med foten i luften

Jag har tänkt lite mer på vad det är som stressar mej, och kommit fram till att listan på saker som jag vill göra nog snarare är ett symptom än en orsak. Jag försöker febrilt sysselsätta mej med tankar som rör det praktiska för att slippa (?) tänka på det som väntar.

För nu har jag ju kommit fram till vägskälet som jag haft i sikte så länge. Nu står jag där och ska strax ta första steget på min nya väg.

Nu måste jag stå för mitt val. Be om tjänstledigt från jobbet (lite fegisvariant, men det är praktiskt att ha en anställning om man t.ex. behöver låna pengar).

Och stå för det jag nu väljer bort. På Winnerbäckkonserten blev detta tydligt för mej då två av de hyfsat unga cheferna på mitt jobb stod en bit ifrån mej:

Jag väljer bort den status och tillhörighet som jobbet innebär.
Jag väljer bort en god ekonomi där vi kan "hänga med" och unna oss både det ena och det andra.
Jag väljer bort den ekonomiska tryggheten.
Jag riskerar att betraktas som udda, konstig och kanske flummig.
Jag riskerar att betraktas som svag av dem som bara ser att jag aldrig mer kommer tillbaka till mitt arbete.

Mycket av det här är saker som jag aldrig har valt (t.ex. materiell status) men det är ju skillnad på att avstå och att inte ha råd.

Dessa tankar har jag tryckt undan och tyckt var lite "fula". Vadå status, liksom... Men det är ju så att mitt inre nu ska bli synligt för omvärlden. Och bedömas enligt andras mallar.

Det känns skönt att jag ändå har kommit så långt i mitt arbete med mej själv att jag faktiskt kan stå för den jag är och det jag vill.

Det känns skönt att jag nu är säker på att jag väljer något nytt, och inte flyr från min panikångest. Att fly hade varit svagt. Att följa sitt inre kräver styrka.