Vi fick sagt det vi ville på en kvart. Prick! Utan stress.
Läkaren ville höja dosen. Jag sa att jag var rädd för att mitt styrmedel för att ta det lugnt (ångesten) då försvinner och att jag bara ska köra på. Och att glappet mellan vad jag vill och vad jag orkar är för stort.
Hennes teori är att jag har alltid varit sådan att jag bokat upp en massa saker och kört på (sant). Och det gick ju bra till i våras. Tills allting brakade ihop. Först då insåg jag att jag inte mådde bra, och började att lyssna. Och därför känner jag nu att jag inte orkar. Hjärnan är tillbaka i de gamla spåren med hjälp av medicinen, men inte resten av mej.
Hon hade aldrig tänkt på att ångesten kan vara ett styrmedel för att se vad man orkar. När vi pratade om det så insåg jag att tidigare kände jag ju förväntansångest i förväg om det var för mycket inplanerat. Nu känner jag istället stress (om jag lyssnar...). Kroppen sänder ändå signaler, men av en snällare sort. Därför tyckte hon att vi skulle höja dosen för att få bort ångesten och istället få mej att lägga märke till vilka andra signaler som kroppen sänder.
Det resonemanget köper jag, så jag bestämde mej för att höja dosen. Hon betonade flera gånger att hon inte avser att medicinera mej i toppform så att jag kan köra på som om ingenting har hänt, utan att det är för att jag ska må bättre, och komma tillbaka i min egen takt. Vilket ju känns bra.
Och genom att acceptera hennes förslag så slipper jag kravet (som jag lägger på mej själv) att ständigt bli bättre för att bevisa att jag inte behöver en högre dos. Något som drev mej alldeles för långt i våras.Jag får väl helt enkelt vara uppmärksam på hur jag reagerar och hittar jag inga andra styrmedel så var vi överens om att sänka dosen. Ett positivt möte, tycker jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar