070827: min man - mitt stöd i livet

Känner att det har blivit ganska mycket gnällande på mannen i mitt liv på sistone. Fick en fråga om hur han har tagit det här med min panikångest och började skriva ett kommentarssvar. Men insåg att han är värd ett eget inlägg.

För knappt ett år sedan var jag som sämst. Då klarade jag av att cykla till kompisar i närheten, och vara passagerare i bilen, med stor vånda om vi skulle över ölandsbron eller någon längre sträcka. (Men i övrigt mådde jag bra, tyckte jag, och min terapeut sa att med KBT så skulle jag snart vara på benen igen, även utan medicin, som jag ju inte ville ta eftersom jag mådde finfint.)

Jag klarade alltså ingenting i vardagen utanför hemmet. Så min man fick sköta allt. Hämta och lämna på dagis, handla, skjutsa barnen till diverse aktiviteter. Och dessutom ta ledigt för att skjutsa mej till terapi, läkare, FK och annat nödvändigt. Och hemma gjorde jag inte särskilt mycket heller. Orkade inte ta tag i så mycket. Så han skötte hemmet också.

Lägg dessutom till mitt otrevliga humör. Min frustration över situationen gick nog tyvärr allt för ofta ut över honom. Ett ord som jag tolkade negativt kunde sluta i en vredesattack. När vi skulle åka iväg någonstans var jag alltid stressigt uppstirrad och arg, arg, arg. Det var paniken som rev i mig, och måste ut.

Han har följt med mej i affärer och i bilen när jag tränat för att bli bra. Han har mobilen på när jag är ute och tränar själv så att han kan rycka ut om det skulle behövas. Han har helhjärtat stöttat mej, både med tid och engagemang, i min träning. Han har avstått från jobbresor och utbildningar som han velat gå, för att jag inte klarat av att vara ensam med barnen. (En eloge också till hans fantastiske chef som varit väldigt förstående.)Nästan aldrig bemötte han min ilska med att bli arg tillbaka.

Nästan aldrig sa han emot när jag kom med ogrundade anklagelser, som i stunden gjorde att allt kändes lite lättare inom mej.

Ständigt lyssnade han på mitt ältande av olika händelser. Många gånger har han fått avstå från att umgås med sina kompisar, för att jag inte velat vara ensam. Och han har gjort det med en självklarhet som inte fått mej att känna dåligt samvete.

Och samtidigt brottades han med sin egen oro och rädsla.

Jag är så glad över att jag har en så underbar man.Jag är så tacksam för att han har stått ut med mej. Jag är så lycklig över att jag älskar honom och att han älskar mej.Och det känns otroligt skönt att jag mår bättre så att han i mycket har fått tillbaka sin gamla fru. Eller om det är en ny ännu bättre upplaga. Det tror jag faktiskt att det är