Om en liten stund beger jag mej in till stan för mat och prat och bio med tjejgänget.
Med min tre timmar långa tupplur är jag förhoppningsvis rustad för en sen kväll.
Jag har läst lite mindfulnesslitteratur för att komma i rätt stämning inför morgondagen. Vägen till mitt jobb går genom vackert jordbrukslandskap. Här och nu inträffar ingen katastrof. Och om det ändå gör det så kan jag hantera situationen just då. I nuet ska jag passa på att njuta av omgivningarna.
Min största skräck är att jag inte ska kunna ta mej hem. Inte att bilen går sönder eller så, utan att jag drabbas av paniken Allan och blir helt lamslagen.
I mina värsta panikattacker har jag behållt kontrollen och lyckats hantera situationen. Så OM det skulle hända i morgon (trots mängder av KBT-tekniker i bakhuvudet och medicin i hjärnan) så löser jag det DÅ.
Jag har ju min mobiltelefon. Varningstriangeln ligger i bilen. Och det är ju faktiskt fortfarande sommar. Ingen risk att jag blir sittande i någon snödriva.
Nu ska jag ha en trevlig kväll och sedan sova gott för att imorgon köra och träffa den trevliga personaltjejen på jobbet. Så det så!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag hoppas att du har en härlig kväll med tjejerna!!
Att brottas med paniktankarna känner jag väl igen. Man vet på något sätt att det kommer att gå bra, men ändå vill inte de där katastroftankarna ge med sig. Jag håller alla tummar för dig imorgon när du ska köra till jobbet omgiven av ett vackert landskap! KRAM
Jag har nominerat dig :-)
Jag känner igen tankarna och när de kommer så tänker jag, jag är vuxen jag är frisk så varför skulle jag bli handlingsförlamad eller inte kunna köra. Jag ifrågasätter paniktankarna, och det funkar.
Lycka till. Jag tror på dig.
Hoppas det går bra nu idag,,,
sänder dig en styrkande tanke :-)
Skicka en kommentar