I somras fattade jag stora beslut. Inte livsavgörande, men de innebar ett helt nytt sätt att se på livet.
Jag bestämde mej för att följa min inre känsla.
Jag bestämde mej för att vara trygg i mej själv.
Lita på att jag alltid kan klara av de prövningar jag utsätts för.
Jag bestämde mej för att leva här och nu. På alla plan.
Jag satte planen i verket. Jag började studera (om än med halvtidssjukskrivning) och jag sa upp mej från mitt fasta jobb. (Studierna innebär inte bara studier utan även att jag om ett år inte är berättigad till sjukpenning eller a-kassa.)
I början gick det bra. Men efter glädjeruset kom tomheten, tror jag. Jag fyllde inte den plats som mina tankar om framtiden hade haft. Och det gav fritt spelrum för gamla stressorer att pocka på igen.
Vi fick några oväntade inkomster. Trevligt, men det satte samtidigt igång min ekonomistress. Vilket kickade igång min extrapris- och reamani. Det faktum att vi minskade matkostnaden med en tusenlapp i månaden när vi åt frukt från trädgården eldade på min mani ännu mer.
Stressnivån har höjts och jag har haft lättare och lättare för att varva upp. Och svårare för att varva ner. Mer och mer tid har jag fått lägga på att komma i balans igen. Nätterna har varit jobbiga med mycket drömmar och många korta uppvaknanden.
Här står jag idag och konstaterar att jag är rädd. Igen.
Den sista länken till säkerheten ska kapas efter nyår.
Glad efter mina stora kliv tänkte jag inte på att tillit och kärlek behöver omsorg för att frodas.
För jag vet ju att jag kan.
Jag vill känna äntligen! Äntligen står jag på egna ben. Äntligen slipper jag lägga energi på sjukskrivningar och försäkringskassan.
Jag reser mej upp och vänder näsan mot min framtid. Jag är på väg!
Jag lever tryggt i nuet
med tillit till min förmåga
att skapa min egen framtid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Ditt nya år kommer att gå superbra. Du kommer att stå på egan ben och märka hur bra de bär dig. Det vet jag. Du verkar vara en fantastisk kvinna och person. Inget kan stoppa eller begränsa dig!!!
KRAM
Tack för att du lämnade en kommentar hos mig. Det är alltid lika kul.
Läser det du skriver idag, och känner igen - i stort sett allt.
Skillnaden med mig är väl att jag nästan helt gett upp hoppet numera om att kunna återgå till ett yrkesliv (eller liknande).
Jag önskar dig allt gott!
Sätt på dig ditt häftiga affirmationsarmband och påminn dig själv om hur modig du är och det är också därför som du är rädd just nu. Men ibland måste man vara rädd.. det går över och du kommer att klara det.
Varm kram från Liv
Jag önskar dig lycka till och tror att du kommer att klara dig galant. du känns stark och stabil!
Du har tagit många kliv, det är ok att vara rädd men samtidigt vet du att du kommer att fixa detta. Kram
Åh,,, du fixar det, det kommer att gå bra :-) Jag tror på dig :-)
Kramar i massor.
Tack alla för ert stöd!
Skicka en kommentar