070607 självkänsla

När jag har tänkt på självkänsla tidigare har jag nog mest tänkt på yttre saker: jag behöver inte fixa till mej för att träffa folk, jag följer inte modet om jag inte vill, jag tycker inte det är viktigt att vara jättesmal (bara att trivas med sin vikt), har inget perfekt hem.... HELT oberörd är jag väl inte, men är någon det? Det handlar väl isåfall om vilken bild av mej själv jag vill visa andra.

Men det viktigaste är väl insidan och där har jag rätt dålig självkänsla. Jag vågar stå för mina värderingar och åsikter i sakfrågor, Men tycker det är jobbigt att stå för tankar och känslor och att "lämna ut mej". T.ex. lämna kommentarer på andras bloggar, bjuda hem folk som jag inte brukar umgås med, säga och göra saker som "avslöjar mej" och gör mej sårbar (t.ex. om jag tycker om någon), skriva den här bloggen när jag känner folk som läser den.
...

Efter att ha sovit på saken:
jag har nog inte så bra "yttre" självkänsla heller.Min nya blommiga väska som min man tyckte var ful - den använder jag inte. Och kläder som inte är helt vanliga vill jag nog ha någon som "godkänner" innan jag använder dem (min man, systeryster eller mamma). Fast sen bryr jag mej inte om vad andra tycker. Fast jag blir bättre och bättre på det. När sonen var liten och jag mådde dåligt var jag osäker på allt. Jag tyckte till och med att hans ovanliga namn var jättejobbigt och ångrade nästan att vi inte döpt honom till något vanligt. Presenterade honom alltid med smeknamnet. Han som har det finaste namnet jag vet! Jag blir glad och stolt varje gång jag tänker på det!

Jag har en stark kontrollpolis som även bestämmer vad jag ska tänka och känna, har jag märkt Jag har en bild av hur jag vill att jag ska vara och blundar för det som inte passar in. Det är jättesvårt för mej att få fram den innersta sanningen. Får ofta ta det i små steg och verkligen tvinga fram det. Även i terapin är det så. Jag säger en sak den ena gången och nästa gång säger jag: "jag har tänkt lite mer på det där och det är nog så här egentligen...".