070925: att acceptera

Att acceptera att jag har panikångest, är det samma sak som att ge upp? Eller är det en nödvändighet för att kunna gå vidare, åt rätt håll?

Jag vet inte. Men jag vet att jag inte har accepterat det här. Jag slåss med näbbar och klor. Ständigt. Är det därför det gått så snett? Är det därför krafterna hela tiden tar slut? För att jag för ett krig på alla fronter samtidigt. I stället för att acceptera. Och ta en sak i taget.

Är det acceptans som krävs för att jag ska kunna bli bra i lagom takt? Livet är ju här och nu. Inte bara sen. Då. När jag är fri.

Jag lever i ett mellanrum. Efter Panikattacken. Före "friskförklaringen". Att acceptera att det ser ut så här. Mitt liv. Just nu. Inte är väl det att ge upp?

Jag ska med intresse läsa vidare i Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Jag har bara kommit till inledningen men har redan fullt med tankar.