I söndags cyklade jag med dottern till ett kalas, lämnade henne och cyklade hemåt. På vägen hem mötte jag en stilig och trevlig pappa till en av dotterns kompisar.
För ett ögonblick kände jag mej hur töntig som helst med cykelhjälm på huvudet. Den gamla vanliga pinsamhetstanken alltså.
Men så kom en annan tanke över mej:
Spelar hans åsikt om mej någon som helst roll?
Och nej, det gör det ju inte. (För jag är ju gift - hahaha.)
Vad andra personer tycker om mej påverkar inte mej.
Och vad personer som inte känner mej drar för förhastade slutsatser är helt ovidkommande.
Känslan kom långt inifrån mej. Och jag kände att det verkligen är så nu. Det är inte bara jag som försöker få mej själv att tänka om.
Det funkar verkligen att utmana sina tankar om sig själv. Men det har tagit lång tid att få det att sätta sej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
*ler* stort! Tänk vad långt du kommit på din väg! Själv hamnade jag i samma situation i dag när jag fick hur många kommentarer som helst pga att jag var i tidningen idag, men jag bryr mej inte om deras kommentarer längre :) kramkram
Härligt tänk :-) Visst är det befriande när man känner ärligt att man inte bryr sig om vad andra tycker och tänker om en :-) Då har man kommit en bra bit på väg :-)
kraaaaam
Varför känner du dig töntig i hjälm? För att det ÄR töntigt eller? Många upplever samma töntighetsfaktor när det fått på sig hjälm och jag undrar bara varför.
När jag cyklar tillsammans med barnen och har hjäm på huvudet känner jag mej som en ansvarstagande förälder.
När jag cyklar på trafikerade vägar känns det förnuftigt med cykelhjälm.
Men när jag cyklar ensam på samhällets gång- och cykelvägar kan jag tycka att det är lite pinsamt med hjälmen. Antagligen för att det inte känns som någon större olycksrisk.
Skicka en kommentar