I torsdags minskade jag min dos antidepressiva från 30 mg till 25 mg. Ytterligare ett steg på vägen mot ett balanserat liv utan piller.
När jag började med medicinen var jag ganska jämnlåg i humöret och jag tyckte inte att jag påverkades negativt av den. Men kanske var det så att jag var avtrubbad i mej själv?
Jag saknar min spontana glädje och busighet, mina fantasier och spratt. Finns det där innanför det kemiska ruset?
Igår kom jag på mej själv med att prata med det återförenade strumpparet när jag vek tvätt. Ett gammalt kärt beteende har återvänt!
Hur ska det här sluta....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Humorn har du ju i behåll iaf;)
Läser din blogg dagligen och lider själv att PÅ och ångest,blir så glad för din skull.
Jag lär mig av dig att se de små förändringarna mot ett tillfrisknande,när jag började på kbt för 10 veckor sedan troddde jag att den stora vändningen skulle komma,pang ungefär efte några veckor.
Nu blev det ju inte så men tittar jag på de små sakerna så blir det en stor skillnad mot innan,så tack och må vi må bra.
Hej Anonym! Kul att du gillar min blogg :) Och härligt att du kan se att det går framåt. Sakta men säkert är nog det bästa! Kram!
Skicka en kommentar