I eftermiddag har jag varit hos min mamma. Bara jag. Och bilen. Jag körde ända till mamma! Oro och ångest i bröstet, men ingen panik.
Det mesta verkar sitta i huvudet nu. Medicinen dämpar kroppens panikreaktion. Men jag vill fortsätta med varje steg tills det känns helt okej i huvudet. Inte rusa vidare bara för att kroppen inte reagerar. Ångesten finns där fortfarande. Men för varje gång kommer den att mattas av.
När jag känner lust att gå vidare, då är det dags. Jag behöver inte oroa mej för att jag tar det för sakta. Det är nog större risk att jag går på för fort.
När terapeuten sa att han visste att jag skulle klara det själv var han säker på sin sak. Och jag behöver ingen som pushar på, för det gör jag så bra själv. Jag behöver någon som bromsar mej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar