ett glas mjölk

Kan inte sova - är bara ledsen.
Kanske för det som läkaren sa. Att hon inte lyssnade på mej utan verkade ha bestämt sej innan.

"Nu har du haft så lång tid på dej att jobba med din PÅ och stressen så nu är det dax att börja jobba", sa hon. Och jag som hela tiden legat på gränsen till min förmåga i terapin. Det var inte tillräckligt tydligen...

Att jag är spänd trodde läkaren kunde bero på att jag håller inne med min ilska (vilket jag verkligen inte gör). Att jag blir trött för nästan ingenting beror bara på att jag är sjukskriven - jag har anpassat livet efter sjukskrivningen. Hon hade ingen som helst förståelse för att jag inte tyckte att arbetsträning varje dag var något bra alternativ.

I mitt sjukintyg står det något i stil med panikångest med agorafobi och stressproblem. Utmattningssymptomen för ganska precis ett år sedan nämns inte. Trots att det ju är det som jag kämpat med sedan dess.

Det känns som att jag inte blev trodd. Hon bemödade sig inte ens med att bemöta min beskrivning av vardagen utan gick snabbt in på arbetsträningen.

Jag har god lust att boka en ny tid och be henne fixa det som äter upp mej inifrån, och hela tiden stjäl den energi som jag behöver för att leva. Jag vill inte vara så här. Jag vill inte behöva ställa in middagar med vänner bara för att jag haft för många saker inbokade under veckan som gått. Jag vill inte varje söndag längta efter att få vara ensam så att jag kan få vila från allt. Jag vill inte ha en kropp som inte orkar hänga med och som hela tiden säger ifrån.

Vilken tur att jag har min fantastiska friskvårdsterapeut som bekräftar mina symptom. Att det är helt normalt att kroppen reagerar så när man kört slut på sej. Och att hon kan erbjuda hjälp på vägen tillbaka.