När jag väl insåg att jag hade problem och sökte behandling, fick jag ganska omgående diagnosen panikångest med agorafobi. Kroppen reagerar med panikattacker och jag var rädd för själva paniken och undvek därigenom platser där jag fått panik eller där jag kände mej instängd.
Diagnosen kändes självklar och jag har egentligen aldrig funderat över vad den innebär för mej nu.
I våras kämpade jag mot min panikångest. Utsatte mej för panikframkallande situationer flera gånger i veckan. Och min panikkänsla minskade efter hand. Agorafobin reflekterade jag inte över. Trots att det ju var den som höll mej instängd. Jag använde min envishet och beslutsamhet för att driva på mej själv. Utsätta mej för fler och fler situationer. Brydde mej inte om min ångest.
För ångest fick jag. Mer och mer efterhand. Förväntansångest. Inför det fasansfulla som skulle kunna hända. Den tuffa kampen, att "få ut mej" och ångesten som följde inför verkställandet av mina beslut måste ju ha tagit på krafterna. Fast jag var inte medveten om den här kampen. Jag körde över mej själv. Igen och igen.
Medicinen har hjälpt mej. Fått bukt med mina panikattacker. Det var länge sedan jag hade något starkare än ångest. Men jag har fortfarande agorafobin. Jag måste tvinga mej ut. I vissa situationer vågar jag inte försöka.
Men medicinen har inte botat min agorafobi. Mer än dämpat ångesten. För agorafobin består av tankar. Och tankarna måste jag ändra på själv. Jag måste övervinna mina katastroftankar och ge mej ut i situationerna. För att bevisa för mej själv att det funkar. Jag klarar det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar