Återigen är det kaos, tjat och stress varje skoldagsmorgon. Förra gången det var så föreslog sonen att vi skulle gå upp lite tidigare. Men tidigare än halv sju känner jag inte för att stiga upp. Det är ju inte där problemet ligger.
Så här ser en morgon ut just nu:
6.30 Ringer klockan och jag går upp
7.15 Är frukosten uppäten
7.55 Går vi ut genom dörren
Då är det fem minuter kvar till frukosten på dagis. Jättestressigt om vi åker bil. Helt omöjligt om vi cyklar.
Skolan börjar 8.10 och nu funderar jag på om jag ska lämna barnen i omvänd ordning och skippa dagisfrukosten (som börjar vid 8).
Som det är nu får ju de stora barnen ingen konsekvens av att de sölar, utan det är minstingen som blir sen. Om hon istället äter frukost hemma så kan jag lämna på skolan först.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
De där morgnarna. Jag har under alla år påstått att min man inte har en susning om hur frustrerande det kan vara att vara småbarnsförälder. Anledningen är att han har aldrig lämnat barnen på morgonen. Sluppit stå med barn som drar av sig kläderna fortare än vad de kom på och eftersom jag alltid har haft arbetsplatser med stämpelklocka har varje minut och sekund räknats. Men jag tror att det kan vara ett smart drag att låta minstingen äta hemma
Det låter väl som en bra lösning. Själv har jag fullt upp med att få i väg mig själv, så jag kan föreställa mig utmaningen att ha en hel grupp att ansvara för :).
Åh,, det där med mornar knäcker mig också,,, så himla jobbigt. Nu när jag börjat jobba heltid börjar jag kl 07:30,,, fy mornarna är verkligen stressiga,, men det är bra att kliva upp i tid, så att man slipper den värsta stressen,,,det är nog kaotiskt ändå på mornarna här,,,
Kramar
Skicka en kommentar