071010: den lilla flickan

Tyst. Blyg.Med rött, hemklippt hår.Fräknar på näsan.
Söt.Men inte flicksöt. Som dom andra. Flickorna med långt, lockigt hår.

Duktig från början.Lärde sej läsa och skriva hemma.
Skolan gick bra.Räknade extratalen i matten.
Låg bland de första med bokstäver och läsning.
Hon och två andra flickor. Camilla och Ulrika,

Fröken lämnade klassrummet ibland.
Bad barnen fråga någon av de duktiga om hjälp.Camilla eller Ulrika. Aldrig den tysta.

Ibland fick de som var klara specialuppdrag. Oftast Camilla eller Ulrika. Aldrig den blyga.

Det sved i hjärtat att aldrig få synas.Att aldrig få bekräftelse.
Hon om någon hade behövt den.
Hon jobbade ännu hårdare.För att hinna färdigt. Så att hon skulle bli vald.Men det hände aldrig.

Nästan osynlig även i andra sammanhang.
Vem vill prata med ett barn som ingenting säger?
Vem tar sej tid att upptäcka vad som finns bakom blygheten?
Den som var glad, pratig och söt fick alltid uppmärksamhet.
Den tysta, blyga och alldagliga nästan aldrig.

Den lilla flickan är vuxen nu.Inte längre tyst och blyg.
Men fortfarande med längtan efter bekräftelse.
Och en svikande självkänsla.

Hon väljer alltid att ägna sej åt det där barnet.
Som inte tar någon plats.
För hon vet.Hur mycket det betyder.

Att bli sedd.