terapi 080912

Tills idag har jag jobbat med en övning i ACT där man ska välja ett "problem", gå in i en situation där man haft det problemet och gå igenom och titta på kroppsförnimmelse, känslor och tankar som man upplevt då.

Jag har valt att jobba med min tanke "Jag duger inte som jag är". Självkänsla med andra ord.
Och situationen jag gick in i var en händelse i somras då mina sysslingar hälsade på i sommarstugan. De får mej alltid att känna mej liten och mindre värd. Trots att jag vet att vi har prioriterat olika i livet så jämför jag mej efter deras mall. Och känner mej dålig.

Otroligt vad stark tankens kraft är. Att hemma i soffan kunna leva sej in i situationen och att kroppen reagerar som den brukar göra i verkligheten: ont i magen, spänd i axlarna och tryck i halsen.

Min första reaktion i situationer där jag känner att jag inte duger är att fly, sjunka genom golvet. Men eftersom jag vet att det inte går så har jag utvecklat ett säkerhetsbeteende som tar över: jag klistrar på en mask och går ut och visar mej från min allra bästa sida, och försöker ha kontroll över situationen. Vilket leder till att jag i tanken befinner mej någon annanstans eftersom jag vill ligga steget före.

Senare i övningen skulle man bläddra sig bakåt i sina minnen till bardomen. Stanna upp och gå in i känslan i de minnen som dök upp (och särskilt försöka få fatt de minnen som man försökte hoppa över). Jag upptäckte att det genom hela livet har varit samma känsla som infunnit sig i samvaron med andra människor.

Och mina tidigaste minnen av känslan är när jag är med mina bästisar. De var söta och duktiga och blev bekräftade från olika håll, medan jag var tyst och blyg och blev bortglömd (?). Jag kan nu se att jag genom mitt agerande befäste det här. Jag kände mej oviktig och höll mej därigenom i bakgrunden, vilket i sin tur gjorde att jag tog ännu mindre plats. En ond spiral.

När jag tog mej ur det här gjorde jag revolt mot känslan och fick ett beteende som till viss del gick ut på att ingen skulle upptäcka hur tyst och blyg jag är egentligen.

Nu har jag skalat av allt det där och kan erkänna för mej själv att jag fortfarande känner mej underlägsen och "liten" i många sammanhang. Och att det är okej att känna så. Jag kan ha den känslan inom mej och ändå leva mitt liv. Inte låta känslan styra mej åt något håll - varken bli passiv eller med full kraft agera mot känslan. Utan bara vara den jag är. För det duger så bra så.