070904: katastroftankar - ensam med barnen

Satt en liten stund vid datorn när jag lämnat barnen, men rätt som det var så bara dog den. Jag har på något klantingt sätt lyckats förstöra laddningen, så batteriet blir aldrig fulladdat. Och igår kväll drog jag ur sladden eftersom jag skulle sova ensam med barnen. Så nu har jag en bärbar med sladd....grattis!

Ensam med barnen, ja. Det sätter igång massor av katastroftankar: Tänk om det börjar brinna...tänk om det kommer en tjuv....tänk om det ringer på dörren mitt i natten... tänk om någon blir akut sjuk...tänk om det är jag...

Och tillråga på allt så upptäckte jag precis när jag skulle gå och lägga mej att två av brandsläckarna var borta. Just det ja, vi skulle ju byta batteri men var tvugna att köpa nya först. Vilket glömdes bort i kalasvirret.

Efter att ha pratat om det här i terapin tycker jag dock att jag hanterar det bättre. Bara att få ur sej tankarna, lyssna på vad man egentligen tänker, har tagit udden av dem. Jag försöker att inte oroa mej för mycket i förväg. Det blir som det blir. Och händer det något så gör jag så gott jag kan.

Fast det är klart, jag behöver väl inte tänka på min utrymningsplan vid brand längre. Efter flera nätter ensam kan jag den utantill...Och jag har fortfarande en del säkerhetsbeteenden för mej när jag sover ensam med barnen (utan barn är ju en helt annan sak, då har jag ju bara ansvar för mej själv):
- jag sover med nattlinne
- jag har en liten lampa tänd i hallen (är inte mörkrädd...)
- jag drar ur sladdarna till alla apparater som möjligen skulle kunna börja brinna
- jag kontrollerar så att dörrarna inte blockerats
- jag har en telefon i sovrummet

Det här är ju inte särskilt betungande. Värre är det ju med tankarna som gör det svårt att somna. Fast igår kväll var jag så trött att jag somnade bums.

Och den värsta tvångstanken har jag sluppit nu när Mini oftast sover hela nätterna. Tänk om jag tröttnar på hennes gråt och kväver henne med kudden. Vilken ångest jag har haft över det! Och ändå vet jag ju att jag aldrig skulle göra så. Men när jag ligger där ensam och trött så kommer tvivlet smygande...