070829: terapi

Idag pratade vi om de förslag jag fick förra veckan. Terapeuten insåg att han överhuvudtaget inte pratat med mej om stress eller avslappning. Han har bara fokuserat på min panikångest, men det är ju så mycket annat som inte stämmer.

Jag ska göra avslappning i samband med träningen och vi ska gå igenom på terapin hur det funkar, och om hur kroppen reagerar på stress. När jag gör avslappning fokuserar jag på min mest spända kroppsdel (nacke och käkar) och för varje andetag slappnar jag av mer och mer. Till sist gör det nästan ont i de spända musklerna. Det här sättet har jag kommit på själv. Vet inte om det är "rätt".

För tio år sedan hade jag ett väldigt stressigt jobb och var ständigt spänd. Då började jag med denna övning varje dag efter jobbet. Efteråt var musklerna ömma och varma. Helt otroligt! Och till sist var jag fri från mina spänningar.

Jag vill gärna börja med Medveten närvaro (Mindfulness) och det ska vi göra. Det är ganska tufft med mycket övningar, men jag tycker att det känns rätt. (Bland annat är det en form av meditation, något som jag funderat på att börja med, men eftersom jag inte vet exakt hur man gör så har det inte blivit av... ). Man gör både övningar varje dag (2x30 min) och applicerar det i sin vardag (t.ex. när man bostar tänderna eller duschar).

Vi var också eniga om att jag måste jobba med de krav och förväntningar jag har på mej själv. Men att jag får göra det på egen hand (i bloggen) till en början eftersom Medveten närvaro tar mycket tid. Vi kom fram till att jag ska få uppgifter att tänka runt, men att vi inte ska gå igenom det på terapin förrän senare. Jag tror att det kan vara bra att tänka på det flera gånger eftersom jag har så svårt att få fram "sanningen". Jag tycker ju att det är ganska roligt och intressant att rota runt i mej själv, så det känns inte så betungande.

Vi diskuterade det här med eventuell ökning av medicindosen. Jag undrade om man kan medicinera bort känslan för när det blir för mycket. Han sa att det finns en risk men han trodde inte att det skulle påverka så mycket. Jag ska till läkaren på måndag, så hon får bestämma.

Jag berättade om mitt besök på jobbet och den planering för återgången till jobbet som jag tänkt ut. Han tyckte det lät bra att bara fokusera på bilkörningen och att min "kissnödighetsrädlsa" kanske försvinner av sej själv, eftersom bilkörningen till jobbet är högre upp i ångesthierarkin. Och annars jobbar vi med det senare.

Och så hann vi med att prata om belöningar. Vi kom in på det naturligt eftersom han sa att jag verkar väldigt prestationsinriktad. Då sa jag att jag bestämt mej för att inte belöna mina prestationer, utan unna mej saker för att jag är bra som jag är. Han tyckte att det lät bra, bara jag kom ihåg att unna mej saker.

...
På terapin for jag iväg med mej igen...vaknade med ångest...VAD var det egentligen jag satt och sa igår...

Jag började med att säga att veckan varit bra (hmmm). Att jag i slutet av veckan varit den mamma jag vill vara för mina barn (sant). Terapeuten frågade varför, men det visste jag inte. Men nu kom jag på det. För det första har jag haft mens, det är min bästa vecka i månaden. Och för det andra så har jag ju för sjutton sovit varenda dag OCH gått och lagt mej tidigt. På eftermiddagarna har jag ju haft ett par timmar när jag varit ganska pigg. väl tajmat med den tid jag spenderar med barnen.

Senare sa jag att jag känner mej rastlös och gravt understimulerad. Eeehhh....efter min tupplur då eller???Jo, jag känner att jag VILL mer. Känner ett sug efter att utvidga mitt livsområde. Frustration över situationen. När jag känner så kan jag ju tycka att det är segt att gå hemma - jag vill träffa folk, få utmaningar, göra något.Men. Samtidigt får jag ångest och ont i magen av för mycket måsten. Samtidigt kan en liten förändring göra att jag sover och sover och sover.

Ärligt talat. Två halvimmar om dagen, sex dagar i veckan. Plus min styrketräning. Plus bilkörningen.Plus dagislämning. Plus alla aktiviteter med barnen som drar igång. Klarar jag verkligen av det nu?

Känner efter...ont i magen...ledsen...orolig...ångestfylld....näää...det blir nog för mycket...skit oxå...jag vill ju...jag vill inte vara så här...det verkar ju roligt...spännande....viktigt...men mycket...

Kommer på att jag nog ställde om hjärnan inför bilkörningen. Jag brukar gå in i ett annat läge där jag är positiv och framåt och liksom stänger av. Jag slog nog aldrig om till normalläge igen innan jag gick in till terapeuten. Utan var den där optimistiska jag utan kontakt med mina känslor. Samtidigt som min hjärna drog iväg med mej...för jag vill ju bli bra! Nu!!!!!!!!