070927: fru Väck och fru Käck

På samma dag kan jag pendla mellan att få värsta infallen och total håglöshet.

Jag fick i uppgift i terapin att hitta varningssignalerna för att jag är på väg upp eller ner, men då pratade vi om cykler på kanske flera veckor. Nu har jag kommit fram till att det kan svänga väldigt under en dag. Så då är det kanske strategier för att dämpa mina toppar som behövs.

Jag pendlar alltså mellan att vara fru Käck och fru Väck. Fru Käck vill hela tiden göra saker, åka iväg på aktiviteter, träffa folk. Gärna boka in för framtiden. Ordnar och fixar. Lovar saker. Startar upp projekt.

Fru Väck vill ingenting. Gör inte mer än nödvändigt. Även om nödvändigt kan vara ganska omfattande när man har barn. Läser ut en spännande bok som påbörjats. Men startar inte upp några nya saker. Och har ingen lust att slutföra påbörjade projekt. Fru Väck tycker bäst om att sitta och surfa. Sånt som känns jobbigt lämnas därhän.

Signaler på att det vänder (Måste väl ändå tänka igenom det eftersom det var läxan...). Jag vet inte. Jag blir oftast väldigt överraskad själv när det ploppar upp en massa energiska tankar i hjärnan. Att dämpa fru Käck
- aldrig säga mina infall högt till barnen eller andra. Bara tänka dem för mej själv. På så sätt kan jag ju ändra mej om det blir för mycket.
- aldrig bestämma något på stående fot. Eller bjuda hem någon direkt när tanken kommer. Utan vänta ett tag och se om det fortfarande känns bra.
- alltid titta i almanackan innan jag bestämmer något. Tumregel: en jobbig sak per dag. Aldrig två saker direkt efter varandra.
- prioritera MEJ. Inte försöka slå knut på mej själv för att vara snäll mot någon annan.

Detta har jag gjort i veckan:
- berättade inte för tjejerna att vi skulle till coop igår förrän efter dansen, när jag var säker på att jag orkade.
- väntade med att ringa familjen W för pajinbjudning i lördags. vid närmare eftertanke var det ingen bra i idé.
- sa till H att vi inte kunde träna i tisdags för att jag skulle på föräldramöte. Tidigare hade jag nog tagit med mej träningskläderna och åkt direkt för att inte göra H besviken.

Och så var det fru Väck, då
Om jag lyckas dämpa mina infall, så borde jag ju inte hamna i det här läget. Och ska jag verkligen tvinga mej att göra saker när jag inte orkar? Enligt terapeuten ska man göra något iallafall. Fast jag gör ju aldrig ingenting. Jag lämnar och hämtar på dagis. Efter dagis är jag med barnen. Jag gör aldrig ingenting när familjen är hemma.

Kanske ska jag försöka att ändå fortsätta med mina projekt, även om det känns trist och jobbigt. Kom att tänka på mina garderobsrensningar. Satte igång med liv och lust. Drog ut allt. Sorterade och la in fint. Fast innan jag hann bli klar svängde humöret och jag gjorde aldrig klart det. Så det låg grejjer lite överallt. Tills mannen tog tag i det. Där kanske jag skulle ha fortsatt ändå? Men det är ju jättesvårt att tvinga sej själv...