071011: kissnödig av ångest

Mina två katastroftankar är att jag ska svimma eller att jag ska kissa på mej.

Svimningsrädslan jobbade jag bort i våras, och nu när jag äter medicin så blir jag ju inte yr längre. Så det behöver jag ju inte vara rädd för. Det är bara när jag kör på motorvägen som tankarna kommer. Men det har jag ju börjat jobba med nu.

Rädslan för att kissa på mej har jag slitit med som besatt under hela våren, men inte kommit så långt med den. Det var till och med så att terapeuten gav upp (fast han sa såklart inte riktigt så...). Därför började jag med medicin.Men medicinen tar ju inte bort tankarna, den gör bara ångesten och oron svagare. Och tankarna har jag kvar...

Min terapeut hade inte hört talas om att man kunde bli kissnödig av ångest... "men om du blir det så är det nog så", sa han. Det fick mej att känna mej lite knäpp...var det bara inbillning....?Nåväl. Efter att ha läst om att andra också blir kissnödiga vid ångest så la jag ut en fråga om det på ett ångestforum. Gissa om jag blev glad när jag fick flera svar. Det var vanligt att bli kissnödig! Och några stycken hade också ångest inför det.

Så, om det nu är så att man det är av ångesten jag blir kissnödig (som jag alltid har trott) så innebär det ju att eftersom medicinen tar bort mycket av ångesten så borde jag ju inte heller bli kissnödig på samma sätt. Och behöver inte oroa mej för den akuta kissnödigheten eftersom jag inte längre får några panikattacker!En ny tanke, som jag behöver jobba med för att våga lita på. Men den tanken kan vara en viktig länk i min kamp.