071105: min ensamma vecka i stugan

De sista skälvande timmarna av min självvalda ensamhet. Jag väntar på mina kära som snart ska komma. Längtar så det värker i bröstet. Men samtidigt som jag njuter av min sista stund har jag redan börjat längta tillbaka.

Sömnen blev inte som jag hade tänkt mig. Jag hade sett fram emot ostörda nätter och långa sovmorgnar. Istället har jag vaknat i vargtimman och legat vaken, ensam med mina tankar. Och ändå slagit upp ögonen i vanlig tid.

Med kaffet blev det inte heller som planerat. Jag hade bestämt mig för att sluta. Låta dessa dagar få vara koffeinfria. Men det blev så att jag började varje ny dag med en kopp hett kaffe med mjölk, min vana trogen. Uppkrupen i soffan med utsikt över åkern och skogen intill. Störd endast av mina egna tankar.

Allt annat i min vistelse här blev bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Inte en sekund har jag känt mej ensam, inte en gång har mörkret skrämt mig. Trygg i mig själv. I gott sällskap.

Min första tanke med dagarna här var att försöka hitta mej själv, genom att tänka och analysera. Så som jag alltid gör. Men i sista stund hejdade jag mig. Mina dagar här skulle vara orörd tid, ostörd tid. Tid för mig att göra vad helst som kändes rätt. Följa min egen lust, mina behov.

Och så blev det. Jag har fått kämpa mot stressen, mot mitt planerande, mot tankarna på vad jag ska göra sedan. Men så är det. Förändring tar tid. Mina tankar går i invanda banor. Mitt jag gömmer sig bakom mina planer. Så mycket jag ville göra om dagarna, så lite man hinner. Med medveten närvaro har jag fört mej själv tillbaka till nuet. Andats mej lugn och medveten. Om mig själv, precis här och nu.

Med oceaner av tid utan måsten och borden har jag varje dag valt att meditera och göra en kroppsskanning (där jag varje gång har somnat). Jag har läst mycket, både facklitteratur och romaner, jag har pusslat och broderat. Lusten att brodera kom tillbaka. Under lång tid har jag inte tagit fram mitt broderi hemma.

Jag har vandrat i skogen, cyklat ner till sjön. Utan ångest.

Men det jag är mest glad över är att jag lyssnat på musik. Och njutit. Inser att jag har saknat musiken, trots att jag inte har orkat med den. Och att jag har funnit min längtan. Efter mej själv. Efter att få umgås med min familj. På riktigt.

Det jag tar med mej härifrån är min livslust, glädjen över att få vara med mej själv, ett lägre tempo, längtan efter något mer och medvetenheten om att jag vill leva mitt liv i medveten närvaro.