Min terapeut går här hemma under namnet prat-Lasse. I måndags fick jag veta att han är sjukskriven februari ut. Det blir sex veckors uppehåll, men det är inte mycket att göra åt.
När jag berättade för familjen att prat-Lasse är sjukskriven började barnens frågor om varför han var sjuk o.s.v.
Jag fick då ge mej in i en förklaring som jag inte är helt säker på att de fattade. För trots att jag har gått hos honom i 2,5 år så känner jag ju inte honom. Mycket märkligt för ett litet barn, kan jag tänka.
Men när jag funderade vidare så är det ju lika märkligt för mej. Prat-Lasse bor i samma samhälle som jag, har ungarna i samma skola och sonen tränar fotboll tillsammans med min son. Med andra ord så stöter jag på honom då och då. Och då blir det ju lite märkligt, för jag är ju bara hans jobb. För att det ska kännas naturligt har jag delat upp honom i två, en psykologdel och en föräldradel. Så slipper jag känna mej som ett "psykfall" när jag ser honom.
Idag ska jag försöka komma ihåg att ringa och boka läkartid. Dags för uppföljningssamtal. Jag har tänkt sänka medicindosen till 20 mg i vår, så jag ska prata med henne om det. Jag tycker att det känns skönt att trappa ner samtidigt som jag går i terapin, så får jag lite extra stöd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
visst är det märkligt, men samtidigt så är det en människa som du har stort förtroende för och som har dig som jobb..så tänkte jag också lite när jag slutat med min terapi, man kommer sin terapeut så nära, och man minns dom alltid är min erfarenhet..min terapeut är pensionär och henne kommer jag alltid att se framför mig...i olika sammanhang även om vi inte ses mer. Hon var som en liten gumma...lite krum och äldre, men underbar som person...tack vare henne är jag idag en helare människa :) varm kram
Skicka en kommentar