positivt synsätt

Jag älskar mej själv
för att jag är den jag är.

Det är den sanningen som vi jobbar efter i terapin. Men jag känner mej inte riktigt nöjd med vårt angreppssätt för jag får hela tiden känslan av att det jag är just nu är fel och om jag bara ändrar på mitt sätt så blir det bra.

Acceptansen saknas. Jag älskar mej själv bara jag inte gör si och så. Jag vet ju att poängen är att utmana alla beteenden jag lagt mej till med så att jag vågar vara den jag är. Men det har blivit så att jag ser ner på mina säkerhetsbeteenden. Och är bara nöjd med mej själv när jag "gör rätt". Oavsett hur det känns. Jag är inte snäll emot mej själv. Jag skulle aldrig drömma om att driva på någon annan på det här sättet, men med mej själv går det bra.

Det känns som att jag behöver landa och acceptera mej själv som jag är just nu. Att älska mej själv som jag är här och nu. Och gå vidare genom att utmana mina begränsande tankar så att jag kan vara sann mot mej själv.

I terapin har vi listat alla måsten som jag har och sedan jobbat med att utmana dem. Ett ganska negativt sätt egentligen som jag känslomässigt har tolkat som att allt är dåligt och jag ska bli bättre genom att göra.

Om man vänder på det och börjar med att kartlägga hur jag vill leva mitt liv och sedan jobba med förändringar så att jag kan uppfylla det, så känns det mer positivt.

Kanske var det så att jag inte kunde svara på de frågorna för ett år sedan, men nu vet jag hur jag vill ha mitt liv och vad som är viktigt för mej.