den stora tröttheten

Jag tycker mej se att jag är på väg åt samma håll som för ett år sedan. Fast i en lightvariant och bara en liten bit på vägen.

Då jagades jag av mitt upplevda läkarhot att jag var tvungen att göra framsteg med min PÅ annars skulle jag tvingas börja med antidepressiv medicin.

Nu hänger läkarens upprepade tjat om att jag kanske skulle byta medicinsort över mej och får mej att inte riktigt erkänna hur jag mår. För om jag inte mår tillräckligt bra så har jag ju inga argument för att inte byta.

Då körde jag på med KBT-övningar tills jag stupade.

Nu jobbar jag i högt tempo i KBT-anda med att ändra min livssyn. Varken då eller nu gav jag mej tid för vila utan fokuserade 100%. Och nu känner jag mej dessutom stressad under själva terapin för att jag känner ett krav att utnyttja tiden till konstruktivt arbete. Vi landade i en skönt ostressad terapi i höstas, men utan att jag riktigt har varit medveten om det så har jag ökat tempot successivt. Och kraven på mej själv.

Då hade jag en orealistiskt tidplan för återgången till arbetet.

Nu har jag en sjukskrivning som går ut i september och en plan framtagen av min hjärna att börja studera i augusti. Jag vill studera, frågan är NÄR. Och augusti känns mest som att jag återigen försöker uppfylla andras förväntningar och krav (?).

Då fick evavännen mej att inse läget.

Nu var det Carola som fick mej att våga känna efter. Och jag är så trött, så trött... snyft... Nu skiter jag i om läkaren tycker att jag ska byta medicin. Jag mår inte bra just nu.

Tidigare i vår var det bättre så jag tror inte att det har med medicinen att göra. Möjligen att dosen är för hög. Jag tycker att jag blev tröttare efter den senaste dosökningen. Och min förväntansångest tycker jag hänger mest ihop med orken. När jag känner mej pigg är det inga problem, men när jag inte riktigt orkar kommer oron och tankarna inför alla möjliga saker. Egentligen tycker jag att det låter ganska logiskt...

Och så är öronsuset tillbaka, jag kommer ständigt på mej med att vara spänd i kroppen, käkarna värker mest hela tiden och har låst sej ett par gånger, jag vaknar flera gånger varje natt och drömmer vilda drömmar, mellanblödningarna vid ägglossning är tillbaka rejält (hormonrubbningar sa gynekologen för drygt ett år sedan men först nu ser jag att det kanske kan hänga ihop med mitt mående????), jag drar mej undan sociala sammanhang igen, PÅ-tankarna börjar komma tillbaka.

Och det kanske mest skrämmande av allt: jag fick i läxa i terapin att försöka poängsätta det jag gör bl.a. avseende vilken glädjekänsla det ger. Men jag kan inte det - för allt känns ungefär likadant. (Att erkänna det är ju verkligen som att be om ett medicinbyte... :-O )

Men jag har inga panikkänningar när jag gör jobbiga saker som att köra på motorvägen. Trots att tankarna kommer oftare nu så reagerar inte kroppen. Sist när jag var ute och gick kände jag mej plöstligt kissnödig och då var katastroftanken där direkt. Men jag fick ingen PÅ av det. Så medicinen hjälper ju!!!!!