olika bedömningsmallar

När vi var i sommarstugan sist blev det tydligt för mej hur jag har försökt anpassa mej till andra människor för att duga i deras ögon.

Min mamma har en väldigt nära relation till sin kusin och familjerna har alltid umgåtts mycket. Mina tre sysslingar har alltid varit smala, brunbrända och fräscha med märkeskläder. I mina tidiga tonår såg jag upp till dem (den yngsta är fyra år äldre än mej) och kände mej väl lite som kusinen från landet.

Och den känslan har hängt i. Trots att jag har valt att inte sminka mej och inte bära märkeskläder har jag känt mej underlägsen när jag träffat dem. Jag skulle ju lika gärna kunna känna mej bättre än dem eftersom jag har en utbildning och det har ingen av dem. Eller för att jag är väl bevandrad i litteraturen, vilket de inte är.

Så här gör jag med de flesta människor jag träffar. Det finns ju alltid något område där en människa briljerar (fint hemma, bra utbildning, välstädat...) och istället för att stå för den jag är har jag känt mej underlägsen eftersom jag inte är "bäst" på alla områden. Jag har värderat mej själv enligt den andres mall och inte efter min. Och försökt anpassa mej efter det som den andre tycker är viktigt istället för att vara den jag är.

Jag är medveten om det och jag har jobbat med det mycket i terapin, men det är ändå lätt att "halka in" i den gamla känslan.

Hur det gick i stugan? Jo, jag bestämde mej för att vara helt anti så jag hade mina urtvättade byxor och en topp som gjorde att jag såg flummig och småfet ut. Jag sminkade mej inte och lät håret vara nytvättat utan frisering. (Annars hade jag nog försökt styla till mej.) Naturligtvis var sysslingen med make i toppskick. Och jag kände mej inte underlägsen utan jag kunde vara den jag är!!!! Vilken härlig känsla!!!

Grejjen är ju att det är väldigt svårt att vara rätt, för om de hade kommit vardagsklädda och jag hade varit finklädd så hade jag tyckt att det var pinsamt.

Jag är bäst som jag är!