i det mesta den duktiga. Min yngre bror var inte alls intresserad av skolan och min lillasyster är några år yngre och hade, till skillnad från mej, långt rött hår och fick alltid höra hur söt hon var. Det var det aldrig någon som sa till mej.

Ända sedan jag lärde mej att gå har jag varit pappas flicka och följde honom hack i häl. Av honom fick jag förmodligen bekräftelse då jag tyckte att det han pysslade med var roligt. Teknikintresset har sedan följt mej under uppväxten, men nu undrar jag om det är vad jag vill eller om det är något jag valde för att "göra pappa glad". Jag tyckte nämligen lika mycket om, och var ungefär lika duktig i matte som svenska.

Min mamma har berättat att jag som liten valde att leka med grannflickan trots att hon bara lekte med mej när det passade henne och att jag ofta kom hem och grät när hon hittat någon roligare att leka med. Vad gjorde det med min självkänsla? Varför valde jag ändå att leka med henne?

Slarvig och slösaktig var jag till skillnad från min mamma som var ordningssam och ekonomisk. Min lillebror var extremt sparsam (sparade tidigt ihop till en egen TV), både med pengar och godis, medan jag gärna sprätte allt på en gång (utom tian som jag satte in på Rosa Panternkontot).

Så det jag hållit på med på senare år med allt ekonomitänk och städkrav som jag inte orkar leva upp till går nog helt emot min läggning. Kanske är det därför det blivit så stressande för mej.

Att jag var tyst och blyg har jag fått höra under hela min uppväxt i olika sammanhang. I barngrupper och i skolan upplevde jag det som att jag ofta blev bortglömd. Jag försökte synas genom att vara duktig, något som sällan lyckades.

Jag tror att min strävan efter att hela tiden vara duktig och att alltid behöva göra för att duga kommer ur det här att jag inte blev sedd för den jag var utanför hemmet. Ofta kände jag mej inte sedd överhuvudtaget och det måste ju ha varit förödande för självkänslan.