söndag 25 januari 2009

puh!

Igårkväll när jag lagt mej fick jag världens stressreaktion och det tog lång tid för mej att varva ner och kunna somna. När jag funderade igenom vad det berodde på så kom jag på att det var tankarna på grupparbetena som stressade mej. Tills jag kan lita på B kommer jag att vara stressad över möjligheten att hon lämnar in sent, så dåliga vibbar har jag sedan i höstas.

Efter mycket övervägande skickade jag det här till min kursledare:

Hej!
Tack för en trevlig och intressant lördag!

Efter diskussionen med B och E har jag funderat på hur jag ska göra med kursen.

Bakgrunden är den att jag har varit sjukskriven för utmattningsdepression ohc stress en längre tid, och i höstas började jag den här kursen samtidigt som jag var sjukskriven på halvtid. Det var väl inte helt lyckat att hamna i en grupp tillsammans med min raka motsats - även om jag aktivt jobbar för att dämpa min "överduktiga" sida.

Nu har jag börjat läsa Psykologi B på helfart dagtid och kände att jag verkligen ville fortsätta med den här kursen eftersom den är så intressant och rolig. Jag har läst in vårens kurslitteratur under januari, men nu inser jag att det är grupparbetena som stressar mej. Inte själva arbetet i sig utan att ha flera hålltider tillsammans med andra att passa.

När jag ser realistiskt på våren så tänker jag att det kanske är bäst att fokusera på psykologins träffar och få det att fungera innan jag lägger till något mer i min kalender.

Min fråga är om det finns det någon möjlighet att pga personliga skäl få lämna in grupparbetena enskilt
alternativt om jag kan ta en paus, och om det känns bra hoppa på kursen igen senare i vår?

Fungerar inte det så hoppas jag att det går bra att fortsätta kursen nästa vår.



Jag känner att det inte är värt ett försök att vara i gruppen ifall det inte fungerar. Och jag vill inte gå runt och må dåligt i vår. Då är det bättre att göra kursen nästa vår, men förhoppningsvis får jag lämna in enskilt.

Först kände jag mej feg som viker mej så lätt, men sedan tänkte jag att om jag redan nu mår så dåligt av det här så finns det ingen anledning att köra på. Det är ju precis det som blivit så fel tidigare.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Du har lyssnat och läst av din kropp och gjort ett lugnt och sansat val. Bra jobbat tycker jag!

Vida sa...

Jättebra att du lyssnar på kroppen och försöker hitta lösningar som fungerar för DIG. Är säker på att du hittar en lösning.

Lycka till och varm kram

Liv

Anonym sa...

Helt rätt!

Du måste ta hänsyn till dig själv så att du slipper att återvända ner i depressionsträsket! Som de andra skriver: KANONJOBBAT av dig att lyssna på din kropp och själ.

Och du - jättebra brev du skrivit! Hoppas allt löser sig!

KRAM!

Anonym sa...

Du är definitivt inte feg. Jag tycker att du är superstark som vågar säga ifrån och backa när du inser att det kommer att påverka dig för mycket. Om du tänker tillbaka misstänker jag att för ett par år sedan hade du kämpat på och lidit i det tysta. Det hade mest troligen inte funnits i din värld att sätta denna gränsen för ett par år sedan. Eller?